Stockholm Marathon är den stora massans eget mästerskap - och jag kan se på i timmar

SPORTBLADET

Liksom författaren Jerome K Jerome sa sig älska arbete, älskar jag maratonlöpning.

- Jag kan sitta i timmar och titta på det, sa Jerome om arbetet.

Själv kan jag stå i timmar - nära sex timmar denna dag - och titta på löparna i Stockholm Marathon.

På en överlägsen kenyan som Josphat Chemjor, en överlägsen tjej som 43-åriga Marie Söderström-Lundberg - men framförallt på alla dom andra.

Detta jubileumsår var de fler än någonsin tidigare: hela 12 734 hämtade ut sina nummerlappar, alltså tusen fler än rekordåret 1984.

Själv sprang jag det allra första loppet för 25 år sen, och jag ser i böckerna att den gången var vi 1 809 löpare som fullföjde.

Skillnad det.

En annan skillnad mot de tidigare marorna är det stora utländska inslaget. 56 nationer var representerade, och av de ursprungligen anmälda 15 118 löparna var 7 332 utifrån; 48,5 procent.

Hela 4 643 kom från Finland; 30,7 procent.

En av finländarna var Jukka Toivola från Pori (Björneborg), och han gjorde inte så mycket väsen av sig den här dagen: 249:e plats, tiden 2.58.14.

När jag i fredags träffade Jukka Toivola berättade han, att han lovat hålla farten åt tretimmarslöparna. Det gjorde Jukka bra.

Ingen elittävling

Nästan lika perfekt som Anders Szalkai var farthållare åt 2.40-löparna. När Anders, med värkande hälsenor, bröt vid varvningen efter halva maran klockades han för 1.20.06...

Men så kan de också sina saker, dessa herrar. Szalkai vann 2001 på 2.18.17, Toivola det allra första loppet, 1979 på 2.17.35.

Årets segrartid för kenyanen Jospath Chemjor var sämre än dessa båda - 2.18,24 - men idag är heller inte Stockholm Marathon någon elittävling. Om det ens någonsin varit det förutom en eller annan hitplockad stjärna och förutom att det faktiskt gäller som svenskt mästerskap.

Nej, Stockholm Marathon är den stora massans eget mästerskap i människans eviga utmaning mot sig själv.

Där jag numera alltid står - vid 38-kilometersmärket, alltså 16,9 på första varvet - är det gott om fruar och äkta makar, mammor och pappor, mor- och farföräldrar, goda vänner och arbetskamrater som väntar på "de sina".

"Hon bryter aldrig!"

Liss Steimert är en av dessa goda vänner som väntar. Hon väntar på före detta arbetskamraten Kerstin Lindström, 59.

- Kerstin gör sin 21:a stockholmsmara, och det var jag som en gång i tiden fick henne att satsa på maraton, berättar Liss, själv normaljoggare tre gånger i veckan men aldrig maratonbenägen.

Då för många år sedan arbetade de tillsammans på Aspnässkolan i Järfälla. I dag är Liss lärare på Kvarngymnasiet, medan Kerstin är fritidspedagog på Skälbyskolan.

Vi väntar, men någon Kerstin med startnummer K2710 ser vi inte till.

- Hon har nog brutit, försöker jag.

- Aldrig! svarar Liss.

Och så kommer Kerstin Lindström lätt trippande med ett leende på läpparna och faktiskt helt oberörd.

Brynäs vann över Leksand

I mål är hon nummer 2 048 av tjejerna, tiden 5.12.55, åtskilligt över pesonbästa på 3.45.

Andra har större problem, men i mål kommer de flesta: Dalregementets Hans Sundgren (3.26.52/1362) med sitt hängande huvud, den grimaserande Jan Gissberg (3.35.42/1964) från Västerhaninge och Gunnar Sindt (3.41.46/2479) från Brittatorp som studsar fram på ett sätt så man ser att varje steg gör ont

Ja, även Bernt Zachrisson från Eksjö som tvingas stanna och stretcha högerlåret ovanpå en papperskorg framför mej. I mål är han på 3.29.01 (plats 1 497) efter att ha dalat från plats 752 efter en mil, 788 efter två mil och 977 efter tre mil...

Till sist noterar jag Brynäs seger över Leksand.

Jag såg en supporter från vardera klubben i matchtröja: segern till brynäsaren Anders Nyman, Gävle (5.16.47/9264) mot leksingen Bosse Wilhelmsen, Ravemo (5.21.57/9339).