Barber mot Klüft

- det kommer bli enklassisk tävling, en klassisk tvekamp

SPORTBLADET

PARIS

Det är med en smula yrvakna ögon friidrottslandslaget coach Ulf Karlsson tittar ut över församlingen och konstaterar att det är fullsatt.

Det har det nog aldrig varit förut.

Det är fullsatt när svenska friidrottarna möter världspressen på första våningen i Eiffeltornet och om det är två miljoner bultar i tornet så känns det ett tag som om det är lika många journalister där.

Alla är där - och allt ljus faller på en person.

Nja, lite faller på Christian Olsson också, för den här dagen har Jonathan Edwards sagt att han slutar och det griper engelsmännen djupt. Olsson kommenterar tålmodigt.

En del ljus faller också på Stefan Holm för även om han inte har Klüfts lyskraft är han ändå världens bästa höjdhoppare och sånt slår ibland till och med bättre än en bländande karisma eller att man sover naken.

Men mest faller ljuset på Klüft.

Jag ser det redan på väg mot Eiffeltornet när vi passerar en gigantiskt reklamaffisch ute på stan där Klüft kastar sig baklänges över en ribba. Lite hud syns. Reklam för en sko syns. Klüft är lite stajlad. Sminket är diskret men kan anas. Koncentrationen syns. Hon trängs med Michael Caine som fått baksidan av reklampelaren.

Vi tillbringar några timmar med Carolina och hon hinner säga välavvägda saker till de flesta.

Vad hon säger?

Ja, hon säger ingenting om sina konkurrenter. Jag vet egentligen inte varför. Om hon ville skulle hon kunna säga massor av saker. Grova förolämpningar. Subtila förenklingar. Starta krig. Hetsa. Hon har en fransk huvudkonkurrent som varit i USA i den ökända fabriken under ledning av Bob Kersee och kommit ut ur laboratoriet vässad som en gammal hederlig 80-talsatlet och gör tider ner mot Ludmilaklass på 100 meter häck.

Klüft förväxlar konkurrenterna

Hon kunde sagt något om engelska Denise Lewis som varit hos några olika gamla guldmakare från DDR och försökt vässa den nerslitna maskinen. Oklart om det lyckats men Klüft kunde säkert sagt några genomtänkta saker om att de såg ut som bergsgorillor eller nåt sånt, eller hur det nu är man uttrycker sig i friidrottslandslaget. Traktorer var det på Ludmilas tid men nu har det, om jag fattat saken rätt, blivit mer bergsgorillor på svenskarnas motståndarbanor. Allt utvecklas.

Men det är kanske inte så stor skillnad.

Men Klüft säger ingenting.

Hon förväxlar till och med namnen och ett engelskt tv-team blir mycket förtjust när hon säger att Lewis är favorit men sen inser hon själv att det är Barber hon menar.

Men nej, jag har ingen åsikt om vistelsen hos de östeuropeisk tränarna, säger hon.

Hon behärskar scenen

Det är som om hon menar det. Det är som om hon faktiskt menar allvar med att hon enbart tävlar mot sig själv och till och med kan tänkas bli glad över motståndarnas fina resultat. Jag vet inte, för mig låter det helt sjukt, men jag är nog en sämre människa som alltid glatt mig åt mina motståndares nederlag. Jag var inte ens säker på att det fanns så fina människor men jag tror nästan att Carolina är en sån. Den goda människan i Växjö. Vilken fin pjäs. Brecht skulle bli rörd till tårar.

Klüft behärskar naturligtvis scenen. Hon säger nej till en fotograf som vill att hon ska läsa franska tidningen L´équipe och förklaringen är väl lika enkel som begriplig: varför ska jag läsa en tidning som jag aldrig läser? Nej, varför skulle hon.

En enda gång lyser det i ögonen på henne - ja, två kanske, men den andra gången är inte så smickrande för mig så den bryr jag mig inte om att nämna - och det är när hon får en försynt fråga om längdhopp.

"Ja, ni har ju målat ut mig som typ landsförrädare för att jag inte vill hoppa längdhopp men jag känner att min kropp är inte redo för två grenar i ett stort mästerskap. Jag vill gå min egen väg, alltid", säger hon.

Uppståndelsen berör henne inte

Det är också logiskt och begripligt. Jag har aldrig köpt kollegors resonemang om att de vet bäst vad Klüft ska göra. De vet inget om hennes livsplan och om hennes kropp och hennes förmåga att överleva på det här offentlighetsaltaret runt friidrotten och med kollegor och motståndare.

De vet nog faktiskt ingenting om hur tufft det är.

Men Klüft antyder att media verkligen inte besvärar henne.

Den här uppståndelsen i dag går in här och ut här, säger hon och pekar vad jag kan se på sina öron. Jag tappar koncentrationen för jag sitter mest och tittar på att hon är helt osminkad. Jag kan överhuvudtaget inte komma på när jag såg en helt osminkad kvinnlig friidrottare senast. Alla, med ryskorna i spetsen, ser ju numera mer ut som Barbiedockor än gamla bergsgorillor. Klüft ser ut som den där jäntan från Växjö hon brukar prata om. Det är bara flätorna som saknas. Men dem lär vi inte få se. Jag tror mig veta att Klüft förbannar den dag hon ställde upp på en bild i Pippi Långstrumpflätor.

Kanske var det då hon lärde sig att inte ställa upp på sånt hon inte vill.

I dag börjar allvaret här i Paris. Klüft säger att ordet allvar inte finns i hennes ordbok men hur hon än försöker vrida sig ur det greppet börjar allvaret i dag - i alla fall för de miljoner svenskar som kommer att följa tävlingen på tv eller här i Paris.

En klassisk tävling

Det här är allvar. Det kommer att bli en klassisk tävling; två dagar av fantastisk tvekamp mellan världens två kanske bästa och mest mångsidiga idrottskvinnor just nu; svenskan Carolina Evelyn Klüft, 65 kilo, född i Sandhult i Sverige - och fransyskan Eunice Margrit Barber, 68 kilo, född i Freetown i Sierra Leone. Den ena är världsetta och den andra är utmanare, den ena är hemmatjejen med publiktrycket, den andra är den som hela världspressen jagade i går. Jag tror att det kommer att bli en makalös tv-fest där varje steg, varje kast och varje hopp kommer att vara stor dramatik och jag tror att den blir segrare till slut som är den som klarar av att blockera bort tankarna att det här verkligen är allvar; blodigt allvar, pengar, skokontrakt, miljonsponsorer, förväntningar, prestige, passion och kärlek. Jag tror att den personen är Carolina Klüft men jag är långt ifrån säker.

Jag är verkligen långt ifrån säker.

Vi har chansen att ta fyra guld

I dag börjar det som kan bli den stora guldruschen här i Paris. Vi har tagit ut mycket i förskott, fyra guld helst, men det lär knappast bli lika enkelt som i Birmingham förra året. Ute-VM är lite svårare, lite tuffare. Men visst har vi chansen till fyra guld - Carolina, Christian, Stefan, Kajsa - och något säger mig att Patrik Kristiansson också kan ta... nån sorts medalj. Det är bara att hänga med från start och njuta, Så här bra har vi aldrig varit förut och så här bra blir vi nog aldrig mer igen. Det är showtime, gott folk. Det är verkligen showtime.

Det tänkte jag men sen föll jag handlöst för Klüft och minns om sanningen ska fram inte mycket mer.

Lasse Anrell