Röd flagga två gånger - och Sverige stannade upp...

1 av 3 | Foto: SVT
KLOCKAN 10.41 - ÖVERTRAMP 1 Det första hoppet i längdtävlingen, det som var tänkt som ett "säkerhetshopp" blev istället ett klart övertramp med knappt tio centimeter för Carolina Klüft. Men ingen panik - det är ju ändå två hopp kvar för det svenska guldhoppet. Och det räcker ju med drygt sex meter för att hålla ledningen...
SPORTBLADET

PARIS

Det hördes ända till Frankrike hur Sverige stannade upp.

Telefonerna slutade ringa.

SMS-andet upphörde.

Mejlen tvärdog.

I Stade du France ställde sig svenskarna i smågrupper för att prata lugnande. Terapisamtalen var av typen "Hon är visserligen bara 20 år men hon är så mogen och så vuxen att hon kan hantera även det här". Andra sa att "hon är så flummig att hon antagligen skiter i om det går åt helvete".

Som på Stenmarks tid

Ingen blev lugnare av det.

I tv-studion sprang pappa Johnny fram och tillbaka och behandlade sina skakiga nerver. Vid tredje hoppet sprang han ut ur studion - han var i en annan dimension och orkade inte titta.

Jag vet inte om han tänkte på sin lilla dotter och hennes känslor eller om han tänkte på att hemma stod Sverige helt stilla och mådde fruktansvärt dåligt.

Jag vet inte om han tänkte alls.

Själv tänkte jag att det var som på Stenmarks tid.

Inte som jag skrev i går om att Klüft visade samma överlägsenhet som Stenmark brukade göra i andra åket - utan mera som att nu när hon skulle köra hem det där redan klara VM-guldet så skulle hon tydligen grensla i en sketen, enkel port på flacken?

Det enkla så svårt

Varför kunde hon inte göra det där säkerhetshoppet som alla gör i första.

Varför kunde hon inte göra det i andra? Varför skulle hon hamna i den här sörjan och få hela Sverige att sätta elvakaffet i vrångstrupen?

Varför skulle ett enkelt längdhopp vara så ohyggligt svårt?

Det var tunga tankar. Det var mera Vitryssland än OS-guld.

Mera Ravelli som INTE räddar den där straffen mot Rumänien.

Mera Ingo som INTE knockar Floyd den där gången.

Carolina placerade Ior så att han verkligen skulle kunna titta inför tredje hoppet. Det var den hjälp hon åkallade. Gamla trötta, slitna Ior.

Att säga att nationen höll andan är att ta i i underkant. Nationen darrade. Nationen bad till Gud. Vad skulle hända?

Skulle Tommy Salo rädda den där skitpucken mot Vitryssland.

Skulle Johan Brink klara av den där sista backen i stafetten och gå i mål och ge Sverige det där guldet.

Det visste vi inte då.

Och hon träffade inte plankan...

Vi darrade och Carolina Klüft kastade linnet i stolen och gick fram och stapplade runt på banan och det såg ut som om ansatsmarkeringen där hon skulle börja springa var på en sju-åtta ställen samtidigt och man undrade ju om hon verkligen skulle klara det här.

Hela Stade du France stod stilla.

Hade Bengt Grive varit här hade han frågat vad klockan var och jag kan svara att den var 11.19 för jag tittade på klockan för det var det enda jag kunde göra som inte gjorde mig illamående.

Så kom hoppet och hon träffade inte ens plankan.

Herregud, hon träffade inte ens plankan...

Kl 11.19, tredje hoppet – så tänkte Carolina Klüft

Längre ned på sidan – Carros egna ord inför tredje och sista hoppet.

Lasse Anrell