Carolina charmade den utländska pressen

SPORTBLADET

PARIS

- I dag är en dag som alla andra.

Med den kommentaren dödar Carolina Klüft alla farhågor eller förhoppningar om att VM-guldet i Paris rubbat hennes småländska lugn ens en millimeter.

- Låt oss tillsammans välkomna världen mest fantastiska kvinnliga friidrottare, Carolina Klüft.

Sportutrustningsföretaget Reeboks representant skräder inte orden, när han presenterar planetens just nu mest aktuella svenska.

Spridda applåder hörs i salen på första våningen i Eiffeltornet, där presskonferensen går av stapeln.

"Ingen glamourtjej"

Utsikten över Paris gör sitt bästa för att stjäla föreställningen. Jag kommer på mig själv med att föreställa mig Carolina Klüfts uppvaknande, dagen efter VM-guldet, i en svit på Hotel Crillon, med croissanter och kaffe och ett representativt urval av all världens tidningar som pryder förstasidan med bilder av hennes triumf.

Verkligheten är förstås en annan, men det är roligt att fantisera. Jag är inte den enda.

Hur uppfattar du din roll som friidrottens nya affischnamn och glamourgirl?, frågar en engelsk journalist några stolar längre bort.

Carolina stirrar på honom med halvöppen mun. Han upprepar frågan för säkerhets skull.

- Nej, nej, säger Carolina. Jag förstår precis vad du säger. Men jag tänker inte på mig själv som en stjärna eller - glamourtjej (ordet liksom fastnar i halsen på henne). Ni ser bilder på mig tidningar och på TV, men det innebär inte att jag är förändrad.

Carolina Klüft är här med en målsättning. Nu är det dags att övertyga den utländska pressen om det som den svenska redan vet. Den kvinnliga världsmästaren i sjukamp är en unge, en flicka, ett föl på grönbete, som gör det hon gör för att hon tycker det är roligt.

Punkt och slut. Det finns ingen magi och inga hemligheter. Carolina är som hon är. Följaktligen firade hon VM-guldet i all enkelhet med middag och några partier Skitgubbe. I går morse vaknade hon i idrottsbyn till en alldeles vanlig dag efter att ha "sovit som en baby".

- Det är på banan som alla känslorna kommer. Nu är det redan historia. Det är hur kul som helst att vinna ett VM-guld, men i längden är det familjen och vännerna som räknas. Medaljen kommer ändå bara att ligga och rosta i en låda till slut. Men visst njöt jag i går och det kommer jag att göra i kväll (läs: i går kväll) också när jag får medaljen.

- Det lovar jag, tillägger hon som för att urskulda sig.

Någon skulle kanske kunna uppfatta det som otacksamt eller arrogant att inte bry sig om en guldmedalj. Guld rostar förresten inte. Och även om den kanske inte betyder så mycket för Carolina, kan hennes framgångar ju verka som en sporre för de andra svenskarna deltagarna.

- Jag träffade dem i morse. Jag hoppas att de också får uppleva den härliga stämningen och glädjen på banan. Det gäller att våga vinna och inte vara rädd för att förlora, att få ut det man har därinne i kroppen.

Det låter lika mycket som en uppmaning som Carolinas eget framgångsrecept. På fredag ska hon delta i damernas stafett och det talar hon gärna om. Carolina tror på ett svenskt rekord och hoppas på en finalplats.

- Stafetten betyder jättemycket för mig personligen. Den ger mig möjlighet att prova att dubblera, att se hur huvudet och kroppen reagerar, om jag kan ladda om. Dessutom har jag hjälp och stöd av de andra tjejerna. Det är roligt att tillhöra ett lag, det är ju inte så vanligt i friidrotten. Vi är så bra kompisar.

Hon vill gärna dubblera i framtiden. Det kommer många frågor om vilka grenar hon vill satsa på. Hon är så övertygande och så mångsidig att det plötsligt verkar som om hon skulle kunna tävla och vinna i vad som helst. Men Carolina försvara sig som vanligt genom att säga att hon lever här och nu. Hon tycker om att hoppa, men har inga planer på att börja tävla i längdhopp.

Fäller inga årar

När Carolina får blommor på presskonferensen niger hon, på ett gammaldags, flickaktigt sätt. Det gör hon också när hon tar emot sin medalj. Hon har gjort sig fin i håret, hon sjunger nationalsången, men hon fäller inga tårar.

-Hon ser ut som en som är på väg ut att plocka prästkragar, skrev franska Libération träffande om hennes prestationer på Stade de France.

Det är Carolina Klüfts omedvetna grymhet mot sina medtävlande. De kan inte rubba henne. Arenan är barndomens sommaräng. Hon är varken rädd för att vinna eller förlora.

Kristina Kappelin