Christian Olsson - lika överlägsen som Sovjet och Nokia

SPORTBLADET

PARIS

Det är kväll i VM-arenan och här sitter man och noterar att Sverige har tagit ett förväntat guld men tyvärr förlorat ett förväntat guld som bara blev förvandlat till ett silver.

Det känns lite sovjetiskt småsurt så där.

Guldmedaljören var så totalt överlägsen att han dödade finalen med ett enda hopp.

Det känns lite sovjetiskt det med...

Foto: PATRIK JOHANSSON

Jonathan Edwards sa det bäst själv.

- Det är ingen idé att tävla med dej längre, Christian. Jag lägger av.

Det blev en känsloladdad stund när den gamle hjälten och världsrekordshållaren gjorde sitt livs sista tävling. Han grät öppet och hans arvtagare visade att han nu fullständigt behärskar trestegshopparvärlden.

VM-silver? Tja, sådär i Sverige

Fast även Christian Olsson borde gråta en eller annan tår. Och det tror jag han gör också. För Edwards pensionering gör att sporten tappar en stor del av sin attraktion och sin appeal. Olsson kommer inte att få lika många inbjudningar, inte tjäna lika mycket pengar, inte få samma uppmärksamhet. Stjärnorna Edwards och Olssons kamp gjorde tresteg sexigt.

Hur sexigt en fullständigt överlägsen blond svensk från Angered är vet vi inte än. Vi kan bara ana.

Men varför grubbla på det en sån här fantastisk kväll.

Vi kan istället grubbla en smula på Stefan Holms olycka. Så nära men ändå rätt långt borta.

Det går inte att snacka bort att Freitag var bättre. Han hoppade högre och han hade till och med den där Holmska oturen med en ribba som föll ner fast hopparen knappast vidrörde den.

Men Holm har en närmast sovjetisk inställning, han också. Han kände ingen glädje över silvret, sa han. Han hade förlorat ett guld men inte vunnit nåt. Det säger något om hur svensk friidrott mår; den mår så bra att ett silver i VM bara ger halvstora ovationer i tv och tidningar.

Jag minns ett EM när ett silver för Malin Everlöf gav extrabilagor och nyhetssändningarna på tv bröts.

Vi är lite sovjetiskt bortskämda nu.

Holm vet allt det där.

Han kunde antagligen inte ens känna någon större glädje över 30 000 dollar på sitt halvfeta värmländska bankkonto. Men samtidigt inser han att han måste lägga ribban på guld inför OS för att räknas. Det är sånt jag tror skapar vinnare.

Eller bittra förlorare.

Christian Olsson kände glädjen.

Han regerar världen. Han är totalt överlägsen i sin sport. Han kan se en framtid där han går in i tävling efter tävling och alla hans konkurrenter vet att han kan slå dem om han vill.

FEM bästa hoppen

Och inte bara slå dem; han kan slå dem med en halv meter. Resultatlistan i går var en skrämmande läsning för trestegshopparvärlden.

Först kommer Christian.

Sen kommer Christian.

Sen kommer Christian.

Sen kommer Christian.

Sen kommer Christian.

Sen kommer nästa hoppare.

Det är nästan osannolikt. Christian hade alla de fem bästa hoppen. Han var nästan en halv meter före närmaste motståndare. Det är verkligen osannolikt i en konkurrensutsatt idrott med stora pengar i potten och stor massmedial ära till vinnarna. De fem bästa hoppen. Ska man jämföra det med någon annan verksamhet så är det som Nokia i telefonvärlden. Som Etiopien - en hel nation - på 10 000 meter. Som systrarna Williams - en hel familj - i tennis. Som Lance Armstrong i cykel. Som familjen Schumacher i Formel 1.

Eller för att ta det som inte finns:

Som om Stefan Holm skulle vinna höjdhopp på 2,46.

Som om Kim Collins hade vunnit 100 meter med en halv sekund.

Det är nästan som om Carolina Klüft hade vunnit sjukampen med 250 poäng... ja, jag ber om ursäkt i min sovjetiska självgodhet men det gjorde hon visst ja...

Christian kunde verkligen känna glädjen.

Det var en underbar syn när han skulle hoppa sitt sista hopp och allt var avgjort och glädjen rann över inom honom. Fullt synligt för hela världen.

Jag hoppas ni såg det för det var länge sen jag såg en sån långsamt framvällande glädje.

Annars blev det ju en spänningsmässigt nästan helt död historia där allt var avgjort redan efter Olssons 17,72 i första hoppet.

Sen var festen slut - för de andra.

Christian är så överlägsen att han mitt under tredjesteget kan kosta på sig lyxen att förstrött snegla åt sidan mot längdmarkeringarna för att se efter hur han ligger till längdmässigt.

Christian Olsson är för bra. Det är en åsikt som numera är en sanning.

Men inte för all framtid. Ett par av Olssons huvudkonkurrenter var inte här i år. Av skäl ingen riktigt kunnat förklara för mig. Ett par av de bästa som var här var halvskadade och försvann i kvalet. Några av kubanerna är unga och utvecklingsbara.

Vi är före Ryssland i medaljligan

Om tresteg ska leva vidare som en stor arenaidrott så krävs det nog att bra är med nästa år.

Annars blir den svensksovjetiska överlägsenheten ett problem för sporten. Det känns lite konstigt att skriva det men så är det ju.

Carolina Klüft fick förresten samma fråga på sin stora presskonferens i går i Eiffeltornet.

- Vad händer om du är för överlägsen de närmaste åren?

Ingen aning, svarade Klüft och det kanske räcker som svar.

Vi andra kan väl njuta på vägen till guldbanketterna, antar jag.

Vi är trea i medaljligan i VM - före Ryssland...

Jonathan Edwards gick ut ur en mästerskapsarenan för sista gången och jag stod och tittade på honom och han hade slutat gråta. Han visste precis vad han gjorde. Det var han som fick Olsson att satsa på tresteg när han slog det där osannolika världsrekordet i Göteborg 1995.

Nu har arvtagaren tagit över och det finns inget mer för den avsatte kungen att göra - om han inte vill bli förödmjukad och det vill ingen riktigt kung.

- Jag är nöjd, sa han. Jag gör det här i exakt rätt tidpunkt.

Han har så rätt.

Svenskens segermarginal 44 centimeter – bara världsrekordet 1995 har gett större seger

Lasse Anrell