Idrottarnas kroppar är bara maskiner - väcker lika mycket känslor som förgasare

SPORTBLADET

Det är sällan ser man så många rumpor i alla möjliga positioner som på ett friidrotts-VM.

Intressant nog, uppfattar man dem mest bara som en liten välkomponerad samling muskler.

Idrottsmäns och kvinnors kroppar är ett kapitel för sig. Man mäter dem med en helt annan måttstock. Trots de minimala och tajta kläderna, är idrott märkvärdigt könlöst. Eftersom alltihop handlar om att få kroppen att fungera så bra som möjligt som maskin, är det just som en maskin man uppfattar den.

Inga kan som idrottsmän utgjuta sig över hälsenor och ledband och dåliga magar och värk och fotsvamp utan att någon känner sig det minsta äcklad. Tändstift, förgasare och avgasrör väcker ju inte heller några särskilt starka känslor.

Kroppen som maskin, apparat, funktion. Inte själens och känslornas mer eller mindre välproportionerade och illa behandlade boning. Det är väl därför som närbilderna på rumpor och lår känns ungefär som att titta på statyer i ett museum. Idrottsmän och -kvinnor är som vandrande anatomiaffischer, man ser varje muskel under huden, varje kroppsdel är minutiöst skulpterad.

Bortsett från bröst. De är bortrationaliserade. Höfter och skvimpande stjärtar verkar man kunna träna bort.

Bröst kan vara generande

De eroderas kanske av vinddraget. Men brösten får man klämma in i stenhårda sport-BH. Inte bara därför att de helt uppenbarligen är i vägen. De passar inte in.

Kommer ni ihåg den där afrikanska löpartjejen som sprang ett långdistanslopp i Atlanta (tror jag), med brösten frejdligt skumpande in och ut ur linnet. Alla blev så generade. Bröst är förbjudna i idrott. De får folk att tänka på andra saker.

Och de är runda. Runda som manliga och kvinnliga kulstötare och diskuskastares guppande sidfläsk. Det kommer lite som en chock varje gång. Det känns liksom lite för mänskligt i sammanhanget.

Idrott handlar om magi

För idrott är ju det omöjligas konst, den eviga utmaningen mot kroppen och tyngdlagen. Springa lite fortare, hoppa lite längre eller högre, ett evigt tänjande på den fysiska gränsen. Om man tar ett steg tillbaka och ser med lite distans på vad de uträttar därute på arenan, inser man att det handlar om magi.

Inte undra på att det är lätt att ta till de riktigt stora orden i sportjournalistiken, underverk, mirakel.

Och visst är det ganska märkligt att 2 000 år av civilisation och framsteg inte har kunnat förändra att det vi beundrar allra mest är de stora, anmärkningsvärda fysiska prestationerna.

Vi knäböjer fortfarande inför de som springer fortast och hoppar högst och längst. Fast det bara är kroppar det handlar om.

Kristina Kappelin