Det känns egendomligt att se finska män dricka rosévin

SPORTBLADET

PARIS

Det har varit en lugn dag här på VM.

Det betyder att Patrik Kristiansson gick in i stavkvalet och hoppade två mycket eleganta hopp som tog honom till finalen och som han hoppade i går framstår han som en mycket uppenbar medaljkandidat.

Det är sånt vi håller på med här. Vi räknar in medaljkandidater.

När vi inte räknar in medaljer.

Andra har inte den uppgiften.

Mina finska kollegor sitter på uteserveringen bredvid vårt hotell. En av dem dricker rosévin och det känns mycket egendomligt att se finska män dricka rosévin. Ungefär som om kenyanerna här skulle äta surströmming.

Jag tror det säger nåt om läget. Finska män dricker rosévin och i arenan hoppar en finsk man vid namn Matti Mononen stav och han har enorma problem på 5.35. Han hoppar i huckle. Det känns inte orimligt.

En finsk kollega kommer förbi och berättar att i måndags hade finnarna inte en enda idrottare i någon sorts final eller anständig verksamhet överhuvudtaget. Det kan inte ha hänt sen Nurmis eller ens Mannerheims tid. Han ler skevt.

–Du har nåt att skriva om – det har inte jag, säger han.

Finnen i hucklet hoppar nu på 5.50 och han hoppar under ribban och fumlar till det så att han nästan spetsas på sin egen stav. Han skadar sig själv när han faller ner. Han klarar inte 5.60 och får åka hem. Som de flesta finnar får han åka hem medan hemmafavoriten och världsettan Romain Mesnil rev ut sig på den vansinniga ingångshöjden 5.70. Tre missar och hela Frankrike skakar och egentligen är det väl bara den osannolika spurten som Marc Raquil gör på 400 meter som räddar de franska nerverna en sån här kväll.

Det är sånt som händer här.

Det är stor dramatik och rätt ofta går det fullständigt fel.

Olssons svar: Patrik

När Christian Olsson har presskonferens får han den fråga jag själv besvarat hundratals gånger de senaste dagarna till kollegor.

Vad finns det för förklaring till alla dessa svenska stjärnor som vinner nästan allt det ställer upp i?

Christian svarar nåt om Patrik Sjöberg och att han som ung ville vara en Patrik Sjöberg.

Det är självklart ett av svaren. Patrik Sjöberg framstår allt mer som Gudfadern för det svenska friidrottsundret. Han är för friidrotten vad Björn Borg blev för en massa unga tennisspelare. En smula ofrivillig gudfader, kanske. Jag får rapporter om att han sågar både det ena och det andra i media hemma. Till och med den heliga Klüften och 7-kampen lär han ha sagt nåt förklenande om.

Han ska kanske passa sig. Det kan lätt låta som att han är lite bitter. När Ludmila satt i tv och gnällde på sina efterföljare blev många vansinniga. Gnäll är en svår bransch. fråga mej, jag har övat länge.

Jag får många mejl om att Stefan Holm var för bitter efter silvret. Men varför då? Jag tycker det är underbart med inställningen att det bara är guld som gäller. Vi kan inte både gnälla över att svenskar har en mesig inställning när de hoppas på poängplats och samtidigt gnälla över att det kommer fram idrottare som är beredda att dö för ett guld.

Holm är min man. Inget ont om honom.

Det är först när man vågar vara bitter man kan ta sig an ödmjukheten, som Löpar-Nisse sa en gång.

Idrott sliter ner kropparna

Sen fanns det tur och flyt. Det fanns några enorma talanger som ville och kunde satsa. Kropparna höll på en del. Kajsas jämnåriga talang Emelie Färdigh föll på skador. Staffan Strand har problem nu. Friidrott är ingen sport man blir frisk av. Den sliter ner.

Finnarna berättar att i Finska Mästerskapet häromveckan var det 950 betalande åskådare. Friidrotten håller på att självdö.

–Om två år det VM i Helsingfors. Hur ska det gå utan finska idrottare, frågar jag.

–Affärsidén är att svenskarna kommer hit och fyller stadion, svarar han. Han ler skevt igen.

Några norrmän ser jag överhuvudtaget inte till.

En norsk journalist pratar jag med. Han frågar om Klüft. Det är det enda han skriver om. Klüft, Klüft och så lite Klüft.

Men så kommer en norsk idrottare plötsligt förbi. Det är Geir Moen, den gamle snyggingen och sprintern som varit i världsklass så länge. Jag blir glad, en norrman på VM, vad kul.

–Hej, säger jag.

–Hej, säger han.

Men han är ingen idrottare längre, visar det sig. Han är sponsor. Till Christian Olsson.

Det är ingen panter, det är en puma, nynnar jag och går därifrån.