Johan Wissman - pretty good for a white guy...

SPORTBLADET

PARIS

Pretty fly for a white guy, sjöng Offspring i en jättehit häromåret.

Pretty good för en vit kille, satt jag och nynnade lite småfalskt på pressläktaren när Johan Wissman sprang 200 meter så otroligt snyggt i går.

Det jag tänkte var att sakta, sakta börjar en ny svensk friidrottsstjärna tändas.

Men att det kanske är alldeles i onödan.

Det jag tänker är att jag undrar om det verkligen är nån idé för honom att springa 200 meter.

Har en vit man verkligen nån chans i den här svarta idrotten?

Eller frågan borde egentligen ställas; har en vit odopad man verkligen nån chans?

För om svaret är nej så kastar Wissman bort sin talang. Fakta visar att gårdagskvällens kvartsfinaler hade 32 löpare. 21 av dem var svarta, Tio var vita och en var gul om man nu fortfarande anser att japaner är gula. Men i söndagsskolan gjorde man i alla fall det. Till semifinalerna gick tolv svarta och fyra vita.

Wissman är alltså i en ganska liten och exklusiv grupp men den finns i alla fall. Dessutom saknas ju greken Kentéris som är vit i alla fall vad gäller hudfärgen. Han är inte här med en muskelskada som angiven orsak. Han skulle varit en av favoriterna om han varit här.

Wissman har en plan...

Så visst går det att vara vit och springa fort. Nu likaväl som på Ove Jonssons tid när han vann EM-guld i Belgrad 1962 på 20.7.

Det går, men om det går så bra är väl ganska osäkert.

Jag frågade Johan Wissman, i Birmingham vill jag minnas, om det var nån idé för en vit kille att försöka bli sprinter.

-Ja, det är det jag tänker bevisa.

Jag gillade svaret. Det visar en del om den målmedveten han har. Jag gillar också att han har en så tydlig plan för sitt idrottande. Han springer 200 meter några år just nu för att öva upp snabbheten. När han är färdig med det tänker han gå över till 400 meter som han räknar med ska bli hans huvudgren.

Jag är imponerad av långsiktigheten. Jag känner väldigt få 20-åringar som har den typen av framförhållning. Och särskilt inte i idrottsvärlden där snabba och otåliga resultat brukar vara det som gäller.

Wissman är inte sån. Han vann sitt försöksheat på morgonen och bara att se en svensk sprinter vinna ett heat i ett stort mästerskap trodde man knappast att man skulle få uppleva. Semifinalen i dag blir naturligtvis stenhård men Wissman tror att han har en klar chans att gå till final och varför inte. Han är på väg att svepas in i den svenska framgångsvågen och han anger också den som en av skälen till sin utveckling.

En stjärna föds just nu, alltså. Dessutom har Wissman en påtaglig utstrålning. Pretty good for a white guy, skulle man nästan kunna säga.

Han är skånskt ettrig och har ett rätt sött sätt att slicka sina läppar när han är i bild inför sina lopp. Det funkar, det går genom rutan.

Jag är ingen expert på rasfrågor och musklernas olikheter. Men jag noterade att en ganska vit spanjor slog sig in i det normalt så kenyanskt svarta 3 000 meter hinder och tog bronset. Han avråddes sannolikt att satsa på den grenen när alla trodde att det skulle vara en kenyansk sport i all framtid.

Så svaret på frågan om det är nån idé för en vit kille att satsa på 200 meter är kanske att varför inte, sånt här går väl i vågor som det mesta annat.

Ungefär som att alla experter just nu tror att det knappast är nån idé för andra än blonda Växjöbrudar att satsa på mångkamp...

På något sätt ställs faktiskt många av friidrottens regler på sitt huvud just nu.

Kim Collins som vann 100 meter ser ju inte alls ut som en hundrameterslöpare. Han är visserligen svart men ser späd och nästan lite tunn ut. Benen är spagettismala. Det är miltals från de muskelberg som vi vant oss se stå och spänna upp sina överkroppar inför start som och det var med dem de sprang.

Collins tränar inte ens med skivstång och han säger helt nej till alla kosttillskott och vitaminburkar och proteinpiller som så många träningstorskar använder.

Collins är rätt underbar att lyssna på.

-När jag inte har nån lust att träna så... skiter jag i det, sa han i går.

Det kanske inte är nåt exempel att följa men i den här världen av spända överläppar och muskler är det nog rätt bra att det finns såna som visar att man kan vinna även om man är en smula lat.

Just när jag ska sätta punkt kommer mina engelska kollegor och är mycket upphetsade; en svart ska för första gången gå med i drottningens vaktstyrka i London. En kvinna dessutom. Se där, inget är heligt, inget är evigt.

Som tur är.