Paris, kl 11.19 den 23 augusti 2003

Sportbladets Lasse Anrell minns stunden då Carro fick hela Sverige att

1 av 4 | Foto: AP
SPORTBLADET

Det var egentligen väldigt lätt att skriva krönikan den där dagen i slutet av augusti.

Den skrev sig nästan själv.

Det var bara att dra en djup suck, sätta sig ner för att benen darrade och börja skriva.

Men det jag minns starkast är hur länge Carolina Klüft låg kvar på marken med huvudet nerböjt så att ingen skulle se hennes känslor. Länge, länge låg hon så.

Sen reste hon sig, skakade av sig nånting, vad det nu var, och så var allt som vanligt igen och hon pratade på om att det inte var så märkvärdigt utan att hon var som ett barn och att det viktiga var att ha sköj.

Det var nästan som om hon var en smula mänsklig de där sekunderna hon låg på marken. Som om att även hon kunde känna behovet av att göra den där bragden.

Det är numera en tät kamp mellan Radiosportens Jerringpriset och Svenska Dagbladets Bragdguldet om äran att vara Sveriges finaste idrottspris.

Jag antar att Bragdguldet leder ännu en tid i kraft av sin historia och av att det finns det där mytiska svårfångade begreppet bragd inbyggt i motiveringen. Jag vet inte hur många krönikor jag försökt läsa av mina kollegor genom åren där de försökt fånga vad just själva bragden är och jag vet inte hur många krönikor jag gett upp mitt i, när jag insett att de misslyckats.

Bragden består kanske i att den inte låter sig beskrivas, har jag tänkt och kanske är det enklast att nöja sig med det. Bragden mår bäst av att gömmas bakom sin egen mytbildning. Det är det som gör den stor. Det räcker bra så.

Men om inte bragden Carolina Klüft låter sig beskrivas så kan jag i alla fall göra ett försök att beskriva händelsen, människan, segern. Jag var där så jag borde vara lämpad. Jag var där och jag deltog i den kollektiva genomklappningen på svenskläktaren så jag borde i alla fall ana. Jag var där och pratade med alla berörda så jag borde i alla fall ha nån sorts bakgrund.

Men jag vet inte.

Klüft är svår att förstå sig på.

Segrarna och bragderna är svåra att förstå. Enklare är att inse att man tydligen måste misslyckas en smula för att vinna.

Man måste vinna på rätt sätt. Hade inte Tre Kronor förlorat mot Kanada efter den där osannolika vändningen mot Finland i VM kanske de varit där i går. I alla fall Peter Forsberg.

Hade inte Christian Olsson varit totalt överlägsen från första hoppet till slutet hade kanske han varit där.

Svenska fotbollslandslaget. Damer och herrar. Jossans mål.

Umeå som vann Champions League.

Men ändå; det är så självklart med Klüft. Det är så självklart med tanke på den där dagen i augusti i Paris.

Nyanserna, dofterna, känslorna...

Det är inte särskilt svårt att skriva om den igen. Det är bara att sätta sig ner och försöka minnas nyanserna, dofterna och känslorna. Jag minns precis som alla andra varje liten del.

Jag minns hur det hördes ända till Frankrike hur Sverige stannade upp.

Telefonerna slutade ringa.

SMS-andet upphörde.

Mejlandet tvärdog. Sverige stod verkligen stilla.

I Stade de France ställde sig svenskarna i smågrupper för att prata lugnande. Terapisamtalen var av typen "Hon är visserligen bara 20 år men hon är så mogen och så vuxen att hon kan hantera även det här." Andra sa att hon är så flummig att hon antagligen skiter i om det går åt helvete.

Ingen blev lugnare av det.

I tv-studion sprang pappa Johnny fram och tillbaka och behandlade sina skakiga nerver. Vid tredje hoppet sprang han ut ur studion - han var i en annan dimension och orkade inte titta. Jag vet inte om han tänkte på sin lilla dotter och hennes känslor eller om han tänkte på att hemma stod Sverige helt stilla och mådde illa.

Jag vet inte om han tänkte alls.

Själv tänkte jag att det var som på Stenmarks tid.

Inte som första mångkampsdagen när Klüft visade samma överlägsenhet på 200 meter som Stenmark brukade göra i andra åket när det begav sig - utan mera som att nu när hon skulle köra hem det där redan klara VM-guldet så skulle hon tydligen grensla i en sketen, enkel port på flacken?

Varför kunde hon inte göra det där säkerhetshoppet som alla gör i första.

Varför kunde hon inte göra det i andra. Varför skulle hon hamna i den här sörjan och få hela Sverige att sätta elvakaffet i vrångstrupen. Varför skulle ett enkelt längdhopp vara så ohyggligt svårt.

Det var tunga tankar. Det var mera Vitryssland än OS-guld.

Mera Ravelli som INTE räddar den där straffen mot Rumänien.

Mera Ingo som INTE knockar Floyd den där gången.

Carolina placerade Ior så att han verkligen skulle kunna titta inför tredje hoppet. Det var den hjälp hon åkallade. Gamla trötta, slitna Ior.

Nationen bad till gud

Att säga att nationen höll andan är att ta i i underkant. Nationen darrade. Nationen bad till Gud. Vad skulle hända?

Skulle Tommy Salo rädda den där skitpucken mot Vitryssland.

Skulle Jörgen Brink klara av den där sista backen i stafetten och gå i mål och ge Sverige det där guldet.

Det visste vi inte då.

Vi darrade och Carolina Klüft kastade linnet ilsket i stolen och gick fram och stapplade runt på banan och det såg ut som om ansatsmarkeringen där hon skulle börja springa var på en sju-åtta ställen samtidigt och man undrade ju om hon verkligen skulle klara det här.

Hela Stade de France stod stilla.

Hade Bengt Grive varit här hade han frågat vad klockan var och jag kan svara att den var 11.19 den 24 augusti 2003 för jag tittade på klockan för det var det enda jag kunde göra som inte gjorde mig illamående.

Så kom hoppet och hon träffade inte ens plankan.

Herregud, hon träffade inte ens plankan...

Ni minns va?

Hon började hoppet en dryg fot från plastremsan men ändå flög hon 6.68 och hamnade väl i... sjunde himlen tillsammans med en hel nation. Plötsligt började SMS:andet igen. Telefonen ringde. Mejlen vällde in. Alla skrev och skrek om bragden.

Jag satt ensam kvar i arenan på kvällen och skulle försöka besvara frågorna om denna tjej från Växjö som nu intagit positionen som den kanske största inom världens friidrott.

Varför just hon?

Varför just där i Växjö?

Svaret var att Carolina Klüft är den lyckliga kombinationen och tillfälligheten av en tjej som älskade sport och hamnade på den förmodligen enda platsen där den kärleken fick chansen att växa i hennes egen takt.

Friidrottsklubben i Växjö var inte som andra klubbar.

Den hade haft problem. Den hade skakats av bråk där vissa föräldrar krävt en tydligare elitsatsning, men klubbens ledare har envist hållit fast vid att den som inte friidrottar som lek i en grupp inte passar där. Föräldrarna som krävde elitsatsning för sina söner ombads lämna klubben.

Resultat av folkhemstaktiken

Med facit i hand gjorde de föräldrarna fel. Facit är att den folkhemstaktiken gav resultat. Och resultatet heter Klüft.

Jag lyssnade på ett föredrag hon höll på Bosön i våras och det var en studie i hur idrotten fungerar när den verkligen fungerar. Klüft hade en jobbig pubertet, hon var en smula mobbad. Hon fann sin trygghet i friidrottsklubben och där fick hon utveckla sin kropp, sitt idrottande och sina vänskapsband i sitt eget tempo. Hon lärde sig att det verkligen inte var viktigare att vinna än att ha roligt och känna gemenskap.

Precis de fraser Carolina säger nu varje gång hon intervjuas. Men hon tror verkligen på det för det stämmer ju.

Växjö IF är ledstjärnan för andra klubbar nu.

De lyckades ju. Carolina tröttnade inte utan fortsatte för att friidrottsklubben var hennes trygghet i en otrygg period. Hade hon pressats till elitsatsning tidigare hade hon aldrig blivit världsstjärna. Hon hade slutat.

Men de lyckades också för att Carolina hade talang, en kropp som tål hård träning och som älskar hård träning. De lyckades därför att de tog det lugnt med seniortävlingar och för att de gick sin egen väg, då som nu; när hela svenska expertisen tjatade om längd i VM sa Carolinas hjärta nej och hjärtat hade rätt.

Experterna hade fel.

Hjärtat hade rätt. Så som det alltid är.

Nu är det en legendarisk bragd. 11.19 den 24 augusti 2003.

Då andades nationen ut.

Efter längdhoppet låg Carolina länge utslagen med ansiktet mot marken och jag förstår henne. Det var så många tankar som skulle bort, känslor som skulle rensas ut. Hon hade intalat sig att det här inte var allvar och ljög lite för sig själv om att det ju bara skulle vara kul allting - så som hon alltid gjorde. Men den här gången var det lite svårare.

Efteråt - tomhet

Efteråt kom tomheten, lättnaden.

Jag vet inte hur ni reagerade. Men här satte sig folk ner mycket hastigt. Benen bar inte. Vi tittade generat på varandra.

Och vi tänkte att Ravelli räddade ju faktiskt den där straffen. Stenmark vann slalomcupen. Borg vann Wimbledon - igen och igen och igen...

Och Carolina Klüft klarade av att leverera ett enda litet godkänt längdhopp och det var nästan så att man trodde att Tommy Salo faktiskt till och med räddade den där sketna pucken också.

Det var en av de stora stunderna i svensk idrott.

En av de största.

11.19 den 24 augusti 2003.

Lasse Anrell