”Jag är som lyckligast på startlinjen”

Svenska VM-hoppet om livet som friidrottsstjärna, dopning - och konkurrensen från systern Jenny

1 av 2 | Foto: ULF PALM
TRISSAS TILL STORDÅd Det nya träningsprogrammet med Agne Bergwall har gett resultat. När friidrotts-VM startar i augusti har Sanna Kallur blivit ett av de stora svenskhoppen. På tisdag tävlar hon i Göteborg.
SPORTBLADET

FALUN

Passa er för mördarsparvarna på Kafé Kopparhatten.

De kommer inflygande från syrénbuskarna vid Faluån och gör störtdykningar ner bland borden, det säger sviiisch i håret på Susanna Kallur som duckar och säger på sjungande dalmål:

- Man tror dom ska TRÄFFa med NÄBBen i PANNan!

Vi dricker islatte (förr hette det kallt kaffe) i solskenet när Sanna råkar ut för den första fågelattacken.

- Så där är det när jag sitter här och fikar med Jenny också, man får fåglar i huvudet, skrattar hon.

Men nu är hon alltså här utan tvillingsyrran, och det signalerar kanske en ny tid:

Vi har haft för vana att bunta ihop systrarna Kallur till nästan en och samma person, de står alltid tillsammans i tv och charmar oss med sin gulliga, oförstörda naturlighet, de är som smultron på grässtrån, men vi glömmer att de är två individuella små krigare som inte är precis lika i allting.

Snabbare än systern

Just nu står det till exempel fyra siffror i neonljus över Sannas huvud (när inte sparvarna flyger där):

12,65.

Det är en hejdundrande världstid på korta häcken, hon slog till med den i Holland den 29 maj och växte till ett stort svenskt VM-hopp i augusti.

Sanna Kallur är ett par tiondelar snabbare än Jenny och står alltså, kan man säga, lite mer på egna ben nu.

Jag tänkte att vi skulle försöka skippa tvillingsnacket. Det är Sanna det handlar om.

- Jamen det låter bra, tycker jag.

Utomhussäsongen har börjat ruskigt bra. Hur ska det här sluta?

- Säg det...jag hoppas att jag kan spela mina kort väl, det känns bara så himla skönt att få ett kvitto på att jag tränat rätt. Vi har ju kört lite annorlunda - och hårdare - nu under Agne Bergwall och gått upp en hel nivå i styrka. Jag märkte direkt när jag sprang på 12,65 att grundträningen varit en succé.

Det är bara Ludmila Engqvist som sprungit snabbare i Sverige. Kan du också nå neråt 12,40?

- Jag brukar säga att jag inte vill sätta upp såna mål. Siktar man in sig på en viss tid, då kan den också bli en slags gräns som fungerar som ett hinder.

Hade du hamnat i rätt semifinalheat i OS i Aten hade du gått till final. Nu ser du väl redan OS 2008 framför dig.

- Jaa, jag ser OS 2012 också!

Har mycket kvar att ge

Korta häcken är en gren som kräver erfarenhet. Du är bara 24 än.

- Tittar man på Gail Devers är hon väl 38, 39, nånting. Det tycker jag är underbart, det betyder att jag har massor med år kvar som aktiv.

En naiv fråga, kanske...men hur planerar en ung, kvinnlig storstjärna sitt liv på lång sikt? Tänker du att "nån gång runt 2010 skaffar jag barn, det är mellansäsong då"?

- Njaa...sitter man på kontor kan man väl föda barn när man vill, men om man vill idrotta får man kanske tänka efter. Jag antar att det ordnar sig när den dan kommer. Man vet ju aldrig hur karriären blir, om man får vara skadefri och så.

Jämför med Stefan Holm

Nu ger jag redan upp. Det gick inte. Jag måste veta varför du är snabbare än Jenny.

- Hon är snabbare! Men jag började springa häck tidigare än hon och lever fortfarande på det försprånget. Jag har liksom häckrytmen inpräntad. Det är en annan teknik med en annan steglängd.

Så man kan räkna med att hon kommer ikapp snart?

- Säkert. Så har det varit hela tiden sen vi började med idrott. Ibland är hon lite bättre, ibland jag. Just nu tycker jag det är lite tråkigt för Jenny. I stället för att se det positiva i min fina tid är det många som vänder på det och undrar varför inte hon springer lika fort. Det är nästan hemskt...hon har gjort 12,88, en kanontid. Hon är trea i Sverige genom tiderna. Det där är nästan samma grej som för Stefan Holm. Han har hoppat 2,40, ändå pratas det om Patrik Sjöberg.

Du och Jenny kommer alltså att trissa varandra till stordåd.

- Du vet väl hur det är med tvillingar. Det är noga med hundradelarna hit och dit. Hon kom ut före mig och det har man ju fått höra. Och så är hon längre.

Vaddå längre?

- Visst, en halv centimeter!

USA-bo - i två år

Så pass. Jag minns när ni satt i barnvagn och pappa Anders var NHL-stjärna.

- Vi föddes ju i USA och flyttade hit till Falun när vi skulle börja småskolan.

Då hade du alltså engelskan gratis.

- Inte riktigt, vi var för små för att prata flytande engelska. Men ett litet försprång hade vi väl.

Sen avbröt ni studierna vid universitet i Illinois efter två år och flyttade hem.

- Egentligen trivdes vi rätt bra, men det blev ruskigt jobbigt att kombinera träning och studier. Det var ingen måtta på kraven där...jag kunde sitta till tolv på nätterna och plugga. Det var läxor och obligatorisk närvaro och inte alls samma frihet som på en svensk högskola.

Medverkar i turistbok

Så hem till tryggheten.

- Det kan man säga. Jag vill nog inte bo nån annanstans. Tänk bara på Siljan...vi har sommarstuga där och det är nog den vackraste platsen på jorden.

Säg inte att ni har folkdräkter också.

- Jodå....hahahahaha, jag skrattar ihjäl mig! Det finns en slags turistbok som heter "Sverige" och som utges på både svenska och engelska. Där är jag, Jenny och en syssling till oss med på bild, utstyrda i folkdräkter. Herregud...

Är det pappa som har lärt er hur man ska uppträda som stjärnor och förebilder?

- Han har till exempel gett många bra tips på hur man ska umgås med media. I bland kan det vara svårt att veta vad man ska ställa upp på och vad man bör tacka nej till. Pappa vet vad det handlar om, han har kollen på sånt.

Har tävlat mot dopade

Jag tänkte skriva en roman om en galen, idrottsintresserad professor som har två tvillingdöttrar. Samma förutsättningar, samma DNA, samma träning - men i smyg dopar han den ena dottern. Är det en bra idé?

- Usch, det låter som en skräckfilm.

Hur mycket bättre skulle den dopade bli?

- Ingen aning. Jag fattar ju att jag måste ha tävlat mot dopade tjejer några gånger, men det är svårt att säga hur mycket sämre de skulle ha varit utan fusket.

Till sist, när är Sanna Kallur som allra lyckligast i livet?

- Hm (tänker länge)...det kanske inte är nåt roligt svar, men jag är nog som allra lyckligast när jag står på en startlinje. Jag känner mig så levande då.

Det här är Sanna:

Sanna om...

Peter Wennman