Från blåbär till super

Succé – tack vare Kajsa-effekten

SPORTBLADET

GÄVLE

Fotbollsdamerna åkte ur EM och handbollstjejerna lyckades inte ens ta sig dit.

Då klev friidrottstjejerna fram.

En sensationell seger i Europacupen tog dem till friidrottens Champions League.

Och snacka om leende landslag.

Jag tyckte alla log där i Gävle i går.

Stjärnor som Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och Susanna Kallur gjorde vad de skulle.

De sken.

Och log.

Men de drog med sig alla andra och de stora hjältarna var de okända namnen:

?Christin Johansson på 5?000 meter, som satte in en långspurt 300 meter före mål och blev tvåa. Jag trodde knappt mina ögon. En svensk tjej som rycker på långdistans.

?35-åriga Lena Aruhn som vann 400 meter och var med och sprang hem två stafetter.

?Och Linda-Marie Mårtensson som blev tvåa i kula och räddade sju värdefulla poäng i en gren där hon lika gärna kunnat bli sist.

20 magra friidrottsår

De svenska friidrottstjejerna har haft ett fantatiskt 2000-tal, efter två magra decennier då jag nästan gav upp tanken på att se en svensk tjej på en pallplats i OS eller VM.

80-talet hade Ann-Louise Skoglund och Linda Haglund, men Linda åkte fast för dopning

och Lisa druknade till sist i sin egen prestationsångest.

­90-talet var lika magert.

Vi hade Monica Westén, Sara Wedlund och Malin Ewerlöf.

Och Ludmila, förstås, men jag väljer att räkna bort henne i det här sammanhanget.

Monica Westén tog brons på 400 häck i EM i Split 1990 och Malin Ewerlöf tog EM-silvret på 800 meter i Budapest 1998. Det var högtidsstunder på den tiden.

Började år 2000

Det var en tid då det räckte med att Sara Wedlund kom nia vid VM i Göteborg 1995 för att det skulle bli friidrottsfeber. Nia – och bästa svenska.

Så kom år 2000.

Kajsa Bergqvist tog sin första stora mästerskapsmedalj – OS-bronset i Sydney.

Samma säsong hoppade hon över drömgränsen 2,00 för första gången.

En 17-årig Carolina Klüft vann sitt första JVM-guld i sjukamp i Santiago i Chile och i samma JVM tog en 19-årig Susanna Kallur guldet på 100 häck.

Sedan har det bara rullat på.

90-talets totala svenska damskörd blev ett EM-silver och ett EM-brons.

2000-talets är redan uppe i ett OS-guld, ett VM-guld, två EM-guld, två VM-brons och ett OS-brons.

Det står 7–2 i mästerskapsmedaljer.

Och då har vi bara börjat, känns det som.

Varför just nu?

Jag har min egen teori – Kajsa-effekten.

Kajsa var visat vägen på något sätt. Hon är en makalös tävlingsmänniska och har haft en lång väg till världstoppen. Hon debuterade som 18-åring redan vid VM i Göteborg 1995 och har sedan knaprat sig mot världstoppen centimeter för centimeter.

Med stenhård träning, en oerhörd envishet och samma killerinstinkt som en kanadensisk hockeyspelare som fått syn på en lös puck framför mål.

Under vägen har hon visat att allt är möjligt.

Det har uppenbarligen varit smittsamt.