Fyra hopp, fyra drömma från samma gator i stan

Mats Wennerholm: Jeng är vår nya stjärna

SPORTBLADET

MOSKVA

Alhaji Jeng är en del av ett svenskt idrottsunder som bara har sin motsvarighet i Modos årgång 1973 med Foppa, Markus Näslund & Co.

Jeng är från Göteborgsstadsdelen Angered.

Precis samma gator som fött Christian Olsson, Patrik Kristiansson och tränaren Yannick Tregaro.

De stjärntätaste kvarteren i friidrottsvärlden numera.

Det är unikt att en svensk stadsdel fått fram tre VM-medaljörer i friidrott.

Men samtidigt finns det gemensamma nämnare.

Både Christian Olssons och Alhaji Jengs framtidsdrömmar föddes på Ullevi under VM i friidrott 1995. En femtonårig Christian Olsson skulle egentligen ha sålt VM-program, men satt på läktaren och lät hakan falla då Jonathan Edwards hoppade 18,29 i tresteg – nytt världsrekord.

Sedan den dagen drömde Olsson om att bli en ny Edwards, även om han satsade på höjdhopp några år till.

Fascinerad av Bubka

På samma stadion stod en trettonårig Alhaji Jeng och blev helt fascinerad av ryssen Sergej Bubka i stavhoppet.

Alhaji betraktade friidrotten som en ”fjollsport” på den tiden och föredrog basket, boxning och fotboll.

Men efter att ha sett Bubkas akrobatik fick han en helt annan inställning till friidrotten.

Och helt andra idrottsdrömmar.

Christian Olsson var ju också fotbollsspelare från början, men togs med till sin första fri-idrottsträning på Slottskogsvallen av grannen Patrik Kristiansson.

Men det visar hur viktigt VM i Göteborg var 1995, trots att det blev ett ekonomiskt fiasko och höll på att sätta Friidrottsförbundet i konkurs.

Men i dag är VM en ekonomisk succé – elva år efteråt.

Det födde stora delar av den genration friidrottare vi har idag och som nu ger samma Svenska Friidrottsförbund mångmiljoner i sponsorintäkter. Tala om fördröjd effekt, men någon borde göra en noggrann analys av utfallet så efteråt.

Jag minns själv VM i Göteborg, inte bara för det sagolika vädret och värmen som fick brasilianska journalister att varna sina läsare för att besöka Sverige i värmeböljans augusti.

Jag minns också ett fullsatt Ullevi som satt och jublande över att Sara Wedlund blev nia på 5 000 meter. Och att Patrik Sjöberg blev sexa i höjd var också klart godkänt.

Och bäste svensk var Dag Wennlund med sin fjärdeplats i spjut.

Det är är andra tider som ni märker.

Och i sommar behöver EM-arrangörerna knappast bry sig om vädret – och min erfarenhet av Göteborg är att det regnar oftare än det är solsken.

Men det spelar ingen roll den här gången.

Nu har Sverige fler medaljhopp än någonsin i modern tid.

Det kommer att hagla medaljer över Sverige.

Det märks på alla friidrottare. De har styrt in sina säsongsplaneringar med ett enda mål EM på hemmaplan.

Det är inte bara givna namn som Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft och Christian Olsson.

Han är vår nya stjärna

Det är den nya generationen.

Linus Thörnblad tog VM-brons här i Moskva, medan Stefan Holm blev utan medalj.

Alhaji Jeng var iskall i stavhoppsfinalen och har målen klara inför framtiden.

Han är definitivt vår nya, stora stjärna.

Jag hoppas bara att han drar med sig en sådan som Patrik Kristiansson, som stått still så länge trots sin enorma talang.

Eller Oscar Janson, som faktiskt fortfarande är svensk rekordhållare i stav med sina 5.86 och som tränar för fullt efter två års skadeelände.

Men han är inte från Angered.

Modos berömda årgång 1973 bestod av spelare som Peter Forsberg, Markus Näslund, Hans Jonsson, Andreas Salomonsson och Magnus Wernblom.

En hockeykull som gick på hockeygymnasiet ihop och hetsade varandra till stordåd. En helt unik årgång i svensk hockey, som fostrade två av världens bästa hockeyspelare.

Friidrottens Angeredskull är snart lika unik.

Det visar vad konkurrens betyder.

Mats Wennerholm