Alla älskar en fighter

Segra eller dö – Kajsa accepterade aldrig ett nederlag

SPORTBLADET

Kajsa Bergqvist stod med en klump i halsen, harklade sig och sa:

– Förlåt mig. Men jag måste springa iväg och gråta en skvätt.

Det var efter VM-finalen i Osaka och första gånger på sex raka utomhusmästerskap som hon missade medalj.

Mitt i besvikelsen var hon artig som vanligt.

Men där tog sagan slut.

Jag tänkte redan då tanken att det var över.

Efter att ha följt henne under alla år – från spinkig sjuttonåring och fram till dagens mogna kvinna – har jag lärt mig att inga nederlag kommer lätt för den tjejen.

För ända sedan hon började med idrott som sexåring, har Kajsa Bergqvist drivits av en envishet världen sällan skådat.

Hon var aldrig samma unika råtalang som Christian Olsson eller Carolina Klüft.

De var stjärnor redan från början. Kajsa har fått slita sig mot toppen.

När A Lennart Julin sammanfattade resultaten för landets femtonåriga höjdhoppartjejer efter säsongen 1991 stod namnet Kajsa Bergqvist på 21:a plats.

Höjden – blygsamma 1,61.

Men som sagt.

Det här var en tjej som inte accepterade några nederlag.

Nästa år var hon sexton och etta i Sverige. Hon hoppade 1,77 och friidrotts-Sverige höjde äntligen på ögonbrynen.

Humlan hade plötsligt börjat flyga.

Som liten tålde hon inte ens att förlora i Monopol.

Hamnade hon på rutan ”Norrmalmstorg” med två hotell, vägrade hon betala och tjatade i stället ner summan till ett reapris.

Helt mot spelreglerna, men kusinerna hon spelade med orkade inte stå emot.

Till slut lät de henne vinna.

Det var lugnast så.

Hon och gamla landslagskompisen Malin Ewerlöf brukade alltid spela tennis då de var tillsammans på olika träningsläger och de tennismatcherna är klassiska.

De var i klass med Wimbledonfinaler.

Inte med tanke på själva spelet, men väl på grund av inställningen.

Det var segra eller dö.

– Kajsa kunde se ut som hon skulle svimma ibland, men hon kom alltid tillbaka, berättar Ewerlöf.

– Hon ger sig aldrig. Hon är bara sån.

Simmade tills läpparna var blå

Som barn var hon likadan, inte bara då det handlade om spel.

Det var ständigt vilda lekar och mamma Elsa var rejält orolig många gånger.

När Kajsa tränade simning som sju-, åttaåring, stannade hon i vattnet tills hon var blå om läpparna höll på att drunkna.

Pappa Gunnar och Elsa fick tvinga upp en unge som såg ut som en blöt trasa vid bassängkanten.

När hon tränade konståkning blev hon blå av helt andra skäl, då skridskoåkningen var betydligt sämre än vurporna.

Men varje gång hon ramlade, for hon upp igen, tvingade tillbaka gråten i halsen och fortsatte som om ingenting hade hänt och som om ordet smärta aldrig funnits.

Det är bara några av de historier som jag hört berättats om Kajsa som ung.

Det finns flera.

Men anledningen till att jag blivit så stort fan av Kajsa, är att hon lyckats trots att hon egentligen inte hade några synbara förutsättningar att bli bäst i världen.

Talangen sitter i huvudet

Men den största talangen hos alla idrottare är dold för omvärlden.

Den sitter i huvudet.

Förmågan att orka träna, att tänja gränser och ständigt höja ribban.

Det finns fler exempel på det i svensk friidrott och juniorlandslaget i hockey visade ett tydligt exempel på hur viljan kan försätta berg i Pardubice över jul och nyår.

I Kajsas fall får vi nog tacka fotbollen för att hon blev en världsstjärna i höjd.

Hon provade på alla idrotter som ung och i fotboll var hon en av de ettrigaste och uthålligaste lintottar som någonsin setts i ett flicklag.

Gunnar Bergqvist är övertygad om att hon spelat i landslaget om hon fortsatt med fotbollen och även om pappor är pappor så är det möjligt att han har rätt.

Men en ung Kajsa kunde aldrig vänja sig vid att de andra i laget inte la ner samma energi och visade samma vilja att vinna.

Därför slutade hon.

– Jag kunde inte riktigt ta det där, att vissa tog så lätt på det. För mig var det alltid blodigt allvar och jag tyckte att alla andra skulle känna så också. Så jag upptäckte ganska snart att jag passade bättre för en individuell idrott, berättade Kajsa en gång då jag jag frågade om hennes extrema vilja att vinna.

Hon började med terränglöpning i stället.

Sedan blev det mångkamp, då hon upptäckte att andra sprang fortare.

Ingen glädje kvar

Och i mångkamp ingår höjdhopp.

Då var Kajsa tretton och hon hade hittat sin utmaning.

Resten är historia.

Och även som vuxen har hon visat den där enorma envisheten och viljan att vinna.

När hon slet av hälsenan i Båstad den 18 juli 2004 dog drömmen om OS i Aten.

Men redan då hon låg på operationsbordet hade hon bestämt sig att hon skulle tillbaka.

När Stefan Holm tog OS-guld i Aten en dryg månad senare låg Kajsa på golvet i vardagsrummet och gjorde sit ups.

Exakt 388 dagar senare hade hon tagit VM-guld i Helsingfors efter en fantastisk sommar där hon inte förlorade en enda tävling.

Nu skriver vi januari 2008 och sagan är över.

När jag var nere i Zürich och såg Kajsa bli fyra i Zürichs Golden League, efter att ha hoppat 1,90, fanns ingen glädje kvar.

Hon ställde in säsongen trots att det var två Golden League-tävlingar kvar och dessutom Finnkampen i Göteborg.

Men hon orkade inte ladda om.

Det var inte alls likt henne.

Sammanfattningsvis har jag varit lyckligt lottad.

Jag har sett Kajsas alla mästerskapsmedaljer och jag såg henne göra sitt första hopp över två meter utomhus i Falköping år 2000.

Av alla ställen.

Det är dags att säga farväl och jag tror inte jag kommer att vara ensam om att sakna henne.

Alla älskar en fighter.