Holms ”vilda” fest i natt...

Firade sista tävlingen med biff och glass

1983 var Stefan Holm en tvärhand hög och tog sina första stapplande steg mot världstoppen. I går firade han sin sista tävling med en rejäl biff och lite glass. Nu är det officiellt färdigtävlat.
Foto: Elisabeth Holm/Mats Wennerholm
1983 var Stefan Holm en tvärhand hög och tog sina första stapplande steg mot världstoppen. I går firade han sin sista tävling med en rejäl biff och lite glass. Nu är det officiellt färdigtävlat.
SPORTBLADET

STUTTGART. En stor blodig biff och pommes frites.

Och så vanlijglass med chokladsås.

I natt börjae det nya livet för Stefan Holm.

– Men ärligt talat vet jag inte vad ett normalt liv är. Jag har ätit, skitit och sovit höjdhopp i tjugo år. Det är den enda verklighet jag känner, säger han.

Holm med en tysk pepparkaka som han fick i pris efter sin sista tävling.
Foto: Scanpix
Holm med en tysk pepparkaka som han fick i pris efter sin sista tävling.

Sista natten med gänget firades på en argentinsk köttkrog i Stuttgart.

Det blev inget petande i maten och det blev ett par glas rött, när han tog steget från höjdhopparen till privatpersonen Stefan Holm.

Det var det närmaste gänget som var där. De som fanns på plats i Stuttgart.

”Det är över nu”

Landslagskompisarna Linus Thörnblad och Johan Wissman, managern Daniel Wessfeldt och DN-galans tävlingsdirektör Rajne Söderberg.

Och så pappa Johnny förstås, den ständiga följe­slagaren där på läktaren.

– Men nu är det över, säger Johnny.

– Och det var väl dags nu. Det där är det Stefan som bestämmer, men han vill inte åka omkring på galorna och hoppa 2,20 eller 2,25 och känna att han inte kan vinna längre. Jag förstår honom.

En rysare

Sista tävlingen blev heller inte den seger som Stefan hoppats på och laddat för.

– Det är väl det som svider så här efteråt. Att jag inte lyckades vinna sista gången.

Stefan blev tvåa, men behöver inte skämmas för det.

Det blev ändå en riktig rysare på Mercedes Benz-stadion i Stuttgart och ytterligare ett bevis på att ryssen Andrej Silnov tagit över som världens höjdhopparkung.

Ryssen var pressad efter att ha rivit två gånger på 2,31, men sparade sitt sista försök till 2,33 och seglade en bra bit över ribban.

Stefan kontrade med att även han ta i första försöket och i det läget delade han ledningen med ryssen.

– I det läget var det omhoppning om segern, men när han tog 2,35 i första och jag rev var det tufft. Jag var tvungen att tangera mitt personbästa och ta 2,37. Även om jag var nära så gick det inte. Det blev inget Hollywood-slut även om jag hoppades på det.

Ska vara ledig

Ryssen Silnov var naturligtvis glad över segern och prispengarna på 30?000 dollar, men han var även den första att applådera Stefan efteråt.

– Han är en fantastisk höjdhoppare med en lika fantastisk karriär, säger Silnov till Sportbladet.

– Jag kommer att sakna honom. Han har alltid varit ett föredöme för alla oss yngre höjdhoppare.

Kunde du inte ha låtit honom vinna sin sista tävling?

– Ha, ha. Nej, nej. Och det hade han nog inte velat själv. 

För Stefan börjar nu ett liv utan höjdhopp.

Utan ett inbundet schema med tränings- och mattider.

– Vi får se hur det blir. Jag har ingen aning. Jag har varit höjdhoppare sedan jag var tolv år. Det är det enda liv jag levt och känner till. Nu ska jag bara vara ledig och fundera över framtiden. Men jag har flera buntar med tidningar från sju år tillbaka som jag ska gå igenom och klippa ut. Det finns att göra.

På presskonferensen efter tävlingen fick han frågan vad han kommer att sakna minst från höjdkarriären.

Och svaret var väl ganska överraskande:

– Det är att slippa vakna upp varje morgon och känna rädsla för att man är sjuk, eller att det gör ont någonstans. Och samtidigt veta att man inte har någon tid att förlora. Det ska bli skönt att slippa känna den pressen. Att veta att man kan ha en dålig dag.

Kommer du att fortsätta träna?

– Ja, men ska jag träna måste jag ha ett mål. Men det kan i så fall bli att springa Stadsloppet i Karlstad eller Lidingöloppet.

Informell tävling

Och det känns rätt att sluta efter ett världsresultat som 2,33?

– Ja, jag blir inte bättre längre. Ska jag vinna i framtiden ska det i så fall vara för att andra misslyckas och inte av egen kraft. Så var det när jag var yngre och på väg upp. Då var det lättare att acceptera det. Men jag vill inte att det ska kännas så på vägen ner.

På lördag ska han ha en liten informell tävling i Karlstad för sina tidiga träningskompisar.

– Det är risk för många muskelbristningar då, så jag kanske ska larma sjukhuset, säger pappa Johnny.

Men Stefan vore inte Stefan om han inte såg till att tävlingen blev sanktionerad.

Han vill ha den där sista segern i statistikböckerna – även om det är lättköpt.