”Inte plats för barn”

Emma Green om guldjakt, skador, medaljer och framtiden

Emma Green laddar i Sydafrika. Målet är inomhus-EM i februari.
Emma Green laddar i Sydafrika. Målet är inomhus-EM i februari.Foto: Erland Huledal
SPORTBLADET

STELLENBOSCH. Solen skiner från en klarblå sydafrikansk himmel.

Men det lyser nästan ännu starkare i Emma Greens ögon.

I fjol lyckades hon hitta tillbaka till glädjen, att tycka det är kul med höjdhopp och att tävla.

2011 ska bli hennes bästa år.

– Tråkigt att inte Blanka Vlasic är med på inomhus-EM i mars. Då får jag inte chans att slå henne.

Text & foto: Erland Huledal.
Text & foto: Erland Huledal.

Gårdagens duggregn i den idylliska staden Stellenbosch, några mil från Kapstaden, är borta och det är närmare 30 grader varmt. Den lite slitna Coetzenburgstadion är full av friidrottare – de flesta av dem svenskar.

Det här har varit platsen för friidrottsstjärnornas uppladdning sedan Patrik Sjöberg och hans tränare Viljo Nousiainen tog med en 14-årig Yannick Tregaro hit för första gången 1993.

Nu är det Yannick, 32, som är tränare – och hans flickvän Emma Green, 26, som är höjdhoppsstjärnan. Med sig från 2010 har hon ett EM-silver och ett nytt personligt rekord på 2,01. Och ett nytt självförtroende inför inomhus-EM i Paris i mars och VM i Korea i augusti.

Hur kommer det sig att ni åker till Sydafrika varje vinter?

–Vi åker så klart för värmen och solen. Att slippa inomhushallar som kanske håller 17 grader, det höjer nivån på träningen och gör att man får bättre återhämtning.

”Det låste sig”

Om två månader är det inomhus-EM och dina två svåraste konkurrenter Blanka Vlasic och Ariana Friedrich är inte med.

– Jag funderar inte på det, då tappar jag fokus och kommer inte att kunna prestera. Men det är väldigt trist att Ariana drog av hälsenan. Och tråkigt att inte Blanka är med. Då får jag inte chans att slå henne.

Du har ju själv haft problem med hälsenorna, hur känns det nu?

– Det gör ont, men jag tror det är något jag får dras med. Man får vara noga med att tänka på hur mycket man hoppar och det är viktigt med återhämtning. Men det har varit värre än det är just nu.

När du var här i Sydafrika första gången, i januari 2005, kallade SVT dig för ”vår nästa stora fri-idrottstjärna”. Och de fick rätt: några månader senare tog du brons i VM. Men sen var det som om karriären stod still fram till i fjol. Vad var det som hände?

– Jag satte faktiskt pers inomhus 2008 med 1,98 så riktigt så illa var det inte. Men visst kändes det tufft många gånger.

– Det låste sig på något vis och jag kände en massa krav, tidningarna skrev om ”misslyckanden”.Till slut kände jag att glädjen med höjdhoppet hade försvunnit lite.Så jag blev tvungen att försöka hitta tillbaka till varför jag gör det här. Det var en lång process som blommade ut under EM i fjol.

Men hur kom det sig att det lossnade just då, du satte personligt rekord två gånger och tog EM-silver?

– Det hade faktiskt att göra med mina hälsenor. Jag var ju skadad före EM och trodde inte att jag skulle kunna ställa upp. Sen fick jag behandling och det kändes som om jag i alla fall skulle åka till EM. Fast jag tänkte att ”det kommer inte att funka ...” Då kände jag verkligen hur gärna jag ville vara med. Och med tanke på skadorna kände jag inga krav.

Bra på att laga mat

Snart kommer ju Christian Olsson också hit till träningslägret, med familjen och sin lille son Elliot.

Du och Yannick har varit ihop ganska länge, ni har inte funderat på att också skaffa barn?

– Det finns inte plats i mitt liv just nu för ett barn. Det där är mycket lättare för en manlig idrottare. Och Christian har mycket hjälp av sin fru Gordana. Yannick reser och jobbar ju lika mycket som jag, så det skulle aldrig funka.

Yannick Tregaro kommer in på Coetzenburgstadion igen. Han har varit och handlat mat till lunch och middag, efter Emmas noggranna instruktioner.

– Hon har bättre koll på sånt. Och hon är väldigt bra på att laga mat, säger han.

– Som höjdhoppare måste man alltid tänka på vad man äter, det är viktigt att vara lätt, säger Emma.

Och så är ni mitt i ett av världens bästa vindistrikt.

– Ja, men det är tyvärr svårt att kombinera med träning ... Det blir inte precis en flaska vin varje kväll. Inte ens ett glas. Yannick och jag får komma tillbaka hit och ta igen det där senare i livet.

Erland Huledal