Rickys avsked till kastringen

Systern tog honom tillbaka till diskusringen för en sista bild – tio dagar innan legendarens bortgång

DEN SISTA BILDEN Den här bilden tog Christina av sin bror en dryg vecka innan han gick bort. ”Jag ville ge Ricky en påminnelse om det som givit honom mest glädje i livet, alla kasten i diskusringen. Så jag fotograferade honom i en diskusring nära sjukhuset, det finaste jag kunde ge honom som ett avsked”, säger Ricky Bruchs syster Christina om den sista bilden på hennes älskade bror.
Foto: Foto: Christina Bruch/Privat
DEN SISTA BILDEN Den här bilden tog Christina av sin bror en dryg vecka innan han gick bort. ”Jag ville ge Ricky en påminnelse om det som givit honom mest glädje i livet, alla kasten i diskusringen. Så jag fotograferade honom i en diskusring nära sjukhuset, det finaste jag kunde ge honom som ett avsked”, säger Ricky Bruchs syster Christina om den sista bilden på hennes älskade bror.
SPORTBLADET

Systern Christina Bruch, 62, tog sista bilden av sin bror – idrottslegendaren Ricky Bruch, 64.

Båda visste att dagarna var räknade.

– Jag fotograferade honom i en diskusring nära sjukhuset. Livets ring var sluten, så kändes det för oss båda, säger Christina om sin älskade bror.

minns tillbaka ”Han sa ibland: Du läser väl vad dom skriver i tidningarna om din bror, då kan du heller inte vara klok –  och så skrattade vi”, säger Christina.
Foto: pierre mens
minns tillbaka ”Han sa ibland: Du läser väl vad dom skriver i tidningarna om din bror, då kan du heller inte vara klok – och så skrattade vi”, säger Christina.

Ricky Bruch dog i levercancer, och visste att döden lurade runt hörnet när han lades in på sjukhus för några veckor sedan. Han hade tänjt på gränserna; det glada livet, dopning.

– Ricky dog fridfullt. Han ville leva men han visste att det inte skulle bli så. I söndags var jag hos honom. Han var matt, sjukdomen hade gått hårt åt honom. Jag och min man Peter åkte hem med en känsla av att det var vårt sista möte.

– Ricky visste om, och han berättade det för mig, att tabletter han tagit för att prestera resultat bröt ner hans hälsa. Han ångrade säkert vad han utsatt sin kropp för men det var svårt för honom att erkänna, säger Christina.

”En fighter in i det sista”

Hon säger att det var paradoxalt. Ricky var oerhört intresserad av kroppen, hälsan, det mentala, och läste mycket rent vetenskaplig litteratur i ämnena.

– Mer än någon annan jag känner. Men de kunskaperna hjälpte ju honom inte när han var i utförsbacken, säger Christina.

När förstod Ricky att han var sjuk?

– För sent. Jag hade bett honom ta prover men han ville inte. Han var nog rädd för sådant och jag kan känna

ilska och besvikelse för det. Han hade kanske inte klarat sig ändå, men fått leva lite längre.

– Men han var en fighter in i det sista. Läkare och sjuksköterskor på sjukhuset har sagt till mig att de aldrig sett en sådan fighter. Han lurade döden några månader, säger Christina.

I går förmiddag satt Ricky Bruchs älskade mamma Annelies, 90, vid dödsbädden. Annelies höll diskusjättens hand i sin när han somnade in.

– Jag har fått världens bästa uppväxt, var bland det sista Ricky sa.

Ricky Bruch hann bli både världsrekordhållare och OS-medaljör i diskus. Under 60- och 70-talet var han en av Sveriges största och mest uppmärksammade idrottsprofiler – både i och utanför kastringen.

”Kärleksfull och omtänksam”

– Den offentliga bilden av honom som ”lite tokstolle” och stark individualist, ja, den stämmer delvis. Han var målmedveten, filosofisk. Han läste litteratur, jag tror att han blivit forskare eller läkare om inte idrotten fångat honom, på gott och ont. Han hade ett starkt ego, men inåt, mot familjen, var han kärleksfull och omtänksam. Den bilden av Ricky har allmänheten aldrig fått se eller tagit del av, säger Christina.

– Han var en människa som älskade att leva, en som gick sin egen väg. Han brände, som det heter, sitt ljus i båda ändar, som alla levnadskonstnärer. Han gjorde en del som var dumt och oklokt men han svek aldrig sin familj, Ricky var mycket ömsint mot sin familj. Han var mitt enda syskon, jag älskar och sörjer honom djupt.

Under de sista veckorna hann Christina prata mycket med Ricky om barndomen, uppväxten, livet tillsammans i Malmö. Det gemensamma musikintresset, hur de diggade låtar tillsammans, ”Ljuva minnen i dag när han farit till änglarna”, som Christina säger. Och hon märkte tidigt att Ricky hade intresse för att kasta saker.

– Han gjorde det jämnt. Äpplen, päron, bollar, stenar. Så en dag tog vår pappa, Bruno, med honom till MAI, den stora friidrottsklubben i Malmö. Jag var med och jag minns pappas ord:”Kan ni inte göra en kastare av Ricky kan ni ingenting.” Så började det. Det var i det ögonblicket han blev diskuskastare.

”Satt och tittade ut över havet”

– Han bestämde sig tidigt för att bli bäst i världen. Han tränade oerhört mycket och hårt, jag kan minnas ögonblick när han kom hem och kräktes. Men också de ögonblick han kom hem och var vrålhungrig. En gång hade mamma förberett vår mat, köttfärs med pasta. Det var meningen att vi skulle dela men jag åt upp allt innan Ricky hunnit hem. Han blev som tokig, jagade mig med stekpannan och jag fick gömma mig i mitt rum. Så där kunde det också vara mellan våra fina stunder tillsammans.

Hur var er sista tid?

– Jag var ofta vid sjuksängen. Så kom den där dagen jag tog honom till diskusringen och fotograferade honom. Sen åkte vi till Kåseberga på Österlen. Vi satt tillsammans och tittade ut över havet och pratade om vårt liv. Det var en stark stund. Efter den dagen var Ricky inte så talbar, resten var en resa mot döden. Jag är stolt för vad han var och vad han presterade. Han var en bror med stort hjärta, säger Christina.