”Jag var på väg att knarka bort mitt liv”

Allt började med en resa till Thailand: ”Blev galen”

1 av 2 | Foto: Jerker Ivarsson.
SPORTBLADET

För tre år ­sedan var han en hemlös narkoman.

Nu ska Lars, 40, springa Stockholm Marathon.

Med Foppa-tofflor på fötterna.

– Jag vill visa att allt är möjligt, bara man försöker.

Han sitter på ett kafé i Söderhallarna vid Medborgarplatsen, tar en klunk färsk­pressad apelsinjuice och placerar glaset på bordet. Lars, som vi kan kalla honom, kom direkt från tatueraren och visar upp vänster­handens ovansida. Där, under plastfolien, lyser ett färgglatt lejon och ett hjärta­. För honom är gaddningen en symbol för styrka och kärlek.

– Det är det allt handlar om, att kämpa på och göra rätt saker i rätt ordning, säger han.

Styrkan lär han behöva när han i morgon ska genomföra sitt livs första maraton. Lars saknar idrottsbakgrund och hade inte en tanke på att ställa upp i Stockholm Marathon, men när en bekant påstod att det ­inte går att springa i Foppa-tofflor svarade han med att anmäla sig till årets upplaga.

Fyra veckor har gått sedan dess, och på den tiden har han hunnit springa tolv mil. Du tänker att han är dömd att misslyckas, men 42 kilometer på huvudstadens gator är ingenting jämfört med den resa han ­redan har genomfört.

– Det är klart att det går att löpa i Foppa-tofflor. Allt handlar om inställning. När jag tänker tillbaka på vad jag har gjort under de senaste åren... Jag har fixat jobb, jag har vänner, jag mår fantastiskt. Folk säger att jag skiner. Jag kan inte fatta att jag har tagit mig förbi alla problem. Shit, det känns jävligt mäktigt.

”Sak efter sak föll bort ur mitt liv”

Hans ögon ler i takt med munnen tills han tittar ut genom fönstret, i riktning mot Björns trädgård. Det är ett samhälle i samhället, ett tillhåll för pundare och kriminella.

Lars blir tyst en lång stund. Han minns, trots att han inte vill. Under åtta månader 2012–2013 utgick hans liv därifrån.

– Jag mår dåligt av att tänka på det, men 2010 hamnade jag i ett kokainberoende som jag inte kunde bryta. Jag kraschade och till slut bodde jag på gatan, sov på härbärgen och hängde i Björns trädgård. Jag använde droger på toaletterna här nere och den där, säger han och pekar mot pissoaren på Medborgarplatsen.

– Sak efter sak föll bort ur mitt liv. Jobb. Flickvän. Familj. Lägenhet. Alla vänner. Jag hade inga nycklar, inget telefonnummer, ägde ingenting. Under ett drygt år hade jag inte kontakt med någon. Det är svårt att sätta sig in i hur jag mådde tidigare. Jag tyckte så jävla illa om mig själv att det var skönt att inte känna någon. Jag hade gett upp hoppet, tyckte inte det fanns något att göra, var handfallen i situationen. Det är otroligt att det kunde bli så.

Lars berättar sin historia. Om skilsmässobarnet som ofrivilligt flyttades från en stad i norra Sverige till Blekinge. Om mönstereleven som sög i sig information trots att han hade det jobbigt hemma. Om tonåringen som drog till Los Angeles med ett par kompisar för att jobba och, skulle det visa sig, börja knarka.

– Jag hade levt skyddat i Sverige, testade ecstasy och marijuana. Jag var 19-20 år då, och när jag kom hem blev drogerna ganska snabbt ett problem.

Lars blev kvitt sitt beroende och var ren under en lång period, då han flyttade till Luleå och skaffade en civilingenjörs­examen i rymdteknik. Han var på väg att förverkliga sin livsdröm, att bli astronaut och rymdforskare.

– Jag jobbade utomlands med raketforskning, hade byggt upp materiella saker och tyckte att jag hade det ganska bra.

Började med en resa till Thailand

Då kom återfallet. I stället för att komma till himlen som rymdfarare hamnade han

i helvetet som knarkare. Allt började med en resa till Thailand.

– Jag hade varit helt nykter i ett halvår när jag åkte till Thailand och såg en Bacardi Breezer i kylen på 7 Eleven. Det slutade med att jag missade flyget hem. Jag blev galen, var helt borta, tog allt som gick att få tag på.

Väl tillbaka i Sverige gick det snabbt utför. Han skulle snart leta fimpar och knarkköpare som finansierade hans eget bruk utanför det fönster han sitter vid i detta nu.

– Varför åkte jag till Thailand? Varför tog jag den där Bacardi Breezern? När jag kom hem gjorde jag av med flera hundra tusen på några månader. Jag förlorade jobbet, allting. Jag var på väg att knarka bort mitt liv.

Vad blev vändningen?

– Att jag hamnade i fängelse, dömd för grova bedrägerier. Några killar plockade upp mig här och ”hjälpte” mig att köpa ut saker med hjälp av falska identitetskort. De misshandlade mig och jag gjorde som de sa. Så länge jag hade kokain reflekterade jag inte över vad jag gjorde, men till slut hamnade jag i fängelse. 18 månader. När jag vaknade i häktet hade jag varit konstant hög i ett år. Jag förstod inte varför jag var där. Det var mycket bråk och jag satt isolerad i tio månader. Inte ens då förstod jag att jag skulle kontakta någon jag kände. Jag trodde att livet var slut. Så psykotisk var jag.

”Nu har jag hittat lösningen”

När Lars hösten 2014 lämnade anstalten Saltvik utanför Härnösand och återvände till Stockholm tog han kontakt med Anonyma kokainister, som anordnar dagliga ­möten i Stockholm och en rad andra städer.

– Det som krävdes var att jag själv bad om hjälp. Öppenvård och behandlingshem fungerade inte för mig, för jag hade så svårt att inse att jag var sjuk. Nu har jag hittat lösningen, inte rört droger och inte druckit en droppe alkohol på två år.

Har du kontakt med föräldrar, syskon och vänner i dag?

– Ja, livet har vänt på ett fantastiskt sätt. Jag fick möjligheten att säga förlåt för det jag har gjort, och har förstått vad jag har gjort med andra människor. Vissa har inte godtagit ursäkten eller inte svarat när jag kontaktat dem, men det är okej. Jag respekterar det, och jag har ändå gjort vad jag kan, säger Lars, som har fått jobb som data­ingenjör och bor i en så kallad träningslägenhet.

Att han bär Zorro-mask, och troligtvis kommer att springa Stockholm Marathon med den, är ett slags hyllning till Bill Wilson och Bob Smith, som 1935 grundade ­förebilden Anonyma alkoholister.

– När Bill och Bob visade sig i pressen 1939 hade de också löjliga Zorro-masker, ­säger han.

Lars ber om ursäkt när telefonen ringer, men han måste ta samtalet. Han är kontaktperson åt andra människor i samma situation, och nu är det bevisligen någon som behöver hans stöd.

– Det primära är att hjälpa andra, och jag vill sponsra andra så som jag har blivit sponsrad. Jag behöver gemenskapen, hade aldrig klarat av det här själv. Det är inte jag som är duktig, utan vårt program, säger han efter avslutat samtal.

”Foppa-toffeln är en jävligt bra sko”

Den här gången tänker han löpa linan ut, och Stockholm Marathon är en del av distansen.

– Det är en manifestation av att allt är möjligt, att det finns en väg ut ur kriminalitet, droger och hemlöshet. Jag vill bevisa att det går att komma igen. Ja, kan jag visa det för någon broder som fortfarande springer omkring här är mycket vunnet.

Lars berättar att han har sprungit fyra halvmaror inom loppet av åtta dagar. En jobbarkompis, som har hållit på med ­ultralöpning, har hjälpt honom med träningsupplägget. Två av 2,1 mils-passen har han genomfört med Foppa-tofflor.

– Skorna är så lätta, och det är helt friktionsfritt. Jag hävdar att Foppa-toffeln är en jävligt bra sko, men det finns en förutfattad mening: att skon är dålig bara för att den är billig att tillverka. Jag tycker att den är fantastisk. Enda problemet är att de är för jävla fula. De har en karisma som... Ja, jag vet inte vad. Jag har spelat på det, så det var därför jag köpte ett rosa par.

Kommer du fixa ett maraton?

– Ja, det är jag övertygad om. Det är samma typ av utmattning, samma fysiska och mentala motstånd som att springa två halvmaror med 24 timmars mellanrum. En gång för alla ska jag bevisa för mig själv att jag kan göra vad fan jag vill. Innan jag kom i gång med det här hade jag sprungit en mil som längst.

Många människor påstår att de blir beroende av att löpträna. Finns det likheter mellan endorfiner och droger, i ditt fall kokain?

– Absolut. Man ”kickar” på att träna. Jag mår fantastiskt mycket bättre, blir som en annan person. Skillnaden är att det inte kommer någon efterskakning. Man blir ­inte bakfull av att träna.

Kommer du satsa vidare på löpningen?

– Kanske, om det artar sig. Jag har känt lite kramper och grejer i ben och höfter.

Du har fyra år på dig till OS i Tokyo...

– Har du några kontakter? Ha, ha, ha. Jag är inte så snabb i mina Foppa-tofflor, men jag övar på det.