Linderstam: Ett mirakel som förtjänar de riktigt stora orden

1 av 11 | Foto: SCANPIX
Tysken Martin Kaymer har precis satt sin avgörande putt – och det står klart att Europa får minst oavgjort. Lyckan bryter ut.
SPORTBLADET

I drygt 30 år har vi pratat om ”Miracle on ice”, om några amerikanska collegegrabbars seger över Sovjet på OS i Lake ­Placid 1980.

Men det var då och nu är nu.

Och nu är det istället dags att börja prata om Miraklet i Medinah.

Det gäller att välja sina tillfällen ibland.

Inför US Open 2009 skrev jag en krönika om Henrik Stensons chanser i turneringen. Han hade under våren vunnit Players Championship, även kallad den femte majorn, och jag skrev således några rader om Stensons vinstchanser i den kommande majorn.

Det handlade om att det var nu han hade chansen, att det var nu det äntligen skulle ske. Men texten så pompös, storvulen och skitnödig att den behövt en blöja och mina chefer bad mig följdaktligen att vila lite på hanen och önskade i all välmening att jag skulle använda lite mindre bokstäver.

De hade givetvis rätt. De riktigt stora ­orden kan man nämligen inte använda ­inför att någonting möjligtvis kan hända, de riktigt stora orden kan man först använda ­efter att någonting verkligen hänt.

Som i går.

Gick inte som planerat

USA gick ut med en ledning på 10–6 ­inför söndagens avslutande singlar, även utmålade som jänkarnas paradgren. Det är när matcherna går heads up, när det inte finns någon annan hjälp än ens egen att få, som amerikanerna trivs som bäst. De har slagit sig fram till toppen i en befolkning på 300 miljoner och har lärt sig att vinna, är vana att vinna, förväntar sig att vinna.

Europa?

De har vant sig vid att försöka skaffa sig en så stor ledning som möjligt inför Ryder Cup-söndagen för att ha en buffert att ta av när Tiger Woods och hans hantlangare börjat vinna hål efter hål och säkra match efter match under singelspelet.

Men i år gick det inte riktigt som planerat. Inför avslutningen i går ledde USA med 10–6, dessutom på hemma­plan och uppbackade av horder av amerikanska patrioter med hjärtat ovanför hjärnan. Det var klart, sade många. Igenbommat och låst.

Ian Poulter sade det inte.

I lördags satte han, med hela Europas (nåja) förväntningar i ryggen, en brutalt svår putt på det artonde hålet som gjorde att han och Rory McIlroy vann över Jason Dufner och Zach Johnson och att avståndet inför söndagens final ”bara” var fyra poäng i stället för fem. I går fortsatte han sedan på samma sätt. Slag efter slag, hål efter hål. Poulter fick slita för sina par och låg under i större delen av matchen mot Webb Simpson, men när matchen var slut hade Poulter återigen vunnit.

Det var engelsmannens fjärde seger på fyra försök under årets Ryder Cup och det var engelsmannens totalt tolfte seger på femton försök under hela Ryder Cup-karriären. Ian Poulter var den raka rygg som medspelarna kunde luta sig mot när deras eget spel vek ner sig och utan honom hade inte den här segern varit möjlig.

Många hjältar

Men det finns andra hjältar. Det finns många hjältar.

Luke Donald som inledde återhämtningen, Rory McIlroy som leverade trots en juniorartad försovning, Justin Rose som puttade som en gud när spelet inte stämde, Paul Lawrie som gjorde processen kort i sin match.

Och så finns kaptenen José María Olazábal.

Europa var tvungen att få en perfekt start på söndagen och med hjälp av spanjorens fingertoppskänsla vann man de fem första matcherna och hade plötsligt vänt till 11–10 inför en Seve Ballesteros som stolt log i sin himmel.

Davis Love III var samtidigt kvar på jorden och log garanterat inte.

Den amerikanske kaptenen valde Tiger Woods som tolfte spelare och joker i singelspelet, men Love valde fel tillfälle.

Det gjorde inte José ­María Olazábal, Ian Poulter och Europa. De valde rätt och bjöd på ett mirakel.

FAKTA

Fem största Ryder cup-rysarna

1. 1991: USA–Europa 14,5–13,5

USA hade inte vunnit på åtta år och låg under med 10–6 inför slutdagen. Men till sista matchen var det vänt till amerikanskt 14–13. På dess sista hål gjorde amerikanen Hale Irwin bogey och lämnade Bernhard Langer med en tvåmeters parputt som skulle ge Europa bucklan. Men tysken, som var känd för sina skakande handleder, rullade bollen bredvid hålet.

2. 2012: USA–Europa 13,5–14,5

Amerikanerna hade aldrig tappat en 10–6-ledning på hemmaplan, men sista dagen åt sig Europa närmare för varje singelmatch. Ian Poulter gjorde en felfri helg, men det var Martin Kaymers putt på elfte matchens artonde hål som säkrade att Europa behöll bucklan.

3. 1999: USA–­Europa 14,5– 13,5

Europas 10–6-ledning verkade trygg, men i singelspelet lyfte amerikanerna. De tog sju raka segrar som inte ens nådde hål 18. I avgörande matchen ledde Jose Maria Olazabal med fyra hål när Justin Leonard åt sig ikapp. När amerikanen sänkte en långputt på hål 17 stormade amerikanerna in på green och firade, trots att spanjoren inte slagit. När ordningen stillades missade han.

4. 1987: USA–Europa 13–15

Europa hade aldrig tidigare vunnit i USA, men pressade amerikanerna i varje match. Tydligast illustrerades det av Ben Crenshaws frustration när han knäckte sin putter och tvingades avsluta med att putta med järnettan och därför förlorade mot Eamonn Darcy.

5. 1983: USA–Europa 14,5–13,5

Efter att britterna låtit alla européer vara med i laget 1979 hade USA vunnit stort varje gång. De vann också 1983, men mest ihågkommet från tävlingen var när Seve Ballesteros tog fram trätrean från en bunker och slog 220 meter, över vatten, fram till green och ett oavgjort resultat.

av Kristoffer Bergström