Linderstam: Vem sabbar vår fest nu?

SPORTBLADET

AUGUSTA. Eftersom man brukar hoppas och sedan bli besviken är det kanske läge att byta taktik, förutsätta att det skiter sig och i stället ställa sig frågan:

Så vem förstör festen den här gången?

Cynismens makt är trots allt stor.

Det sägs ju att det vilar lite av en majorförbannelse över svensk herrgolf. Nu är man väl inte den som tror på troll och spöken, men – och ni får ursäkta den löjligt gråtmilda offerkoftan här – i så fall så vilar det även ett betongsänke över svenska golfjournalisters skrivfrihet.

Om till exempel Jesper Parnevik 1994 lämnat Turnberry med en fet cigarr och ett leende från öra till öra, eller om han för all del dansat in i klubbhuset på Royal Troon med en champagnefylld Claret Jug tre år senare, hade man kanske haft möjligheten att med nykter blick granska ett startfält och med någorlunda objektiva ögon ta en major vidare därifrån. Men nej, så blev det som vi alla vet inte. I stället körde både Nick Price och Justin Leonard om i ytterfil och lämnade oss med den fråga som två decennier senare fortfarande upprepas ungefär fyra gånger per år:

Har vi någon svensk som kan vinna den här gången? Är det äntligen vår tur nu?

Och för att svara på den första frågan, så ja, det har vi ju nästan alltid och den här gången har vi två stycken för att vara exakt.

Blixt har vinnarskalle

Jonas Blixt kom trots allt tvåa här som debutant förra året och även om formen sviktat efter det var den heller inte på topp inför Masters förra året. Jag träffade dessutom en caddie på restaurang i förrgår som förklarade att han ofta sett Blixt ensam kvar på övningsgreen om kvällarna och den hängivenheten har gett honom de handleder och den puttning som nästan är ett krav här i USA. Han har dessutom vinnarskallen (ni ska bara se hans gestaltning av ett åskmoln efter en dålig runda), och bär han även med sig känslan från 2014 kan han givetvis överraska igen.

Och då har vi inte ens kommit till Henrik Stenson... Han inte bara kan vinna, han är till och med mångas absoluta favorit. Den svenske världstvåan har under vintern nött så mycket på greenerna med Phil Kenyon – puttningscoachen som Stenson mycket underhållande sammanfattar som ”lovely dry english humor in a pale ginger composition” – att hans tidigare akilleshäl plötsligt blivit en av hans främsta styrkor och med greener som får vaxade betonggolv att framstå som långsamma är det närmast en förutsättning. Frågan är bara hur förra veckans sjukdom påverkar. Stenson gör sitt tionde raka Masters och har spelat Augusta så många gånger att han kan banan utan och innan, men om han inte är hundra procent återställd fysiskt kan vandringen i den 30-gradiga värme som förutspås i dag och i morgon förstås påverka. Ett enda misstag på fel ställe här och hela veckan kan vara, och troligtvis är, körd.

Vilket tar oss till den andra frågan... Nej, det är väl inte vår tur den här gången heller.

Kan inte fortsätta med antiklimax

Det där är nu inget antagande som kretsar kring att motståndet är det bästa möjliga, att Masters sällan passar européer eller att den omedelbara uppladdningen för svenskarna kunde varit bättre – det här är förväntningar som bottnar i ren och simpel självbevarelsedrift. För varje gång man anat lukten av blågula stordåd och känt hoppet stiga har det slutat med en hedersam topplacering som färgats av en besvikelsens antiklimax och så kan vi inte gärna fortsätta ha det.

Med det sagt är det kanske dags att köra ner förväntningarna i botten, förutsätta att varken Blixt eller Stenson går hela vägen och därmed kanske unjinxa det här? För även om man inte tror på troll och spöken är man ju, åtminstone när det kommer till idrott tillräckligt, vidskeplig för att tro på jinxens makt.

Så svenskarna vinner inte. Någon annan jävel gör det.