Äntligen börjar det – och svenskarna har huvudrollerna

SPORTBLADET

VALHALLA. För första gången någonsin kommer de svenska spelarna att ha riktiga huvudroller i Ryder Cup.

Robert Karlsson går ut i första bollen tillsammans med årets dubbla majorvinnare Padraig Harrington och jag tror att Faldo räknar med svenskarna i minst fyra matcher.

Kanske alla fem.

Den amerikanske kaptenen Paul Azinger sa i?går att han tänker låta alla sina tolv spelare vara med första dagen.

Nick Faldo har inte lovat något sådant och jag tror att han kommer att matcha sitt lag betydligt hårdare än vad Azinger förmodligen gör.

Det kan i mina tankar innebära att Karlsson och Stenson är två av fem spelare som kommer att få spela minst fyra varv, kanske till och med alla fem. Och det med all rätt.

Svenska anseendet är starkt

Svenskarna har spelat sig till det förtroendet på egna meriter och deras anseende och ställning i laget är oerhört starkt.

Det finns alltid en inbördes rankning och hackordning i alla lag oavsett om den är uttalad eller inte, så också självfallet i det europeiska Ryder Cup-laget.

Kapten Faldo skulle aldrig använda sådana ord och det behövs inte och det ska han heller inte, alla vet om det ändå.

Högst på den listan ligger Sergio Garcia och strax efter honom Padraig Harrington. Strax därunder Lee Westwood och nuförtiden också två svenskar.

Alla spelare känner till Robert Karlssons fantastiska majorfacit och hans seger förra veckan. Han tillhör de spelare som ingen vill möta. Alla vet lika väl hur bra Henrik Stenson har spelat de senaste åren i WGC Matchplay. Honom vill man definitivt inte möta.

Kapten Faldos uppgift är att få alla spelare att känna sig lika viktiga och därigenom få ut så mycket kapacitet som möjligt av alla som spelar.

Den uppgiften är lika mycket en psykologs som en idrottsledares och det är alltid en balansgång.

Särskilt i Ryder Cup där alla spelar singlar sista dagen och det går inte att kasta bort poäng på att ha spelare som inte känner sig värdefulla.

Faldo – numer en skämtande kapten

Jag tror att Nick Faldo är bra på just det: att få spelarna att känna sig värdefulla. Faldo har gått från en tråkig, inåtvänd, teknikfixerad, vresig spelare till en kapten som är skämtsam, lagom distanserad och faktiskt hyggligt positiv och öppen.

Det är en scenförändring som känns väldigt underlig men jag tycker att Faldo känns äkta. Han älskar det här, förmodligen mer än han gjorde när han var som bäst på banan.

De enda som tycks störa sig på det är de engelska reportrarna som skuttar omkring som förvirrade kaniner med synfel när de pratar om Faldo.

”Han mår inte bra” eller ”Något är fel med honom” är typiska kommentarer.

Jag tycker han är cool nuförtiden.

Annars är det varmt som i en glasblåsarstudio här i Kentucky.

Jag är den enda människan som har mer än en piké på sig men ska man bli fin så får man lida pin.

Nu börjar det gott folk. Och svenskarna är äntligen med på allvar.