Hårt & tufft - men har ni någonsin sett spelare skälla på varandra?

SPORTBLADET

Det ska göra ont att vinna.

Ondast att vinna gör det i handboll.

Det är blod, svett och smärtans grimaser, och skydd är inte att tala om; annat än för målvakterna.

Vranjes blåtira syns, liksom Magnus Anderssons smärta i bröstet, och Mathias Franzéns våldsamma luftfärd häromdagen var spektakulär.

Det värsta är nog det som inte syns.

Det bästa är, att 97 procent av alla gamla elitspelare säger sig aldrig ha ångrat att dom valde handboll.

Det var en grym statistik av gamla och nya handbollsskador som DN-reportern Lasse Grimlund serverade oss till frukost i fredags, som en lagom aptitretare inför lördagens EM-semifinaler.

En sak stod fullkomligt klar efter genomläsningen: det kan aldrig vara nyttigt att spela handboll.

Lika klart verkade det vara att just den aspekten var totalt likgiltig för de närmast inblandade.

Ta en sån som Ola Lindgren, snart 38 år och med 359 landskamper, som går omkring med åtta skruvar och en metallplatta i vänster hand plus tre skruvar i den högra.

Nix, de gnäller inte

Alla minns vi honom dessutom i den skräckinjagande mask han bar över sitt brutna näsben i förra årets VM-semifinal i Paris.

Att spela handboll på den här nivån är att ge och ta. Som Ola, "världens bäste defensivspelare" kallad, brukar uttrycka det:

- Ett VM eller EM i handboll är ingen skönhetstävling.

Det som förundrar mej mest är inte det att alla kommer tillbaka, att de grimaserar alt. ligger helt utslagna, men ändå förr eller senare är med igen.

Nej, det är istället att de aldrig blir förbannade på varandra - eller, om de blir förbannade, att de aldrig visar det.

Nån gång sett ett rejält slagsmål på en handbollsplan?

Nej, trodde väl det.

Skillnad det mot till exempel hockeyn och man kan ju fundera lite över hur många spelare som skulle få vara kvar på plan, om det bara fanns en gnutta av hockeymentalitet inom handbollen.

Bengans "regelbok"

Nu finns det ett antal generella överenskommelser, och det är därför du ofta ser en spelare be en motståndare om ursäkt. Då har man alltså varit i närheten av eller över gränsen för det tillåtna.

Bengt Johansson skriver om detta i sin nyutkomna bok:

"Man rycker aldrig en spelare i foten, när han hoppar för att skjuta från kanten.

Man skjuter aldrig medvetet en målvakt i ansiktet, och man attackerar aldrig en spelare i luften så att han riskerar att ramla baklänges och slå huvudet i golvet.

Utöver det straff som domaren utdömer, får den syndande spelaren alla de andra killarnas missnöje över sig."

Hårt men schyst, alltså!

Fredagens Globen-träning var inte ett dugg hård. Mest handlade den om att värka fram ett motdrag om Island får för sig att punktmarkera Stefan Lövgren.

Det såg tyvärr ganska tafatt ut på träning. Ser förhoppningsvis bättre ut i dagens verklighet då Staffan Olsson och Ljubomir Vranjes/Magnus Andersson sätter fart på bollen.

Givetvis är Sverige storfavorit, med eller utan punktmarkering, men lilla Island surfar på en medgångsvåg som skrämmer.

Benga-Johan sa - och tyvärr lät han ganska fatalistisk:

- Vi har vunnit alla viktiga matcher mot dom, men nån gång förlorar man"

Faktiskt har vi förlorat en av nio "viktiga" mot Island, även om det var långt före Johanssons tid: 10-12 i Bratislava-VM 1964.

Detta trots spelare som "Nappe" Kärrström, Gösta Carlsson, Rolf Almqvist och Kjell Jarlenius i laget.

Nionde segern idag - och i morgon möter vi Danmark i final.