ÄLSKAD & HATAD

Staffan Olsson - spelaren som alla har åsikter om

1 av 2 | Foto: ANDERS DEROS
MR HYDE Staffan Olsson kan vara alla handbollsälskares mardröm med bortkastade bollar, tekniska fel och skott skyhögt över.
SPORTBLADET

Staffan Olsson väcker alltid starka känslor.

När han spelar som mot Ryssland njuter en hel nation av timingen, känslan för spelet och den läckra hoppskottsfinten som satte världsmålvakten Lavrov på ändan.

Sen kom några typiska Staffan Olsson-svängmatcher och vrålen framför tv-apparaterna ekade över Sverige.

I dag är han nyckelspelaren mot Island i EM-semifinalen.

Här berättar han för Sportbladet om den fantastiska landslagssagan, hur det är att vara älskad och hatad, Opel Manta-frillan och varför teoretikerna aldrig kan få styra toppidrotten.

Hur mycket har förändrats sen ni tog det där klivet upp i den absoluta världstoppen?

- I början hade jag inga planer på vart det skulle bära iväg. Det var en jäkligt ball grej bara att uppnå målet att komma med i landslaget.

- Inför VM 1990 sa vi att vi skulle försöka ta en medalj men jag kan inte påminna mig om att det kändes som att vi skulle kunna göra det. Jag känner fortfarande att det var en jäkla överraskning att vi gjorde det.

I finalen mot Sovjet låg ni under stort i början. Vad tänkte ni?

- En sån match är så himla lätt att spela. Vi hade ingenting att förlora. Efter den har det alltid varit tvärtom. Man var så het och inne i det att jag aldrig ens tror att vi tänkte på att vi låg under.

Är det den största segern?

- Ja. Det är den man får allra mest glädjetankar från när man tänker tillbaka. Det kändes lite overkligt.

Värsta besvikelserna är tre förlorade OS-finaler?

- Dom svider. -92 var en marginalmatch som kunde gått hur som helst men ryssarna var snäppet vassare än oss. Mot Kroatien -96 tror jag ännu inte någon kan förklara vad som hände. Första 20 minuterna ska inte kunna hända och så gör det det i en OS-final. Den senaste finalen såg jag på ett helt annat sätt eftersom jag satt skadad på läktaren.

Förra gången det var ett stort mästerskap i Sverige (VM 1993) riktades mycket negativ kritik mot dig.

- Jag tyckte att det var jobbigt. Och jag var oförberedd. Vi gjorde en dålig match mot ryssarna men att det skulle ligga på en enda spelare...nu känner jag inte av sånt längre även om många skulle hata mig.

Du måste spela på marginalen?

- Ja, men samtidigt tycker jag att jag har lugnat ner mig. Jag är inte tillåten att göra lika många misstag som någon annan innan folk börjar reta sig på mig.

Ska du inte skjuta mer?

- Jo. Kanske. Det beror lite på vilka försvar man spelar mot. Jag är inte dyngskytten som kan skjuta från elva meter. Då passar det mig mycket bättre att spela in.

I landslaget har ni en fantastisk förmåga att skjuta undan tankarna på handboll och syssla med något annat ett tag. Är det en styrka man måste ha för att kunna hålla sig i världstopp länge?

- Jag tror på det åtminstone. När man var yngre kunde man gå och fundera på en viktig match i en vecka och så var man helt slut psykiskt när matchen började.

- Man märker på handbollen i Tyskland hur mycket allvarligare det blivit i klubbarna. Videotittande, allt ska analyseras, koll på nästan varje steg som tas på banan. Jag känner att idrotten blir mer och mer sån. Folk som sitter på 23:e bänkraden och kollar varför man sprang si eller så.

- Att bli en fackidiot och rita något på en tavla eller en dator är säkert bra till en del men det är faktiskt något helt annat i verkligheten där det bygger på individens känsla och skicklighet. Alla hjälpmedel är bra men känslan kan man aldrig analysera.

Hur stor stjärna är du i Tyskland?

- I handbollskretsar är jag ett etablerat namn eftersom jag har hållit på där i tolv år. I Kiel är vi alla stora. Annars är det likadant som hemma - folk känner igen mig på grund av mitt hår.

I Tyskland är väl många långhåriga? Danskarna säger ju inte hockeyfrilla utan tyskerfrisyr.

- Opel Manta-frillan! Hängande bak och jäkligt kort framtill. Helst med mustasch till. Jo du, den finns. Fast bland handbollsspelarna finns inte många som har långt hår.

Ett tag handlade mycket om ditt hjärtfel. Är det borta nu?

- Det har jag fortfarande men jag märker ingening av det. Jag har en förträngning på kroppspulsådern och ett läckage bakåt. Det blir ett baksug i blodpulsen i hjärtat.

- Jag går på årliga kontroller och mäter läckaget för det får inte bli större. För då kommer jag att bli tvungen att genomgå en opereration. Jag är lite priviligierad på konditionsträningarna och behöver inte ta ut mig till max. När man tränar hjärtat växer det och då blir läckaget större.

Så när du slutar att elitidrotta kommer läckaget att försvinna?

- Det är vad läkarna alltid har sagt men det kan bli aktuellt med en hjärtoperation. Om det sen blir när jag är 40, 50 eller 65 kan man inte säga.

Är du orolig?

- Fel på hjärtat är alltid obehagligt. När man går på kontrollerna gör man sig tankar om vad som kan hända.

Håret? Kommer du någonsin att klippa dig kort?

- Själv tycker jag inte att jag är så himla långhårig längre. Jag har sagt vid en massa olika tillfällen att jag ska klippa mig men sen har den dagen också gått förbi utan att jag har gjort det. Jag trivs med det men jag känner inte att det skulle vara min image.

Rycker inte motståndarna i håret?

- Det har dom faktiskt aldrig gjort. När jag hade riktigt långt hår och kom till Tyskland var det några som inte gillade det och la extra klister i handen och kletade av sig i mitt hår.

Stefan Alfelt