Låt inte en tysk målvakt få förstöra svenskfesten

SPORTBLADET

Handbollslandslaget som Djurgårdens fotboll"

Globen som Stockholms Stadion, för det är ju där ropen brukar skalla:

Full Fart Framåt - Håll Tätt Bakåt.

Frågan är vilket som är viktigast i dagens EM-final.

Själv röstar jag på det sista, och om du inte vetat det tidigare, så såg du i semifinalerna vad en målvakt betyder i handboll.

Efter VM-silver i Paris och OS-silver i Sydney, de två senaste av Bengt Johanssons tio tidigare finaler, är det meningen att kvällens fest åter ska vara guldkantad.

Det blir den också - bara Tomas Svensson och Peter Gentzel i svenska målet spelar som dom gjorde mot Island.

Efteråt talade vi mest om Gentzels elva räddningar på 21 skott, den makalösa "räddningsprocenten" 52, och att han tagit tre av fyra straffar.

Lätt då att glömma de sex mer eller mindre fantastiska räddningar, som Svensson hade gjort mellan femte och tolfte minuten, och som innebar att Island då bara ledde med 5-4 i stället för"

Två svenska världsmålvakter medan Tysklands försteman Henning Fritz, i den andra semifinalen, gick av efter 16 minuter, vid 8-8, utan att ha tagit en enda boll.

In i stället med Christian Ramota som efter sex minuter och ytterligare tre mål faktiskt började stoppa en del.

Svensk fördel, men"

Svensk fördel alltså inför finalen, men eftersom det ingår i krönikörsrollen att måla fan på väggen, så kommer här tre namn att krydda anrättningen med: Peter Kolbe, Josef Schramm och Helmut de Raaf.

Tre tyska målvakter som ordnat Tysklands tre enda vinster mot Sverige på 58 matcher - i ishockey-VM:

Peter Kolbe, "den vita masken" i Ljubljana 1966, 1-4 mot DDR, mål av Sven Tumba;

Josef Schramm i Genève 1971, 1-2 mot Västtyskland, mål av Björn Palmqvist, den dag som slutade som skandalernas afton med "betalda drängar" och annat;

Helmut de Raaf i Prag 1992, 2-5 mot Tyskland, mål av Patrik Carnbäck och Patric Kjellberg.

Tre målvaktsdoldisar innan de förstörde dagen för oss svenskar.

Vad jag menar är, att en målvakt som kommer rätt in i matchen kan uträtta stordåd.

Förmodligen gäller detta även tyska handbollsmålvakter.

Tysk maskhållning

Tysklands förbundskapten Heiner Brand, en 49-åring som 1978 i Köpenhamn var med om att vinna tyskarnas senaste guld (VM), log och verkade under mustaschen ganska nöjd bara med att ha kommit så här långt:

- En dröm har gått i uppfyllelse. Nu får jag leda ett lag i EM-final mot mina svenska förebilder, mot de spelare som i 12-13 år utvecklat världshandbollen.

- Vi har inget att förlora. En angenäm uppgift också att spela mot 15 000 åskådare"

Maskhållning förstås - men för mej ändå skönt, att jag nu bara har sympatier för ena finallaget.

Kan därför avslöja att jag hade satt en hundring på Danmark som slutvinnare till 18 gånger pengarna.

Den isländska EM-sagan var länge vacker, men slutet blev snöpligt.

Man saknade kantspel, hamnade i panikskytte och slarvade bort bollen gång på gång i det som i denna sport kallas "tekniska fel".

Jag kräver ingen "japan"

Magnus Wislander hittade direkt sin lucka bakom det isländska försvarets 120-kiloslås Sigfús Sigurdsson, och Stefan Lövgren (två gånger) och Staffan Olsson (en gång) hittade "Slangen" med tre målpass på de fyra första målen.

Definitivt avgjordes matchen under de sju minuter, då Sverige gick från 17-13 till 23-15 via fem kontringar (Stefan Lövgren, Johan Pettersson, Pettersson igen, Staffan Olsson och Ljubomir Vranjes) och en suverän "dubbeljapan": Vranjes till Andreas Larsson till Pettersson till Thomas Sivertsson i tomt mål.

Jag kräver inga "japaner" men med ett likadant kontringsspel får vi ett guld att jubla åt i dag.

Läs också: