Frostskakningar av njutning - publiken i Eskilstuna ger mig ståpäls...

1 av 3 | Foto: STEFAN JERREVÅNG
APPLÅDERAR DET MESTA Las Ketchup och en underbar publik, vad mer kan man begära?
SPORTBLADET

ESKILSTUNA

Det var en förlorad värld.

Guif i handbollens elitserie möter Sävehof och det är en ödesmatch för Guif som tappat så mycket sen SM-finalerna 1997 och 2000.

Högtalarna spelar Las Ketchup men det jag står och tänker på är att det är en förlorad värld.

Min lackmuspapper är Las Ketchup.

Sporter som hänger med i nån sorts utveckling spelar Las Ketchup åtminstone nån gång per match. Ni vet den där förtjusande vidriga låten med de tre spanska brudarna och de där handrörelserna.

20.06 vid en ytterst odramatisk time out kommer den i Sporthallen. Det är godkänt. Jag hade just gett upp eftersom musiken mest var FÖRRA årets Las Ketchup. DJ Özti och värre. Oh-ah.

Den matchen vann Guif.

Men efter det är det en förlorad värld. Eskilstuna ger mig rysningar. Publiken ger mig frostskakningar av njutning. Jag är omtumlad över att få uppleva nåt jag inte trodde existerade. Ett sportens urtidsdjur.

Makalös stämning

Det som händer är i korthet det här:

När motståndarlaget presenteras applåderar publiken.

De applåderar motståndarna.

Ni läste rätt.

Sävehofs spelare applåderas artigt och särskilt deras två landslagsstjärnor Kim Andersson och Jonas Larholm. Klapp-klapp. Inget "bu". Inget "hora". Inget "döda". Det är fantastiskt. Det är makalöst. Det är 50-tal och jag trodde inte det fanns längre.

Jag ryser i hela kroppen.

Ståpäls.

Guif är på dekis. Erik Hajas kommer aldrig förbi från sitt hem i Tumba längre. Bäst i laget är den strålande köttkvarnen Jimmy Jansson som gjorde fem mål och malde ner motståndarna med handbollens egen fascinerande köttiga glädje. Män som gör saker tillsammans och blöder tillsammans men aldrig gnäller.

En förlorad värld det också i en sportverklighet där filmningar och surande är vanligare än ryggrad.

Guif har ett grekiskt handbollsproffs. Spyros Balomenos. Ett av hans fingrar går ur led. Han tejpar ihop det med några andra fingrar och spelar vidare. Inget tjafs.

Inramningen är mera normal.

En liten klack med pompösa unga män med trummor. Jobbar på bra hela matchen. Framför dem hårt sminkade 13-åriga flickor med bara axlar. De är djupt engagerade. Plötsligt gör de blixtsnabba sidledsförflyttningar och står i grupp på andra sidan läktaren. Det har ett eget mönster. Irrationellt. Lika plötsligt är de tillbaka hos trummorna.

Men Sävehof har matchens två mest intressanta spelare. Kim Andersson - ja, det är inte den där rödhåriga skådisen som brukar spela pjäser om vaginor utan en av Sveriges lovande 20-åriga handbollspojkar - och lika lovande Jonas Larholm.

De dräller av självförtroende.

De dräller av den där typen av självförtroende som gör att de kan göra enorma misstag och laget kan spela som en påse pecannötter men det påverkar inte deras uppsyn. De vet att de kan och att deras framtid inte är beroende av det här halvduktiga lagets resultat.

Såna stenstoder står över

De har ägnat senaste veckan åt landslaget och World cup och umgåtts med Magnus Wislander och Staffan Olsson och såna stenstoder så de står lite över den här serielunken.

Väldigt mycket över, vad det verkade i början.

Det höll på att fälla Sävehof men på slutet redde de ändå upp det anständigt.

Det var väl, i det längsta, roligare att umgås med Wislander än att slå Guif.

24-24 slutar matchen.

En förlorad ledning för Guif.

En vunnen heder för Kim "Utan Vagina" Andersson.

Själv står jag kvar och funderar på vad jag är mest fascinerad av. Spelet, musiken eller ljudet av hur handboll låter.

Jag väljer ljudet. Handbollens eget ljud. Klafs, klafs. Det hörs bara efter ett baklängesmål när bollen sakta studsar mot mittlinjen. Klafs, klafs. Som ett eko av ett för utdraget samlag. Klafs, klafs. Det finns ingen glädje i den bollen.

Det fanns ingen glädje i Guifs tappade poäng heller. Klafs, klafs.

Nu är fotbollsallsvenskan slut. (Och elitserien i ishockey har uppehåll den här veckan) Äntligen! säger våra mindre vinterligor - nu kanske vi kan få lite mer utrymme och intresse. Javisst - Sportbladet har skickat ut Lasse Anrell för att den här veckan bevaka innebandy, handboll, basket och bandy. Han började med att se AIK-Dalen i innebandyns elitserie i tisdags. I går såg han Guif-Sävehof i handbollens elitserie. Och nästa vecka granskar vi damligorna.

Lasse Anrell