Dags att studera Kroatien, Bengan

Ett bevis på en lyckad föryngring

SPORTBLADET

LISSABON

När Mirza Dzomba kramade och kysste danske domaren Jan Boye på flinten var det en underbar avslutningsbild från en VM-final som bjöd på så mycket.

Den fantastiske Dzomba som satte allt från sin kant. Spelmotorn Ivano Balic som fick mig att tänka tillbaka på min ungdoms store idol - gåhandbollens rumänske mästare Gatsu, som kastade varannan passning bakom ryggen på sig själv. Blazenko Lackovic som hoppade och sköt i vansinniga lägen men som nästan alltid lyckades. Vlado Sola, tolv procent i första halvlek. Rena väggen efter paus.

Vet ni vem jag skriver om? Inte? Ändå handlar det om ett alldeles underbart lag. Kroatiens världsmästare i handboll.

Jag är övertygad om att väldigt mycket av det stora svenska handbollsintresset dog samtidigt som Bengt Johanssons landslag förpassades ur VM-turneringen av Frankrike.

Sporten i sig locker inte

Det är inte handbollen som fått vårdare att dra fram storbildsskärmar på ålderdomshem under de stora turneringarna. Det stora svenska handbollsintresset har varit knutet till profilerna och framgångarna. Svensken har älskat Staffan Olsson och gubbarna. Naturligtvis för att de har varit extrema vinnare men också för att de har varit profiler med åsikter och bjudit på gags.

Jämför med hur många namn du kommer ihåg från VM-slutspelet i fotboll och från VM-lagen utöver Sverige i handboll så inser du också skillnaden mellan sporternas storhet.

Mark Dragunski kommer några ihåg som jättestor på alla håll, men Heiko Grimm och Markus Baur är inte namn som får folk att nicka igenkännande.

Tyska förlorare.

Den inte helt rättvisa förlusten i EM-finalen mot Sverige förra året följdes av en ny tung förlust i VM-finalen. Ett skadedrabbat Tyskland var länge med i matchen men föll till slut ganska klart. Skönt var det.

Jag har absolut inget emot tyskar. Tyskland har ett oerhört bra handbollslandslag men man spelar en handboll som jag ser som en fara för sporten.

När handboll bara blir blixtsnabba kontringar eller tre steg och kanonskott från elva meter är det inte roligt att titta på. Det är de långa anfallen, kombinationerna och tempoväxlingarna som gör sporten intressant.

Det är därför som jag älskar att se en lirare som Ivano Balic. Loj och ointresserad på ytan men med ett underbart spelsinne och känslig handled styrde han sitt lag till ett lika oväntat som välförtjänt VM-guld.

Kroatien slog Sverige i OS-finalen 1996 och har sen dess bytt ut hela laget sånär som på tre spelare som dessutom inte tillhör dagens tongivande. Kroatiens lyckade förändring och förnyelse borde vara värd att studera.

Omvänd dopningsskandal

Jag ska här och nu dessutom avslöja vad som kunde ha blivit en sista jätteskandal i detta strul-VM: En kroatisk spelare avslöjades som dopad efter de blivande världsmästarnas första match mot Argentina.

Att det inte är en jätteskandal beror på ett par saker.

För det första förlorade Kroatien sensationellt matchen mot Argentina och hamnade därför inte i en sits där det kunde bli tal om poängavdrag.

För det andra var det internationella handbollförbundet IHF som klantade sig och inte kroaterna.

Kroatiens läkare skickade före VM ett intyg som sa att den aktuelle spelaren Igor Vori var beroende av en medicin som var dopningsklassad. Därför sökte kroaterna dispens för att han skulle få använda sig av den under VM.

Okej, sa IHF:s ansvarige läkare och skrev under.

När så Vori fastnade i dopningkontrollen - för exakt det medel man sökt dispens för - sa läkaren att han visserligen hade skrivit under att han tagit emot ett papper - men att det inte betydde att han gett klartecken för spel.

Ett helt sanslöst påstående.

Vori skickades hem från Portugal och fick inte vara med när Kroatien spelade hem världsmästartiteln. Trots att hans lagledning gjort allt rätt. Det var betydligt grymmare än de svenska spelarnas öden. Vi åkte dit på att vi inte var bra nog - och på en sällsynt dum regel.

Det ska vi aldrig glömma innan vi snackar om fiasko.

Stefan Alfelt