Jilsén bänkar sig själv

"Jag hade behövt lära mig mycket - väldigt mycket"

1 av 2 | Foto: UFFE NYLÉN
HANDBOLLSTOKIGA Intresset för handboll går det ingen nöd på hemma hos förre storskytten Björn Jilsén. Barnen Anton, Linnea, Filip och Saga har alla tagit efter pappas intresse för handbollssporten.
SPORTBLADET

Han gjorde målet som startade den svenska framgångsvågen och fick kyssa kristallvasen när Sverige blev världsmästare 1990.

Björn Jilsén var den store handbollsstjärnan för 20 år sedan.

- Men det är tveksamt om den spelare jag var då ens skulle platsa i dagens lag, säger han.

- Kanske i vissa delar av spelet, men jag hade behövt lära mig mycket, väldigt mycket.

Han fick småtjejer och småkillar att träna med sandfyllda bollar för att bli starkare i armen och så småningom kunna skjuta lika hårt som den svenske storskytten.

Det var för 20 år sedan.

I dag är han tränare för Önnereds pojkar förra 1990 och har fyra bollkastande barn i familjen.

- Anton spelar i det laget jag tränar, Linnea ska börja spela på stor plan, Filip går i handbollsskola och Saga som är fyra år kastar lite bollar hemma, så det är roligt. De håller på med andra saker också, men vill gärna spela handboll, säger han.

- Det enklaste vore kanske om de gjort någonting annat, men när de vill spela handboll så är det klart att jag hjälper till.

"Djävla massa turneringar"

Han är dessutom precis som flera före detta spelare i Redbergsslid engagerad i klubben.

- Det är en speciell klubb med många duktiga ledare med ett visst synsätt och det står sig starkt. Det är en stabilitet i klubben och folk stannar länge där. Det är en väldigt stark klubbkänsla.

Fortfarande handbollsengagerad. Vad säger du om landslagets misslyckande i VM som kan leda till att Sverige missar OS?

- När jag spelade var det mästerskap vart fjärde år, nu är det VM och EM vartannat år och dessutom OS, en djävla massa turneringar. En nation som inte är så stabil, som Kroatien, kan vinna någon gång också. Sverige spelade med samma lag som tidigare, det var skador och man förberedde sig inte lika seriöst som tidigare. Dessutom höll Bengt Johansson på Martin Boquist och Kim Andersson, av någon underlig taktiskt anledning, och målvakterna var inte så bra som tidigare. Man slängde ihop laget lite och tänkte att det var gjutet, men är man inte koncentrerad går det inte. När man varit så ledande i tio år kommer problemen någon gång. Vi får hoppas att de reder ut detta, och lär sig av läxan.

Du vann VM 1990. Vilket är ditt starkaste minne?

- Före matchen vågade inte ryssarna titta på oss. De var i en läskig situation och hade inte förlorat på två år och vi var ett "boogieteam". Det var synd om dem. När vi satt i dopningskontrollen efteråt var de helt borta. De var så rädda att förlora att de fick kramp till slut.

Du är själv tränare, hur upplever du skillnaden hos dagens ungdomsspelare jämfört med när du var ung?

- De lär sig saker som jag lärde mig som vuxen. De får lära sig på rätt sätt, det fick aldrig jag. Sedan finns det fyra storlekar på bollarna och nu kan de hålla i bollen redan när de är små och skruva på samma sätt som seniorspelarna gör. Det är en oerhörd utveckling. De kan finta, skjuta och spela försvar, något jag aldrig var i närheten av i den åldern.

Trots det utvecklades Björn Jilsén till en av de största inom svensk handboll.

Karriären:

Folkkära svenska idrottare, som slog igenom och försvann. Hur lever de i dag? Sportbladet berättar vad som hände sedan - efter stjärnornas sorti från arenorna. I dag: Björn Jilsén.

Anna Carlsson