Så ska Sverige nå VM – igen

Stefan Alfelt: Våga tänk nytt Linnéll

SPORTBLADET

Tyskland vann handbolls-VM på hemmaplan.

Det är så man vill gråta.

Inte för att tyskarna vann – utan därför att vi inte fick vara med på den största handbollsfesten någonsin.

Handbolls-VM 2007 är slut. Ett fantastiskt VM med enorma publiksiffror och massor av positiv energi. Kanske det bästa handbollsmästerskap som någonsin har genomförts.

Visst, det har varit en hel del gnäll på domare och anklagelser om favoriserande av hemmanationen, men den typen av gnäll hör liksom till stora mästerskap.

Inget land har i någon idrott blivit världsmästare enbart tack vare hemmadomare. Man vinner inte alltid för att man är bäst, men man vinner aldrig om man inte är tillräckligt bra.

Ingen logik lovar oss medaljer

Tyskarna var fantastiska. Precis som polackerna, danskarna (grattis till första VM-medaljen på 40 år), fransmännen (även om de borde ha varit lite bättre än de var), spanjorerna, ryssarna, kroaterna och de stackars norrmännen. Fast norsk nationalism har vi ju svårt för, så dom kan såklart ha det...

Fotbolls-VM i Tyskland legitimerade tysk nationalism och efter att en lätt tafflig film fått tyskarna att till och med våga skratta åt Hitlertiden är spärrarna så att säga borta.

Det tyska handbollslandslaget har hyllats på ett närmast snuskigt vis och jag är så himla sur för att vi inte har ett lag att dyrka lika hämningslöst.

När vi hade ett hjältelag i nästan 15 år tog vi det för givet och nu lovar ingen logik oss nya medaljer inom överskådlig tid.

Tyskarnas VM-guld var det första landet med en av världens två bästa nationella ligor har vunnit sen 1978. Sverige vann VM 1954 och 1958 och har sen dess aldrig varit i närheten av att ha en kvalitetsliga i en internationell jämförelse. Efter 50-talsgulden dröjde det till den sensationella triumfen i Prag 1990 för ett nytt.

Historisk dominans negativ – för nuet

Handboll är i all sin enkelhet med att man hanterar en ganska liten boll med händerna ett lagspel som tar förbannat lång tid att få att fungera. Det är därför vi får se eror som kan kännas ologiska i förhållande till befolkningsunderlag och ligornas storhet.

Som den svenska.

Sveriges dominans var helt enkelt en ologisk följd av att ett antal supertalanger föddes ungefär samtidigt. Precis som när vi fick fram ett bordtennislandslag bättre än Kinas. Eller när Björn Borg och senare Wilander och Edberg upphävde all logik, speciellt som de drog med sig ett gäng andra upp till topp tio-status i en världsidrott.

Historisk dominans är dessutom alltid negativ för nuet.

Ingen i det svenska handbollslandslag som i sommar ska EM-kvalspela mot Rumänien mår bra av att jämföras med Magnus Wislander.

Precis som ingen i det rumänskas kvaliteter står sig gentemot en jämförelse med 1970-talets storskytt Gheorghe Gruia eller spelgeniet Christian Gatu. Dagens B-nation Rumänien dominerade en gång i tiden lika kraftigt som Sverige under ett magiskt decennium.

Sverige i dag är ett landslag med ofärdig talang. Kim Anderssons skott är i absolut världsklass. Målvakter har vi många, men jag blir lika förvånad varje gång som ett svenskt landslag tas ut. I Kiel har Mattias Andersson den här säsongen stått 375 minuter. Henning Fritz har bara fått 267 minuter i samma klubblag. Men i VM har Fritz i princip spelat hem VM-guldet medan Mattias aldrig fått en riktig chans i det svenska landslaget.

Sånt får mig att fundera över om Ingemar Linnéll är lika träigt inriktad på kollektivets kraft som Lars Lagerbäck. Vad det här mästerskapet visat är precis det samma som man sett i fotbollens – nämligen att det är individualisterna som avgör inom ramar som kollektivet skapar.

Mattias Andersson blir aldrig lika uppmärksammad som Zlatan, men i grunden handlar det om samma problem.

Ledares oförmåga att värdera fördelarna i individens kraft gentemot det ”riktiga” grupptänkandet.

Detta skiljer Sverige från handbollens bästa:

Stefan Alfelt