Tillbaka i stugorna

Sportbladets Johan Flinck: Nu har landslaget klivit fram ur Bengan boys skugga

SPORTBLADET

TRONDHEIM. Tre draman på tre dar.

På bästa sändningstid.

Det var det som krävdes för att sluta trona på minnen från fornstora dar.

Någon, jag vet inte vem, skrev för en tio år sedan:

”Per Albin Hansson byggde folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det och Bengt Johansson kastade in en handboll i det.”

Det där svenska folkhemmet raserades väl sedan och handbollen rullade definitivt ut igen.

Men Kim Andersson, Dalibor Doder, Magnus Jernemyr och de andra har med jävlaranamma, öppenhet, utstrålning och lite finess kastat in den där handbollen igen.

Bengan boys finns överallt

Den var visst oval den här gången och den hamnade kanske inte i något folkhem, men väl rakt in i de svenska tv-sofforna. Och det är det viktiga för det är i tv alla hjältar skapas i dagens samhälle.

Och det tog bara tre dagar.

Det tog heller inte längre tid att en gång för alla kliva ur den skugga som Bengan boys kastat över Ingemar Linnéll och detta lag i snart fyra år.

Jag minns hur jag inför World Cup 2004, Linnélls första turnering, försökte göra en väldigt exakt jämförelse mellan de nya och gamla spelarna.

Tanken var att presentera de nya spelarna för läsarna genom att jämföra dem med varsin Bengan boy, som alla kunde relatera till.

Och så där har det fortsatt.

Överallt.

Det är i och för sig inte så konstigt.

Bengan boys finns ju överallt: Ola Lindgren är assisterande förbundskapten, Per Carlén är pappa till Oscar, Magnus Wislander är på plats som expertkommentator liksom Andreas Larsson, Stefan Lövgren har varit EM:s hetaste debattämne, Johan Petersson gör comeback, Tomas Svensson är kvar och Staffan Olsson är elitseriens framgångsrikaste tränare.

Nya hjältar – äntligen på egna ben

Ja, till och med en annars så anonym kille som Pierre Thorsson blir intressant som EM-spion.

Men ett drama i tre akter har lärt oss nya namn, nya personligheter, nya hjältar som nu, äntligen, står på helt egna ben.

Som Kim Andersson, som i går äntligen klev fram som den lagkapten han är satt att vara. Han sköt, försvarade och passade med blodet rinnande ur örat. Han skällde ut tyska filmstjärnor och gick till attack mot en tysk doktor.

Som Janne Lennartsson, den iskalle matematikern.

Som Magnus Jernemyr, som med sitt skägg, sin frisyr, sin attityd och sitt slit i det (kanske inte så) tysta älskas av alla utom motståndarna.

Som Dalibor Doder, som i och för sig jämförts mer med Zlatan än med Bengan boys men som nu bara är ”Dado”.

Som Marcus Ahlm, som är som folk är mest men samtidigt beundrad som en av världsklasspelare.

Som Jonas Källman, som säger precis vad han känner och tycker.

Och det här är bara början.

Sverige nådde inte spel om medaljerna men man har visat att man är tillbaka i världstoppen. För EM är världstoppen och faktiskt tuffare än såväl OS som VM.

”Blivit jävligt bra tv”

Det här gänget har klarat av måstematcher mot Island, Slovakien och Ungern, matchat guldfavoriterna Frankrike i 50 minuter, slagit stormakten Spanien och pressat världsmästarna Tyskland.

Och det har, framför allt, ”blivit jävligt bra tv”.

I morgon klockan 13 går dramat in i fjärde och sista akten – mot hemmanationen Norge i Håkons Hall, som är så klassisk i svensk idrottshistoria.

Seger där och Kim & co är direktkvalificerat för VM.

Tar vi oss också till OS så är vi tillbaka där i mästerskapssvängens trygga famn igen, precis som...ja ni vet vilka.