Sportbladet

Flinck: Vi har fått en ny ryssdödare

I sitt 5:e mästerskap har Jakobsson äntligen tystat tvivlarna

Foto: Bildbyrån

WROCLAW. Hans generation försvann.

Ett tag trodde vi nog att Johan Jakobsson också hade gjort det.

Men i sitt femte mästerskap har han fått tyst på oss tvivlare.

Ola Lindgren i VM-finalen 1990.

Stefan Lövgren i EM-finalen 1994.

Peter Gentzel i VM-finalen 1999 och EM-finalen 2000.

Vi har haft våra ryssdödare genom åren.

Nu kan vi lägga ett nytt namn till raden även om det här inte var en mästerskaps-final:

Johan Jakobsson.

I går fick göteborgaren sitt stora landslagsgenombrott – snart 29 år gammal och i sin 97:e landskamp.

Jakobsson har spelat OS, VM och EM – det första mästerskapet redan 2009 – men det är först här på EM i Polen som han faktiskt fått sitt stora, internationella

genombrott. Jag vill nog påstå det trots att han spelat flertalet säsonger i Champions League och gick till de då regerande Champions League-mästarna Flensburg sommaren 2014. Där har han dock haft en tung tid med mycket skador och lite speltid.

Vi har sörjt Oscar Carléns alldeles för tidiga adjö till handbollen på grund av ­skador. Vi har bett Kim Andersson komma tillbaka. Vi har önskat att Albin Tingsvall skulle ha valt handbollen före psykologistudierna. Vi har tvivlat på Johan Jakobsson.

Men Jakobsson har på EM, inte minst i går, visat att vi inte står och faller med högerniorna som inte vill eller inte kan ­spela i landslaget.

I går sköt han Ryssland sönder och ­samman – från kanten, från 14 meter, från åtta meter och från 4,5 meter upp i luften. Sex mål före paus och tre efter, varav det sista räddade en mycket viktig poäng i detta EM som för Sverige bara handlar om den där OS-kvalplatsen.

”Vackert som Federers backhand”

Det är som Jesper Konradssons bror Kim twittrade mitt under matchen:

”Jacobssons hoppskott är lika vacker och elegant som Federers backhand.”

Lika vackert var inte hans försvarsspel. Men det var den självkritiske, vältalige göteborgaren, med en examen i maskin­teknik från Chalmers, själv inte sen med att såga.

Jakobsson kom fram som en stor talang.

År 2007 var han med och tog UVM-guld i Makedonien och togs ut i turneringens all star team trots att han var ett år yngre än de flesta.

Detta UVM-guld var ljuset i svensk landslagshandbolls mörkaste period de senaste 35 åren. Sverige hade missat två raka mästerskap, EM 2006 och VM 2007. Nu ­hade man fått fram en talangfull generation som skulle bilda stommen i framtidens a-landslag.

Så blev det inte.

Inte alls.

Den enda i EM-truppen från denna gyllene generation är Johan Jakobsson. Johan Sjöstrand hade också varit här om han hade velat.

Bara tre spelare (Andreas Palicka är den tredje) av de 14 u-världsmästarna tog sig in i a-landslaget och fram till detta EM var ­Sjöstrand den ende med en nyckelroll.

Det kan jämföras med gänget som vann UVM 2003 med spelare som Kim Andersson, Jonas Larholm, Fredrik Petersen och Lukas Karlsson.

Det borde varit en poäng till

I den här EM-truppen är Johan Jakobsson ensam om att vara född åren 1984-87.

Han är den ende från generationen som faktiskt försvann.

Men med tanke på att Jakobssons stora landslagsgenombrott kommer först nu så kanske det inte är kört för Emil Berggren, Charlie Sjöstrand, Viktor Fridén och de

andra u-världsmästarna från 2007 ändå.

■ ■ ■

Men Jakobsson var ingalunda ensam om ett haltande försvarsspel i går. Det läckte lite överallt och Ryssland fick göra mål från positioner som svenskarna inte alls ville ­eller hade tänkt sig.

Tobias Karlsson drog tidigt på sig två ­utvisningar och de kanske hämmade ­honom i andra halvlek. För inte ens kapten Karlsson stod att känna igen riktigt.

■ ■ ■

Det finns en hel del att kritisera i det här laget, som övertalsspelet (0–0 i spel 6-mot-4 i nästan två minuter...brrr) och de alldeles för få kant-utspelen (fortfarande) för att nämna ett par saker.

Men moralen går det inte att klaga på. För fjärde matchen i rad vann Sverige de sista tio-tolv minuterna.

Det har räckt till tre ­poäng, som borde varit en till, antingen mot Tyskland eller mot Ryssland.

Då hade OS-kvalplatsen varit klart mer inom räckhåll.

Sverige har det fortfarande i egna händer när man går in till matchen mot Danmark på tisdag (om Ryssland förlorat mot Tyskland på måndagen, men det ska man ha gjort).

Men Sverige lär inte rubba Danmark utan tyvärr ser det ut som Ryssland kommer att kunna spela på Sveriges resultat i hela gruppspelets allra ­sista match på onsdag – mot ett Spanien som inte behöver ­vinna den utan kan vila spelare.

Jag gillar det inte.

■ ■ ■

Samtidigt är det som ­Mattias Andersson säger:

– Det känns som vi har större chans på OS-kvalplatsen nu än när vi åkte hit.