Nästa år – då jävlar...

”Äääääskilstuna”.

Ropen ekar från Guif-klacken i Sporthallen.

Kaxigt. Stödigt. Bräkigt. Och, ja, kanske lite töntigt.

Vi som kommer därifrån är f-n inte bortskämda med idrottsframgångar.

Okey, Tomas Gustafson tog tre OS-guld i skridsko på 80-talet, Kent Carlsson var en en världens bästa tennisspelare – på grus – för 20 år sedan och Benny Södergren slet till sig ett OS-brons på en femmil i Innsbruck.

En vit fläck

Så jodå, visst har vi några att vara stolta över, vi från gnällbältet.

Men i de stora lagsporterna är Eskilstuna en död stad, en vit fläck.

Stans bästa fotbollslag (nej, det är inte klassiska IFK Eskilstuna numera – det är City) spelar i divison två och Linden Hockey harvar i nån alletta, tror jag.

Visst, Smederna tog två SM-guld på Snälltorpet på 70-talet och är fortfarande ett elitlag, men, nja, det räknas inte riktigt. Speedway är ju ingen bollsport.

Det är, år efter år, Guif som i det gamla handbollstemplet brevid Eskilstunaån får stan att leva upp.

Och som de gjort det denna vinter.

Detta hemvävda, unga lag – Guif var konkursmässigt så sent som för fyra-fem år sedan och klubbledningen tvingades tänka om, kasta ut de dyra utländska proffsen och satsa stenhårt på de egna talangerna – har gett en iskall idrottsstad hopp igen.

Vi som varit med ett tag – jag själv följde Guif som reporter på lilla lokaltidningen Folket fram till 1995 – minns storspelare som ”Bobban”Andersson, Tomas Svensson, Erik Hajas, Björn Bohman och Jimmy Jonsson.

De gav oss hopp

Hjältar, allihopa.

Men de nådde aldrig ända fram.

De gav oss aldrig ett guld.

De kunde inte få oss att säga ”Vi är bäst”.

Det kan vi inte göra nu heller.

Men detta lag, mest bestående av egna produkter (nio spelare är från Eskilstuna), gav oss i alla fall hopp igen.

Talanger som Robin Andersson (son till ”Bobban” Andersson), Haukur Andrésson, Mattias Zachrisson och Mathias Tholin har fått oss att tro igen.

Lördag 9 maj 2009 kunde blivit ett klassiskt ögonblick i Eskilstunaidrottens historia.

Nu stod vi där som förlorare – ännu en gång.

En del fans i Globen grät en skvätt, det var säkert samma för många som satt limmade framför tv:n tolv mil från Globen.

Peo Larsson

Tårar besvikelse, tårar av sorg, tårar av en längtan efter det det där guldet som staden Eskilstuna längtat så länge efter.

Men nästa år – då jävlar...