”Jag tog tolv smärt-stillande om dagen”

Här är ditt arkiv – med Kjell ”Hammaren” Johansson

1/15
SPORTBLADET

TRANÅS. På en bänk i köket ligger stora kartonger med värktabletter och annan medicin.

Kjell ”Hammaren” Johansson fick betala ett högt pris för sina framgångar i pingishagen.

– Jag har mycket skador från idrotten, men det är det värt med tanke på allt jag har fått uppleva, säger 64-åringen.

Kjell reser sig från trästolen och har plötsligt förvandlat köksbordet till ett pingisbord. Med minnet som färdmedel är han tillbaka i Sarajevo, där VM i bordtennis avgjordes 1973.

På andra sidan av bordet, där det i själva verket finns en furusoffa, står Xi Enting. Ställningen är 18–19 i femte och avgörande set i singelfinalen.

”Hammaren” låtsas svinga och berättar hur kinesen säkrade VM-guldet med två kantbollar.

– Första kantbollen var en skuren boll mot min backhand. Jag gick över för att slå min forehand när bollen studsade snett. Jag slog mig i höften med racketen men träffade

ändå bollen, som tog i nätkanten och studsade tillbaka på min sida. Den andra kantbollen tog på kortsidan. Jag nådde bollen innan den tog i golven och slog upp den, högt så in i helsike, men den landade utanför bordet.

Kan det fortfarande gräma dig?

– Naturligtvis. Många säger att jag hade vunnit om han inte fått kantbollarna. Det vet man inte, men jag hade i alla fall fått möjligheten.

18–21, 21–13, 21–13, 19–21, 18–21 är inga siffror du lär ha tatuerade på ryggen ...

– Nej. Det hjälper ju inte att jag vann fler bollar. Att jag inte fick spela om de två sista bollarna gör mig förbannad. Det kommer fortfarande upp i tankarna.

Revansch – en timme senare

En timme efter sitt livs tyngsta förlust var Kjell Johansson tillbaka i hagen för att vinna dubbeltiteln i par med Stellan Bengtsson. Segern i lagtävlingen hade de redan säkrat, så ”Hammaren” kunde lämna Sarajevo med två VM-guld och ett silver.

– Men de flesta kommer ihåg det världsmästerskapet för kantbollarna. Jag också. Så är det bara, säger han och sätter sig igen.

Kjell Johansson har blivit 64 år och bor i en trerummare i Tranås. Han berättar att han flyttade till lägenheten 1997, då han skilde sig för andra gången.

I hallen hänger bragdguldet, som han fick efter att 1964 ha blivit Europamästare i Malmö. Ena väggen i vardagsrummet pryds med svartvita bilder från karriären och i köket har han satt upp ett par medaljprydda racketstommar.

Vad är det första du tänker på när du blickar tillbaka på karriären?

– Mest glad är jag över EM-guldet 1964. I semifinalen mötte jag Eberhard Schöler. Det var en stenhård match som jag vann

i avgörande set, med två bollars marginal. Sedan, i finalen, besegrade jag ungraren Zoltán Berczik, som hade vunnit EM två gånger. Finalen sändes på tv och efteråt blev det en väldig uppståndelse. I stora sammanhang måste det ha varit den bästa match jag har spelat.

Vilken är din bästa match någonsin, då?

– 1966 vann jag 39 matcher i rad och i de västtyska mästerskapen, som avgjordes någon månad före EM i London, spelade jag otroligt bra. Jaroslav Kunz, som tillhörde de 10–15 bästa spelarna i Europa, fick inte tio bollar i något set. Min bror, som var lagledare, sa inte ett ljud under matchen utan satt bara och ruskade på huvudet. I finalen förlorade jag mot en annan tjeck, Jaroslav Stanek, trots att jag ledde med 2–0 i set. Jag vet inte om jag blev nonchalant, men efteråt intalade jag mig att det var bra att jag fick stryk. Då fick jag mindre press på mig inför EM, som jag lyckades vinna.

Brorsan som förbundskapten

Kjell Johanssons bror, Christer, tillhörde också Sverigeeliten men fick som 17-åring diabetes, vilket påverkade hans fortsatta satsning. 1968–1974, under en stor del av Kjells storhetstid, jobbade han som förbundskapten.

Det måste ha varit roligt att dela framgångarna med honom ...

– Naturligtvis. Han var bättre än mig när vi var små och har alltid sporrat mig, säger Kjell Johansson.

Han växte upp i Eskilstuna och ägnade i princip all fritid åt idrott – fotboll, bandy, bordtennis och brottning. Att han skulle välja pingisen var inget självklart val.

–Jag tvingades välja mellan bordtennisen och fotbollen när jag var 15 år. Då blev jag uttagen i Södermanlands juniorlandskapslag, som skulle spela en turnering som avgjordes samtidigt som junior-EM i bordtennis. Jag ringde till förbundet och pratade med Erik Extergren, som var vice ordförande. Han sa: ”Det är klart att du ska välja bordtennis. Du får 50 kronor nästa gång vi träffas”. Det var de första pengarna jag tjänade på bordtennisen. På den tiden var det mycket pengar för en studerande.

Men det dröjde innan du gav upp fotbollen helt ...

– Ja, fotbollen var så rolig och på den tiden var det inte pingis året runt. Det var tävlingsuppehåll från april till september och då kunde man kombinera. 1967 spelade jag fotboll för Sölvesborg. Vi gick upp i den näst högsta divisionen men då sa jag definitivt nej till fotbollen eftersom tränaren ställde villkoret att jag skulle vinterträna.

När insåg du att du kunde bli riktigt bra i bordtennis?

– 1963, i ungerska mästerskapen. Där mötte jag Eberhard Schöler, som var en duktig defensivspelare. Jag var 17 år och skulle inte ha en chans, men utklassade honom. Han fick inte över tolv bollar i något set och jag såg hur förvånad han var. Efter matchen pratade Schöler med Hasse Alsér: ”Vad är det där för kille? Han har ju en forehand som Tors hammare.” Det var så jag fick mitt smeknamn. Plötsligt var jag i final mot Hasse – och slog honom också. Alla duktiga spelare var med, så det var som ett Europamästerskap. Då förstod jag att det här kan leda till något, att det gäller att satsa och öka träningsdosen.

Hur mycket tränade du fram till dess?

– Så länge jag bodde i Eskilstuna, fram till 1965, tränade jag fyra timmar i veckan plus lite fysträning. Det var inte mycket, men sedan blev det mer och mer träning trots att jag hade ett arbete vid sidan om bordtennisen tills jag flyttade till Mölndal 1967. Där började jag träna två gånger om dagen. När jag bodde i Sölvesborg jobbade jag i en tv- och radioaffär och tränade på kvällarna.

Vad hade du för förebilder när du började spela bordtennis? På den tiden var Tage Flisberg nummer ett i Sverige.

– Tage var en förebild, men jag tittade mest på en jugoslav, Istvan Korpa. Jag försökte härma hans forehand, så det är därifrån jag fick min ”hammare”. Ja, honom har jag mycket att tacka för. Vi möttes i EM i Moskva 1970 och i EM i Lyon 1968 och jag fick stryk båda gångerna.

Du blev ”Hammaren” med hela svenska folket och gav även ”snusmumriken” ett ansikte.

– Jo, det hände att jag spelade med snus, men aldrig under viktiga matcher. Då spänner man sig mer och pressar ihop läppen så att snuset börjar rinna. När jag hade snus sa Stellan alltid till mig: ”Va, går du inte in för den här matchen?” Folk ville inte att jag skulle snusa eftersom det höjde min puls, men jag hade bra fysik och hade råd med det.

Snuset – bra för sammanhållningen

I en gammal intervju påstod du att snuset var bra för sammanhållningen i landslaget, att det förenade dig och Hasse Alsér.

– Har jag sagt det? Ha, ha, ha. Jaha, där ser man. Det kommer jag inte ihåg.

Snusar du fortfarande?

– Jag slutade för två år sedan och det var inte lätt. Första halvåret körde jag med havre­gryn för att ha något under läppen, men sedan slutade jag med det också.

Du var världsetta i två år men fick aldrig bli världsmästare i singel. Har det känts orättvist?

– Det grämer mig lite. Jag hade även en bra chans i Calcutta 1975, men då hade jag otur och åkte på magsjukan. Montezumas hämnd, eller vad fan de kallar det. Jag blev väldigt dålig efter lagtävlingen och förlorade mycket vätska och kraft. Jag lyckades ändå gå till kvarten där jag förlorade med 1–3 mot Hiroshi Takashima. Det var enda gången jag fick stryk av honom. När jag slog fanns ingen kraft. Han tog mina smashar.

Du är ändå historisk. Du och Hasse Alsér vann Sveriges första VM-guld, i dubbel 1967.

– Det var stort, men vi var väldigt illa ute i finalen mot ryssarna. Vi låg under med 16–19 i avgörande set men lyckades vinna med 23–21. Ryssarna brukade bli nervösa när de hade chansen att vinna något stort. Jag sa det till Hasse, så vi la bara tillbaka bollarna och lät dem missa.

Det är rätt kaxigt, men när Jan-Ove Waldner var liten hade han dig som idol.

– Honom kom jag i kontakt med när Bengt Bandstigen, som köpte Stiga bordtennis, skrev J-O:s första kontrakt med Banda. Då var han bara sju–åtta år. Vi spelade fotboll i Bengts trädgård, spelade tennis och var ute och fiskade. När jag var landslagsledare och han var 13–14 år tog jag honom med till Kina. Redan då förstod jag att J-O skulle bli något stort.

– Han och Erik Lindh fick stanna kvar och träna en månad och när J-O kom hem sa han: ”Du, Kjell, nu ska jag träna servar i en halvtimme efter varje pass med Spår­vägen.” Ett halvår senare hade han Europas bästa serve. Det är otroligt, allt han har vunnit. En sådan spelare kommer inte fram igen. Det är något speciellt med J-O.

För din generation spelare var Kina stängt och låst. Ni brukade åka till Japan för att träna.

– Ja, jag och Hasse Alsér åkte dit redan i början av 1960-talet. Med kineserna hade vi bara utbyte på tävlingssidan, säger Kjell Johansson och börjar skratta.

Det är ett oförglömligt minne som framkallar munterheten.

– En gång spelade vi en massa landskamper och förlorade allihop, förutom den sista. Kineserna ville nämligen att vi skulle vinna före hemresan. Inför den sista matchen, vid ställningen 4–4, sa min bror till Ulf Gustavsson att han inte fick vinna, att han skulle lägga sig. Så där stod de, utan att någon skulle vinna. Publiken undrade vad det var frågan om. Det är en av de mest galna matcher jag har sett. Till slut ville Ulf inte vara med längre, så han började slå in bollarna.

Hur följer du pingisen i dag?

– Lite via förbundets hemsida. Sedan ser jag det som sänds på tv, men det är inte så mycket.

Svåraste motståndaren – kroppen

Kjell Johansson började spela på heltid efter EM-guldet 1964 och gav upp elitsatsningen 1977. Då hade hans egen kropp länge varit hans svåraste motståndare.

Efter två år som förbundskapten, 1978-1980, började han jobba med sponsring och produktutveckling på Stiga, som stöttade honom under hela karriären och tog fram en speciell Kjell Johansson-racket.

– Pengarna jag levde på kom från Stiga. Jag fick betalt per såld racket och stomme och det klarade jag mig bra på. När jag spelade som bäst låg det på 200 000 kronor om året och det var mycket pengar på den tiden. Jag kunde spara lite och köpte pensionsförsäkringar, som jag har nytta av nu.

Har du fått många jobberbjudanden från utlandet?

– Ja, jag hade kunnat bli proffs i Düsseldorf och har blivit erbjuden tränarjobb i Schweiz, Finland och Saudiarabien. Dit var jag beredd att flytta, för i Saudiarabien finns det ju pengar. Jag begärde tusen dollar om dagen, men det gick de inte på. Ha, ha, ha.

Bordtennisen gav Kjell Johansson många skratt, medaljer och minnen, men också förslitningsskador som inte läker. Han har varit sjukpensionär sedan 2001 och tvingas leva ett stillsamt liv.

– Ja, tyvärr kan jag inte motionera. Jag saknar den aktiva delen av livet, att spela bordtennis, tennis och springa i skogen.

– Vissa dagar funderar man på vad fasen man ska hitta på. Jag tycker om att fiska, men det har jag också tvingats lägga ned. När jag kastar får jag ont i nacken direkt.

Hur får du dagarna att gå?

– Jag tittar på idrott på tv, cyklar lätt och försöker läsa lite.

Kjell Johansson har artros i höger knä och plågas av fyra diskkompressioner i halsryggen. Han har sedan 1967 haft problem med ländryggen, som orsakar diskbråck och kotförskjutningar. Dessutom har han tvingats till två höftoperationer, den senaste för ett år sedan.

– Tar jag det lugnt får jag ingen värk och klarar mig utan smärtstillande och det är jag glad att slippa. Före den senaste höftoperationen tog jag tolv smärtstillande tabletter om dagen, och sömntabletter för att kunna sova.

När sov du en hel natt senast?

– Det kan jag inte minnas. Minst en gång per natt vaknar jag av att högerarmen har domnat. Det beror på kotorna i halsryggen och det blir jag inte av med. Läkarna vill inte operera. Ska jag operera knät eller halsryggen måste jag köra rehab­träning och då får de andra skadorna mer stryk. De säger att jag får leva med det.

Är framgångarna värda det höga pris du har fått betala?

– Den frågan har jag ställt mig många gånger och visst är det värt det, med tanke på allt jag fick uppleva under den aktiva karriären. Jag fick betalt för att åka jorden runt och klarar mig hyfsat ekonomiskt, så jag är ganska nöjd, säger Kjell Johansson.

FAKTA

PERSONFAKTA

Namn: Kjell Johansson. Ålder: 64 år. Bor: Lägenhet i Tranås. Familj: Särbon Anna-Stina, barnen Patrik, 24, Anton, 21, och Sara, 19, från ett tidigare äktenskap. Meriter: VM-guld i dubbel 1967 (med Hans Alsér), 1969 (Alsér) och 1973 (Stellan Bengtsson), VM-guld i lag 1973, VM-silver i singel 1973, EM-guld i singel 1964 och 1966, EM-guld i dubbel 1966 (Alsér) och 1976 (Bengtsson), EM-silver i dubbel 1964 (Alsér), 1968 (Alsér), 1970 (Alsér), 1972 (Bengtsson) och 1974 (Bengtsson), lag-EM-guld 1964, 1966, 1968, 1970, 1972, 1974, sex SM-guld i singel, nio SM-guld i dubbel, sex lag-SM-guld. Utmärkelser: Bragdguldet 1965. Klubbar som aktiv: IF Verdandi, Sölvesborgs BTK, Mölndals BTK, Eskilstuna BTK, Tranås BTK.