Lämnade USA för 25 år sedan – profilerna fastnade i Sverige

”Det fanns inte i USA”

1 av 7 | Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET
Larry Pilut och Mike Helber, två hockeyspelare som efter sina spelarkarriärer blev kvar i sverige
HOCKEY

– Larry, Mike.

– Mike, Larry.

De behöver inte presenteras för varandra, men jag gör det för er skull.

1991.

Lennart Högström, hockey­agent och representant för ­division två-laget Svegs IK, tar ­bilen ut till flygplatsen, parkerar och ställer sig och väntar.

Efter en stund kommer det en ung kille gående, han bär på en trunk och ser ut lite som en ­marinkårssoldat i sin nya frisyr, Lennart sträcker fram näven.

– Larry Pilut?

Piluten har landat.­

– När jag var 14 år åkte mitt ­pojklag över till Sverige och ­spelade en turnering i Borås. Vi mötte Tranås, minns jag, och ­några lag till, så jag hade lite ­bättre koll på Sverige än på övriga ­Europa. Efter collage visste jag ­inte riktigt vad jag skulle göra, jag valde mellan att stanna och ­kämpa mot NHL eller att åka till Sverige, och jag valde Sverige, berättar Larry Pilut när vi ses på Hovet.

Det är Rob Brown som är anledningen till att Pilut kommer till Sveg 1991.

Säsongen före har Detroit-­bördige Brown öst in poäng i ­division tre och centern har nu lämnat för Linköping i division två, Brown tipsar om Pilut som ­ersätter honom i Sveg och gör 54 poäng på 22 matcher.

Larry jublar efter ett mål i Tingsryds-tröjan
Foto: RICKARD NILSSON / © Bildbyrån
Larry jublar efter ett mål i Tingsryds-tröjan

Rob Brown gör en bra säsong i Linköping och får ett fint er­bjudande från hårdsatsande Vita Hästen, Larry Pilut tränar med Linköping och ytterligare några klubbar i södra Sverige men han åker hem till USA utan kontrakt.

Kände till Dolph Lundgren

Under sommaren kommer ­sedan ett samtal och ett erbjudande från en klubb som heter ”Täängsruuud” och Larry nappar.

Samtidigt frågar Jim Brithén, tränare i Linköping, Rob Brown om han inte känner till någon ­annan transatlant som kan tänka sig att komma till Sverige.

– Mike Helber?

Browns förslag kommer inte ­bara att påverka Mike Helbers liv, det kommer att förändra sättet Linköpings samtida hockey­historia skrivs, och Linköpings ­avancemang till elitserien ritar också om den svenska hockey­kartan.

– Stockholm, Göteborg och Dolph Lundgren. Det var det jag visste om Sverige. För mig var det ett äventyr. Se mig om. Min dröm var att spela collegehockey, ­ingenting annat. Jag visste hela ­tiden att jag inte hade någon ­framtid inom hockeyn. Jag skulle åka hem till USA och plugga, skaffa mig en civil karriär, det var redan bestämt, berättar Mike ­Helber.

25 år senare sitter han och ­Larry i Hovets katakomber och dricker hockeykaffe ur pappmugg.

Larry är assisterande tränare i Tingsryd, Mike expert i C More.

Larry från University of Illinois Chicago i Detroit spelade 15 ­säsonger i Tingsryd, de senaste tio åren har han jobbat som ­tränare i föreningen.

Helber & Pilut blickar ut över Hovets is inför AIK-Tingsryd
Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET
Helber & Pilut blickar ut över Hovets is inför AIK-Tingsryd

”Vinn the next game”

Mike från University of Michigan i Detroit spelade tio säsonger i Linköping, han förde upp ­laget till SHL innan han jobbade tolv år som klubbdirektör.

Som det kan bli.

Larry och Mike blev kvar.

I Sverige, i svensk hockey, i den småländska skogen och på den östgötska slätten.

– Det blev så. Första året i Tingsryd träffade jag min nuvarande fru, Diana, på en Bingolotto-kväll ­hemma hos Darren ­Treloar, en kanadensare i laget. När NHL-drömmen sprack fanns det ingen anledning att åka till­baka, berättar Larry.

– Jag hade kommit in på skola i USA så allt var klart, jag skulle hem, säger Mike.

– Då träffade jag min fru Cecilia samtidigt som Christer Mård berättade att LHC skulle göra en satsning mot elitserien. Jag sökte in på Linköpings universitet ­i ­stället och skrev det bästa ­kontraktet i allsvenskans historia. I alla fall då. Jag hade 37–38 tusen i månaden och det finansierade hela min utbildning.

Larry och Mike, som spelat ­collegehockey mot varandra i Detroit, möttes nu på en rink på andra sidan Atlanten, 7 000 mil bort.

Säsongen 1992/1993 tog sig både Linköping och Tingsryd till ­kvalserien till division ett och Linköping ­säkrade sitt avancemang nere i Dackehallen när Larry Pilut gick skadad.

De minns det som i går.

– Stefan Jakobsson avgjorde men hade Larry varit med hade vi ­aldrig vunnit. Omklädningsrummen låg mittemot varandra och Tingsryd spelade alltid den där förbannade ”Simply the best” varenda gång de hade vunnit en match. När vi kom ut efter segern skrek jag bara ”sätt på den där ­förbannade låten”. Nu var det vår tur. ”Simply the best”. Ingen ­fantasi.

Larry flinar.

– Efter matchen kommer Larry fram till mig och väser ”VINN THE NEXT GAME I VÄSTERVIK FÖR FAAAN!”.

Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET

”Samma förening”

Linköping vinner ”the next ­game i Västervik för faaan” ­samtidigt som Tingsryd slår ­Osby, både LHC och TAIF går upp i division ett och Detroit-­grabbarna följer med.

De kommer att mötas så många gånger att de tappar räkningen.

– Jag minns när du smällde in ett tekmål på oss, Mike. Du sköt ­direkt på tekning. Mike spelade i en fruktad kedja. Uffe Söderström, Matthias Nilimaa. Det var alltid tufft att möta Linköping och Mikes gäng. Men vi vände och vann den matchen, jag tror att det var i Superallsvenskan.

– Och så spelade ni ”Simply the best”, säger Mike.

– Kommer du ihåg när Anders Mäki körde över mig?, undrar ­Larry.

– Det förvånar mig inte. Men jag tror aldrig jag har sett Larry bli tacklad. Han var inte särskilt bra på skridskorna och jag försökte trycka till honom många gånger men jag träffade inte en enda gång. Han slank undan. Var för smart. Och vilka händer! Larry ­behövde inte åka skridskor ­eftersom han hade blicken. Han såg hockey. ­Läste hockey. Tänkte hockey. Han är en av de mest ­begåvade ishockey­spelare jag känner till.

Matcher.

Minnen.

Vad är det med svensk hockey som ni gillar så mycket?

– Det är inte bara svensk ­hockey vi gillar. Vi har varit kvar i samma förening. Jag var i Linköping i 22 år… Jag föll för den svenska modellen. Utbildningen. Rättvisan. Strävan efter jämställdhet. I grund och botten är lagmiljön i svensk hockey mycket bättre. I Linköping kunde vi vara oss själva. I Detroit var det mer individuellt. En jakt på att hela tiden bli bättre individuellt, ta sig till det bästa laget, tränas av den bästa tränaren, säger Mike.

Larry tar vid.

– Min stora idol var Steve Yzerman. Hur många år gjorde han
i Detroit? Jag kände att alla fick ­vara med och utvecklas i sin takt här i Sverige. Även om du är en ”late bloomer” och utvecklas sent så finns chansen alltid kvar. Sedan var det inte så dumt med stora ­isytor. Det var lättare att slinka ­undan tacklingar. Det passade mig riktigt bra.

Mike Helber funderar en stund.

– Tillhörighet. Den fanns inte riktigt i USA men den kände jag i Linköping. Och den är jag lite rädd att vi i Sverige håller på att tappa nu. Det är inte ”Stisse”, ”Bisse” och ”Snisse” i Brynäs förstakedja år ut och år in. Spelarna byter klubb lite för ofta i dag.

–  Tränarna är utbildade här i Sverige. Jag hade inte utbildade tränare i USA. Jag hade farsor som trodde att de kunde hockey men det enda de kunde var att skrika. Det var fuckin’ hit och fuckin’ dit.

Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET

Men att ni stannade i samma klubb.

– Linköping blev lite bättre för varje år och det passade mig perfekt. I dag hade jag aldrig ­platsat. Jag var seriös i min träning och tog lagom steg hela tiden. Jag hade erbjudande från både Södertälje och Malmö men jag kunde ­inte få det bättre någon annanstans. I stället för att kolla på ”Die Hard 7” eller spela kort i bussen så pluggade jag när vi åkte på bortaresor. Hockeyn ska ta dig ­någonstans. Du ska inte jobba för hockeyn, hockeyn ska jobba för dig.

–  Och du Larry blev bättre och bättre för varje år. I dag flyttar ­spelare för att de inte känner att de får den utvecklingen.

–  Ja, men det blev aldrig spel i NHL för mig. Inte elitserien ­heller, säger Larry.

–  Men visst var du nära spel i AIK?

–  Ja, det var nära, jag hade ­Torgny Bendelin i Tingsryd och han gick vidare till AIK. Där ­kunde det ha blivit någonting men det är ingenting jag surar över. Det var en familjär känsla i ­Tingsryd, både i omklädningsrummet och i byn. Jag trivdes så bra. Det var en bra miljö för barnen att växa upp i. Jag kommer från Detroit men jag be­höver inte bo i en storstad för att må bra.

Är ni kvar i svensk ­hockey om 25 år?

– Jag är det, säger Mike utan att blinka.

– Jag blir väl lagledare för grabbens lag, eller för barnbarnens lag.

– Har du några barnbarn, ­undrar Larry.

– Inte än.

Simply the best

Vad gör du om 25 år Larry?

– Jag är säkert kvar i Tingsryd. Oavsett vad grabben (Lawrence ­Pilut, HV71) hittar på så blir jag nog kvar. Blir det NHL och Detroit så har vi släkt där som kan se ­efter ­honom. Och jag kommer vara ­involverad i hockeyn på något sätt. Om jag inte tränar något lag så kommer jag att sitta i Dacke­hallen och titta. Jag ­älskar hockey för mycket för att ens kunna föreställa mig något annat.

AIK slår Tingsryd med 5–4 och vid 23-tiden lämnar Larry och ­Mike Hovet för den här gången.

Den ene hoppar på spelar­bussen för att åka hem till Tingsryd, den andre sätter sig i bilen för att köra hem till Linköping.

Om några dagar avverkar de ­ytterligare mil på väg ­någonstans i hockey-Sverige.

Samma vägar, samma hallar.

25 år senare.

Deras trofasthet till svensk hockey går väl egentligen bara att beskriva på ett enda sätt.

Simply the best.

FAKTA

Leifby listar: Fem bästa transatlanterna

Des Moroney

Född: 1935. Nationalitet: ­Kanada. Kom från: Paisley Pirates. Spelade i: Fagersta, Leksand, Rögle, Tingsryd, Lund, Västerås, Örebro, Karlskrona.

Kommentar: Den kanske mest ­mytomspunne transatlanten i svensk hockey. Varenda person som har sett Des Moroney spela ishockey har en historia att berätta. Jag gillar den om när Des kom ut till spelarbåset för att hämta en klubba och materialaren frågar om vill ha en vänster- eller högerfattad och han svarar ”det spelar ingen roll” med brytning. Han skulle ändå inte använda den i själva spelet.

Serge Boisvert

Född: 1959. Nationalitet: ­Kanada. Kom från: Montreal, via Davos. Spelade i: Frölunda.

Kommentar: Serge Boisvert. ­Bara namnet. Serge Boisvert. Och det ska uttalas med fransk ­accent. ”Säääärch Boaväääär”. ­Inte ”Bojjsvätt” som en del speakerbås försökte med. Populär i Göteborg trots att han med sitt Frölunda ofta fick slåss mot Rögle, Troja, Mölndal och Team Boro i allsvenskan. Om jag blundar kan jag höra hur Radiosportens Peter Gyllander försöker göra sig hörd från ett kokande Scandinavium.

Hayley Wickenheiser

Född: 1978. Nationalitet: ­Kanada. Kom från: Calgary Oval X-Treme. Spelade i: Arboga och Linden HC.

Kommentar: Världens bästa ­kvinnliga hockeyspelare fick ­aldrig chansen i AIK, men den ­fyrfaldiga OS-mästarinnan spelade ett par ­matcher med Arboga och en säsong med ­Linden Hockey i division ett. För ­herrar alltså. Respekt.

Tony Skopac

Född: 1968. Nationalitet: ­Kanada. Kom från: *oklart*. Spelade i: Hammarby, Husum, Djurgården, ­Täby, AIK, Huddinge, Haninge.

Kommentar: Förutom att namnet Tony Skopac inte direkt lockar ner en i ett sarghörn så lyckades ­Skopac med bedriften att spela i samtliga av Stockholms fyra största hockeyklubbar – Hammarby, Djurgården, AIK och Huddinge. En merit så god som någon.

Larry Pilut

Född: 1968. Nationalitet: USA. Kom från: University of Illinois-­Chicago. Spelade i: En säsong i Sveg, 15 i Tingsryd, en i Karlskrona.

Kommentar: Ingen annan idrottsman eller idrottskvinna har underhållit mig mer eller lika ofta i eller på en idrottsarena än Larry Pilut. ­Gjorde 666 poäng på 552 matcher i TAIF men han påstår själv att statistiken ­inte stämmer. Han gjorde fler poäng. Och jag tror honom. Oerhört skicklig runt kassen och på små ytor. En virkare. Det här var kärlek vid första ögonkastet.