Wennerholm: Tror han fnyser i hockeyhimlen

Foto: ARKIVBILD
HOCKEY

VASA. En av Sveriges största hockeyspelarna genom tiderna har lämnat oss.

Men det skulle han aldrig ha kallat sig själv, den gode Dubbel-Nisse.

Blygsammare hockeyhjälte har jag aldrig träffat.

Jag hade förmånen att få sitta ner med Nisse Nilsson vid några tillfällen. Senast var 2002, då jag åkte hem till honom i värmländska Forshaga och bjöds ner i gillestugan i källarplanet.

En ren dröm för en hockeyälskare.

Där fanns minnen från hela hans fantastiska hockeykarriär.

Han var en sann hjälte och jämfört med senare hockeystjärnor hade han samma status som Peter Forsberg och Mats Sundin. Men Nisse Nilsson spelade under en epok då det bara fanns sex lag i NHL och inget ansåg sig ha plats för en svensk eller ens en europé. Och Nisse hade inga drömmar åt det hållet - med sina 45 utvisningsminuter på 20 år som aktiv såg han sig som alltför snäll för att ens fundera på att spela bland dåtidens NHL-busar.

Mest klassiska målet

Ändå var det han som knäckte Kanada, då han gjorde den svenska hockeyhistoriens mest klassiska mål, hans 5-3 i öppen kasse mot vid VM i Colorado 1962.

Det mål som Lennart Hyland gjorde odödligt med sitt ”den gliiiiiiiiider in i mål”.

– Men det var Lennart Hylands mål. Inte mitt, sa Nisse och ryckte på axlarna där han satt och mindes tillbaka.

– Vi var hårt tillbakapressade av kanadensarna och jag slängde iväg en puck som lika kunde gått till icing. Nu gick den in precis vid ena stolpen, berättade Nisse och mättade ett par centimeter mellan tummen och pekfingret.

Märkvärdigare än så tyckte han inte att det var.

Sanningen var att Nisse Nilsson var en stjärna under hela sin karriär och det där målet i Colorado gav Sverige och honom själv det andra VM-guldet genom tiderna.

Men han blev inte utsedd till Årets Gentleman i svensk hockey 1967 för inte och Guldpucken han fick 1965-66 var mer välförtjänt än de flesta.

Det här var en artist på isen som öste in mål och gjorde 272 mål på de 222 matcher han spelade i högsta serien, som på den tiden hette division 1.

Och när han spelat hem SM-guldet med Leksand 1969, åkte skridskorna ner i en papperskorg i gamla Kempehallen i Örnsköldsvik.

Märkvärdigare än så tyckte han inte att det var att avsluta en av svensk hockeys största framgångssagor.

Sedan åkte han hem till Forshaga igen och åkte Sverige runt och sålde lösviktsgodis 30 år.

Han hade inga miljoner på banken som dagens hockeystjärnor, utan det vara bara att hitta ett jobb direkt för att klara försörjningen.

Startade en industri

Ändå hade Nisse startat en industri, då han var upphovet till att dalaföretaget Jofa gav sig in i hockeyn. Tidigare hade de bara sålt skinnkläder och skidutrustning, men med Nisse som affischnamn lanserade de ”VM-hjälmen” och ”Dubbel Nisse-klubban”.

Båda blev storsäljare och Jofa växte till en jätte i branschen

Nej, jag glömmer aldrig de där timmarna jag tillbringade med Nisse Nilsson den där vinterdagen 2002. Jag förundrades över att han var så blygsam och nästan tonade ner varje stort ögonblick jag lyfte fram.

Där i gillestugan var det istället väggarna som talade.

De berättade en helt annan historia.

Väggar fyllda av utmärkelser och prisskåp och tidningsurklipp som hade gjort vilken hockeynostalgiker som helst gråtfärdig.

Men han vägrade att jämföra sig med dagens hockeyhjältar.

– Ja, det är en helt annan sport numera. Det går inte ens att jämföra med då jag spelade. När jag började sälja lösviktsgodis åkte jag runt med orderblock, penna och ett suddgummi. När jag slutade hade jag en bärbar dator. Det har varit samma utveckling inom hockeyn, sa han.

Nu är Nisse Nilsson borta, men jag är glad att han fick ett långt liv.

Och känner jag honom rätt tror nog han fnyser lite åt alla hyllningar där uppe i sin hockeyhimmel.

Så märkvärdigt var det inte.