”Hela tiden beroende av att alla andra ska ställa upp”

1 av 2 | Foto: Pontus Orre /Aftonbladet
HOCKEY

Efter närmare 20 år i kassen har Mikael Tellqvist, 37, börjat tänka på refrängen.

Sportbladet träffade Djurgårdens målvaktsveteran för att prata om två decennier som hockeyproffs – och om en hel del annat.

Som mopsen Torsten, målvakten Rinat Dassajev och om vad han vill göra efter NHL, KHL och SHL.

– Vab. Jag vill kunna vabba, ­säger han.

Hans handslag är stadigt, det ­påminner om en stuveriarbetares.

Vi träffar Mikael Tellqvist på en restaurang intill Hovet, ”Tellan” har precis klarat av ytterligare en träning och just den här dagen är lite lugnare än de andra. Träning, dusch, lunch/intervju, handla, hämta på förskola. Det låter ganska skönt.

Träning, match, träning, match, och så en vd-lön varje månad.

Verkligheten ser lite annorlunda ut, menar Tellqvist, och det är delvis därför som 37-åringen (38 år i september) nu har börjat fundera på att sätta punkt. Det här kan mycket väl bli den sista säsongen då han tar till plock och stöt för att försörja sig.

– Ja, det är väl ingen skräll om det blir så men inget är bestämt. Det blir viktigare och viktigare att vara hemma, känner jag. Att få kvalitetstid med familjen.

Vad är det för kvalitetstid du ­saknar?

– Att få ha en lördag-söndag och veta att jag är ledig. Att kunna planera andra saker. Att bara vakna på morgonen, käka en rostbrödmacka och dricka en kopp te. Det är värt mycket för mig. Visst är vi priviligerade, tjänar mycket pengar, det är jag medveten om, tro ingenting annat, men jag är inte säker på att alla förstår hur mycket tid vi lägger på det här.

Han går igenom sina dagar.

– Även om jag spelar hemmamatch så är jag ändå borta. Jag ser knappt mina barn den dagen. Jag kanske kan lämna på dagis på ­morgonen. Och resdagarna. Möter vi HV 71 i Jönköping reser vi 13 och kommer hem 03.

Foto: Pontus Orre / Aftonbladet

Tellqvist är noga med att understryka att han inte klagar, han har det förbannat bra rent ut sagt, men när vi frågar ”varför” så måste han ju förklara hur han tänker och känner.

– Om barnen är sjuka… så kan jag inte ta ansvar. Jag är hela tiden beroende av att alla andra ska ställa upp, på mig och min karriär. Föräldrar. Svärföräldrar. Min fru Sara.

Får du dåligt samvete av det?

– Det är klart. Alla andra har sina egna liv och de måste ändå ställa upp på mig för att jag ska leva min dröm. Och nu har jag levt den. När det där samtalet kommer, barnen är snoriga eller har feber, och jag inte kan stanna hemma… det är tufft. Jag kan inte vabba. Det går inte. Jag kan inte ringa Robban (Robert Ohlsson, Djurgårdens tränare) och säga att ”min unge är sjuk, du får ta med en annan målvakt till Växjö”.

”Min mormor var dålig”

– Hur länge kan man vara självisk? Det frågar jag mig. Hockey är inte allt i livet.

Hockey är inte allt. Vad vill du göra efter karriären?

– Jag har slängt ut lite krokar. De senaste 4–5 åren har jag börjat intressera mig för ledarskap. Att få lära ut. Om det är på ett vanligt företag, ett agentbolag eller inom Djurgården hockey, det vet jag inte. Jag har inte så mycket studieskulder men jag har gått ”hockeyuniversitet”. Förhandlat, skrivit kontrakt, tränat, jobbat med människor, unga och gamla.

Låt säga att Djurgården hamnar i ingenmansland och missar slutspel – kan du avsluta så?

– Ja. Det har ingenting med det att göra. Det handlar inte bara om mig själv och min prestation. Det är långt därifrån.

Tellqvist pratar mycket om familjen och det var också av ”familjeskäl” som han stod över en match i höstas, men exakt vad som hände har han varit försiktig med att berätta.

– Min mormor var dålig. Hon lever i dag men är fortfarande dålig. Och så förlorade vi vår hund som vi haft länge. Jag orkade inte riktigt med kommentarerna och det är inte alla som förstår. Det var en familjemedlem vi förlorade. Vi hade en mops som hette Torsten, och Torsten hade verkligen förstått grejen. Han var glad hela tiden. Åt och sov och njöt av livet.

Vad hände?

– Han började hosta och fick lunginflammation. Vi lämnade in honom på djursjukhus på morgonen och på eftermiddagen ringde de och sa att vi behövde komma in. Det var tufft, vi var ledsna, barnen var ledsna, vår ena grabb sov med honom varje kväll och undrade vart han tagit vägen. Torsten hade hängt med på hela vår resa. Han var med i USA och i Ryssland och… det blev för mycket för mig. Jag orkade inte fokusera, det gick inte att spela match så det var lika bra att hoppa över.

Hunden Torsten
Hunden Torsten
Foto: Pontus Orre / Aftonbladet

Säsongen 1998/1999 fick Tellqvist känna på A-lagsspel i Djurgården, och redan säsongen efter tog han över förstaspaden från idolen Tommy Söderström och Djurgården vann två raka SM-guld.

Närmare 20 år senare är det aningen svårare att ta sig ur sängen på morgnarna, knän, rygg och höfter känns stela och gör ont.

– Öppnar och stänger du en ladugårdsdörr tillräckligt många gånger så går gångjärnen sönder till slut, men i dag går det ju att byta ut en höft…

Målvaktsstilarna har kommit och gått genom åren och djurgårdskeepern står där han alltid har stått, lika lugn som vanligt.

– Men jag har fått ändra min spelstil 3–4 gånger de här åren. Det har inspirerat mig. Jag gillar att testa nya saker och har varit nyfiken hela tiden. När jag kom upp såg man målvakten som lat och oengagerad, nu är målvakten den spelare som kanske är bäst på skridskorna, i alla fall om vi snackar balans. Det är små, små rörelser hela tiden i väntan på att skottet ska komma. Och när någon säger ”du såg stabil ut” så handlar det om att man har befunnit sig i rätt position hela tiden. Är man lite efter så blir det flashiga räddningar. De snygga räddningar sker ofta i ren desperation.

”Hardy skrek aldrig”

Ronnie Hellström sade en gång att ”om du måste kasta dig som målvakt, då har du varit felplacerad”.

– Precis. Men min favorit var Rinat Dassajev. Ryssen. Han gjorde alltid spektakulära räddningar.

Vilka hockeymålvakter hade du som idoler?

– Roffe Ridderwall och Tommy Söderström. Djurgårdare, som jag är.

Två SM-guld med Djurgården, OS-guld i Turin 2006, VM-silver och VM-brons, men om Tellqvist får sträcka lite på sig så nämner han gärna hur han kämpade sig igenom AHL-säsongerna för att ta en ordinarie plats i NHL. Han har smuttat på en tränarcocktail innehållande Lasse Falk, Hardy Nilsson, Pat Quinn och Zinetula Biljaletdinov – men bara blivit starstruck en enda gång.

– Och det var när Wayne Gretzky ringde efter traden från Toronto.

Hur presenterade han sig? ”The Great One s­peaking…”?

– This is Wayne Gretzky, Phoenix Coytes… nä, jag trodde det var ett skämt, det var overkligt. Jag önskar jag hade spelat in det samtalet.

Det är ett bra spann ändå, från Lasse Falk och Hardy Nilsson till Wayne Gretzky.

– Ja, man har hunnit med en del. Men Hardy Nilsson och hans blick. Han skrek aldrig, han bara stirrade på en. Med sina ljusblå ögon. Då blev man som en hundvalp.

Kontanter i Adidas-väskor

Tiden i Ryssland och KHL ­rymmer en och annan historia.

Det skulle behövas en separat intervju, alternativt ett bokkapitel, kanske en hel bok, för att avhandla alla. Spelarna som bar hem sina bonusar i kontanter nedstoppade i Adidas-väskor, vansinniga målvaktstränare som febrilt bläddrade i sina engelska-lexikon, larver i maten, och så vidare. Efter en säsong i Modo 2011/12 återvände Tellqvist till KHL och Dinamo Riga men varken ligan eller livet var sig likt.

Hösten 2011 förolyckades Stefan Liv och hans lagkamrater i en flygolycka i Jaroslav.

– Jag kollade KHL-premiären på teve, och plötsligt klev det in någon på isen. Han gick rakt in på isen och jag tänkte ”vad fan är det som händer”. Samtidigt kom det information om att ett plan hade kraschat, och att det var Jaroslav… alltså jag ryser när jag tänker på det…

– Jag slet upp telefonen och ringde till Stefan men telefonsvararen gick igång direkt. Och sedan ringde jag till Stefans fru och hon hade inte hört någonting. Det var panik.

Ni var vänner?

– Vi var bra vänner. Vi kom upp i landslaget nästan samtidigt och han och Anna var på vårt bröllop. Vi håller kontakten med hans familj och jag träffade hans son, Herman, för ett tag sedan. Han åkte med mig in på isen när vi var där nere och mötte HV 71 senast.

– Stefan var lite disträ och så där, men så oerhört lätt att tycka om. Ett föredöme på många sätt.

Foto: Pontus Orre / Aftonbladet