Tungviktarnas heta guldkamp

Sportbladets Lars Nylin om drömfinalen: Det här är mycket mer än en ynklig ishockeymatch

1 av 2 | Foto: CALLE TÖRNSTRÖM
ÖVERFALLEN PÅ LOOB Behandlingen av Färjestads gunstling Håkan Loob, 22, var stundtals hemsk i finalen 1983. Fansen skrek hatramsor - och på isen small det gång på gång.
HOCKEY

Någon hatmatch är det inte. Det är det lika bra att slå fast omedelbart.

Vi sportskribenter är mästare på grovt tillyxade etiketteringar, finalserien mellan Färjestad och Djurgården skulle lätt kunna kallas för hatmatcher. Men det uttrycket bör sparas till matcher när hat verkligen karaktäriserar relationen mellan två lag: Glasgowderbyt, Björklöven-Skellefteå, Liverpool-Manchester United, Leksand-Brynäs.

Nej, finalserien mellan Färjestad och Djurgården kräver ambitiösare rubrik.

Hjärnornas kamp kunde vara en. De psykologiska hockeykrigens moder en annan. Eller känn på den här: vi står inför en höggradigt laddad tvekamp mellan landets två bästa ishockeylag de senaste 20 åren, klart att det blir tätt, klart det blir lite ilska ibland.

Färjestad mot Djurgården är så mycket mer än en ynka ishockeymatch. Landets proffsigaste hockeyorganisationer står ansikte mot ansikte. Det är öst mot väst. Kaxiga Stockholm mot förmodat helyllemysiga Värmland. Storstad mot småstad. Dessutom en småstad, Karlstad, som inte lider av de lillebrorskomplex som genomsyrar de flesta andra. Eftersom båda lagen ligger på samma breddgrad finns det heller inte plats för trams som "lappdjävlar" eller "danskdjävlar". Om Rekordmagasinet funnits i dag hade Leksand alltid haft den roll som Färjestad spelat de senaste 20 åren. Men nu är det en gång för alla Färjestad som skickligt behåller rollen som landsortens hopp. Laget som resten av landet hyfsat enat kan hålla på i den eviga kampen mot Kungliga Hufvudstaden.

"Vi är ute i obygden nu och vi vill inte häcka här längre än nödvändigt," sa Djurgårdens dåvarande tränare Tommy Boustedt när han fick frågan varför man kommit till Örnsköldsvik strax innan match.

Sånt minns man I ALLA obygder.

I en enkel historieskrivning, inte felaktig, uppstod magin mellan Djurgården och Färjestad i den första finalserien lagen emellan i mars 1983. Det var då en 22-årig Håkan Loob stod i alla spotlights och ensam dominerade matcherna på ett sätt som ingen spelare gjort senare. Mats Sundin, Peter Forsberg och Kristian Huselius inkluderade.

Djurgårdsfansens motmedel var den äckligaste mobbningskampanj som förekommit på en svensk idrottsarena. Det Gary Sundgren råkade ut för mot Luxemburg på Ullevi häromåret var mesiga pojkstreck vid jämförelse. När Djurgårdsklacken var snäll kallade de Loob för dåre och bonndjävel. De var snälla i 15 sekunder av den första matchen på Johanneshov.

Övriga 59.45 gastade man "Håkan Loob är homosexuell", "Håkan suger Peters kuk" (med syftning på bror Peter Loob) och annat man lärt sig på herrmuggen på ungdomsvårdsskolan. Medan man haglade spikar, skruvar och mynt mot Loob.

Mamma Loob satt på läktaren och grät. Neutrala betraktare grät vid tv-apparaterna. Eller svor att aldrig mer åka tunnelbana. Föga överraskande pallade inte Loob för trycket.

Dessutom råkade han ut för två kraftiga smällar på isen. Efter en av smällarna tappade han minnet. Djurgården vann till slut avgörande matchen i Scandinavium.

Det var den enkla historieskrivningen. I den något mer långsökta varianten skapades den unika elektriciteten mellan de två lagen redan fyra-fem säsonger tidigare. I slutet av 1970-talet var Kjell Glennerts skapelse Färjestads BK på väg att etablera sig som en svensk toppklubb. På vägen uppåt stötte de på ett gammalt storlag, Djurgården, som kanske inte var på väg nedåt, men som i alla fall hade svåra problem att bli ett stabilt elitserielag. Från 1978 till 1981 förlorade DIF sex raka matcher i Färjestads Ishall. Ibland var det rena förnedringar.

I januari 1982 kom Djurgården till Karlstad för att ta bryta sviten. Men man misslyckades även denna gång, FBK vann med 3-2. Efterhandssnacket handlade dock inte om de många Dif-förlusterna. Efter en match med fula tacklingar, slagsmålsungar och allmänt kackel ifrågasatte Färjestad nu Djurgårdens allmänna existens. "Leif Boork måste ha hjärntvättat sina spelare. Fortsätter de att spela så här önskar jag dem ur elitserien. Djurgården är seriens absolut fulaste lag. Tur man har visir", sa en av FBK-spelarna.

Visst, det handlade om Håkan Loob.

Säsongen 1982-83 fortsatte hettan att öka mellan lagen. I januari 1983, två månader innan den beramade finalserien med Loob-förföljelsen, möttes lagen i Stockholm. Djurgården hade startat säsongen lysande, 19 raka matcher utan förlust.

Men efter jul hade det börjat kärva i Boorks maskineri. I det läget gjorde Färjestad misstaget att krossa Djurgården på deras egen hemmaplan, 2-7. Tre mål och överjordiskt spel av Loob. Efter detta insåg åtskilliga bland 7 000 på Hovet att det inte gick att stoppa Loob på isen, han måste stoppas på läktaren.

Senare slutspelsserier mellan lagen har varit rumsrenare. Men ingen av matchserierna har klarats av utan minst en match där fokus förflyttats från offensiv pang-pang-hockey - som båda lagen lyckligtvis numera sysslar med - till rallarslagsmål och andra IQ-befriade importer från överskattade ligor.

Tredje finalen 1990 var en sån. Den här gången med FBK som busarna. "Skyll inte på domarn, skyll er själva", skrev Aftonbladets Lasse Sandlin efter att Färjestad gått mentalt vilse i Lasse Falks mördande 1-3-1-system.

SM-serien 1998 blev också den ett rejält psykkrig. Djurgården ansåg att Färjestads målspottare Pelle Prestberg var en filmare. I match två manglade en lönnfet Robert Nordmark, 102 kg, den något valpiga nykomlingen Prestberg. I match tre hettade det till ordentligt. Efteråt kände Prestberg ungefär som Loob gjort 16 år tidigare: "Dom är som barn på isen. Ibland funderar man om det inte är ett juniorlag vi möter. Han (Marcus Nilson) snackade hela tiden. Mest handlade det om bårar och ambulanser", sa Prestberg.

Efter det var Pelle Prestberg inte populärare i Djurgårdslägret.

Lagen har hittills mötts i fyra finaler: 1983, 1990, 1991 och 1998. Dessutom har man stött på varandra i ytterligare fem slutspelsmatcher. Senast i fjolårets högdramatiska kvartsfinal, den säsongens moraliska final. Nu är det dags igen - i den helt logiska finalen.

Sneglar man mot statistiken får man ingen större hjälp med förhandstipsen. Båda har vunnit fem elitserieguld. Färjestad har förekommit i en final mer än Djurgården (11 respektive 10). Båda tillhör de få som försvarat ett guld: DIF vann 1989, 90 och 91, FBK 1997 och 98. Det som talar för Färjestad är att de har 2-1 på Djurgården i de tre senaste mötena. Det som talar emot dem är att de INTE vunnit de år när laget ansetts ha en akilleshäl i sina målvakter.

Det klassiska året 1983 var det reservmålvakten Håkan "Hockey" Hermansson som inte höll måttet.

"Det känns konstigt att säga det, men förmodligen är vi det bästa laget - trots förlusten", sa Djurgårdens Niklas Wikegård efter att Greger Artursson avgjort 1998 års serie 12.49 in I sudden death.

"Djurgården är nog för bra för att spela slutspel", sa SVT-sportens Albert Svanberg inför förra årets final.

Så kan man hålla på utan att någonsin hitta sanningen. Vad som däremot är 100 procent sant är att vi står inför en högintressant finalserie.

Nu med Håkan Loob i spelarbåset.