Nej, nej, nej…

…men deppa inte, Hardy - jag tror på det här laget ändå

HOCKEY

Det var beskeden vi inte ville ha.

Nej från Nicklas Lidström i Detroit, nej från Ulf Dahlén och nej från Calle Johansson, båda Washington.

Det var den svarta onsdagen för Hardy Nilsson och Tre Kronor.

HÅRDA BUD, HARDY Resultaten gick förbundskapten Hardy Nilssons väg i Stanley Cup-slutspelet - men i går tackade de lediga svenskproffsen nej - en efter en.
Foto: lasse allard
HÅRDA BUD, HARDY Resultaten gick förbundskapten Hardy Nilssons väg i Stanley Cup-slutspelet - men i går tackade de lediga svenskproffsen nej - en efter en.

Det var inte bara dagen då de första återbuden från våra NHL-stjärnor kom, det var också en dag då Djurgårdens färske svenske mästare Mikael Johansson vaknade upp på hotellrummet med en värkande och orörlig axel.

Fjorton dagars vila enligt landslagsläkaren Lennart Hovelius och även Micke är borta från VM.

Det svider naturligtvis, men jag tänker inte sänka mina redan höga förhoppningar på det här laget.

Ett bra Tre Kronor hade blivit klassen bättre, men vi får nöja oss med bra. Om det är bra nog vet vi först den 14 maj, då VM-finalen spelas i Hannover.

Devalvering av kronorna

Men självklart.

Lidström och Johansson är två världsbackar och de hade behövts.

Jag såg också när general managern Anders Hedberg gav Hardy Nilsson beskedet om vad som hänt och då såg Hardy allt annat än hård ut.

Lidström och Johansson stod högt på hans önskelista, eftersom det är på backsidan bristerna finns i truppen.

De hade inte bara höjt den spelmässiga kvaliteten, de hade också höjt statusen och respekten för Sverige hos kommande VM-motståndare.

Lidström har varit en av NHL:s bästa backar i flera år nu och kommer troligen att få sin efterlängtade utmärkelse som NHL:s bäste back senare i sommar.

Jag tänker inte heller skrika svikare, då jag vet att alla tre har fullgoda skäl att inte komma.

Vi har ändå ett mycket bättre lag än i fjol, då vi föll med knappa 2-1 mot Finland i kvartsfinalen i S:t Petersburg. Det var egentligen ingenting att skämmas över, men det kom efter en säsong då Tre Kronor inte lyckats med någonting, utom att slå rekord i antal olika landslagscoacher och spelare - och slutbetyget blev därefter.

Året före, i Norge, föll vi i sudden death mot Finland i semifinal.

Så nära var det en ny final.

Och då hade vi också ett sämre lag på papperet. Det är det som ger hopp mitt i mörkret.

Vi har åtta NHL-spelare i truppen just nu, precis lika många som i Zürich guldåret 1998.

Men då glömmer man bort att Mikael Renberg, Jörgen Jönsson och Andreas Johansson alla spelade NHL-hockey i fjol och kunnat stanna om de velat.

Inte för att det är liktydigt med att man är en bättre hockeyspelare bara för att man spelar - eller spelat - i NHL, men ingen kan säga annat än att kedjan Renberg, Jönsson, Johansson varit överlägset bäst i Tre Kronor så här långt.

Dessutom har vi bröderna Sedin. Jag lovar att de växt sedan i fjol, även om deras poängfacit inte visar det. Men det beror mer på att Vancouver matchat dem så försiktigt, än på Sedinarna själva.

När de tog klivet in i förstakedjan i slutspelet var de en sensation.

Zlatan slog Solvalla

Det var en ganska bedrövlig dag i går. Inte ens Zlatan gjorde mål.

Men jag kan meddela att han blivit ganska poppis även bland landslagsspelarna i Tre Kronor.

Hälften struntade i Solvalla för att ligga kvar på hotellet och se Schweiz- matchen. Och då ska ni veta att trav nästan är heligt för en hockeyspelare.

Men Andreas Johansson somnade i andra halvlek.

Lettland i premiären på lördag.

Det ger rysningar.

Vi har mött dem tre gånger förut i VM-sammanhang. Det blev 1-1 i Åbo 1997, 4-3 i Oslo 1999 och 3-1 i S:t Petersburg i fjol. Det är inget lag man kör över.

Och Carolinaproffset Arturs Irbe i målet kan spika igen fullständigt om han är på det humöret.

Men några smällar kommer vi att gå på den här gången också. Det hör liksom till.