Salo & Renberg - guldlirarna

Den ene är glödhet, den andre iskall - lika olika som bäst

HOCKEY

KÖLN

Raka spåret till VM-final.

Då måste de här spelarna lyckas.

Mikael Renberg och Tommy Salo.

Renberg - den känsloladdade fightern som fortfarande blir lika glad som en tv-puckare då han gör mål.

Och Salo - iskalla, suveräna Salo som vuxit till en världsmålvakt.

Det är två olika personligheter som varit Tre Kronors bästa spelare så här långt i VM.

Och det är inga överraskande namn.

IS OCH ELD Tommy Salo och Mikael Renberg - den iskalle målvakten och den känsloladdade fightern. Tillsammans är de nyckeln till Tre Kronors framgångar.
Foto: mats strand
IS OCH ELD Tommy Salo och Mikael Renberg - den iskalle målvakten och den känsloladdade fightern. Tillsammans är de nyckeln till Tre Kronors framgångar.

Jag har varit på så många VM-turneringar att jag vet vad som krävs för att vinna guld.

Det är inte bara små marginaler, utan det är typiska matchvinnartyper som måste kliva fram i ett vinnande lag.

Mats Sundin har varit med i all de tre VM-lag som tog guld på 90-talet.

Det är ingen tillfällighet.

Senast Renberg spelade VM - 1998 - blev det också guld.

Det är det som ger hopp.

Renberg är svensk poängkung så här långt med två mål och en assist.

Det är väl inget facit att hoppa i taket över, men Renbergs kvittering mot USA var det världsklass på.

Har behållit barnasinnet

Det är just den typen av mål jag menar, inte att göra 3-0 eller 5-0 mot Ukraina, utan att vara under press och verkligen kunna vara bäst när det gäller.

Hade USA vunnit hade de haft fyra poäng och Sverige bara två i fortsättningsserien och det kan vara skillnaden mellan en VM-semifinal och en ny bitter kvartsfinalförlust.

Jag har alltid gillat Renberg, för att han lyckats behålla det där barnasinnet, den där nästan barnsliga glädjen över att göra mål, lyckas med en dragning eller att slå en målgivande passning.

Och ingen deppar så mycket över en förlust som Renberg, han går inte att prata med på en timme efteråt.

Det är det som gör honom stor.

Salo är totala motsatsen.

Han ger ett nästan ointresserat uttryck och är lika neutral vare sig han vinner eller förlorar.

Så der det ut på ytan i alla fall.

Inombords brinner han säkert lika mycket som Renberg, men han visar det definitivt inte.

Det är naturligtvis en styrka det också, att kunna hålla masken, vara neutral.

Och som de flesta målvakter lever han i sin egen värld.

Det är också en nödvändighet.

Målvakter har det absolut största trycket i ett hockeylag. Det är den ende spelaren som är på isen matchens alla 60 minuter och koncentrationen måste vara hundraprocentig.

Salo skippade Domen

Det är en mental påfrestning som ingen egentligen tänker på, men som kräver enormt mycket själsstyrka.

Nu hämtar inte Salo den kraften i Kölnerdomen.

När Tre Kronor besökte den berömda kyrkan häromdagen stannade Salo på rummet.

- Äh, jag är inte så intresserad av kyrkor, svarar han ärligt.

Sverige har gjort tolv mål hittills i VM och haft tio olika målskyttar.

Det kan man tolka som en styrka, men också som ett svaghetstecken.

Varje gång Sverige vunnit VM-guld har vi haft en kedja, möjligen två som klart dominerat målproduktionen, medan övriga försökt spela 0-0.

Jag kanske var lite snabb att hylla mitt boende här i Köln.

Minibaren enda lindringen

Nu när temperaturen stigit upp mot 30 grader, har mitt hotellrum förvandlats till rena bastun.

Svetten rinner och i natt var jag tvungen att låta dörren till minibaren stå öppen.

Det var den enda svalka som bjöds.

Luftkonditioneringen verkar bara fungera i vartannat rum.

Vissa av mina kollegor har svalt som i ett kylskåp på rummet, medan jag och några andra har sådana problem att ingen deoderant i världen kan dölja att vi badar i svett.

Varför kan man aldrig får vara lycklig?