Det här var inget misslyckande

Det bittra genrepet är avklarat - nu är det nio månader kvar...

HOCKEY

HANNOVER

Så bittert.

Så fruktansvärt bittert.

Straffdramat krossade drömmen om ett VM-guld och det kändes ju både overkligt, onödigt och framförallt orättvist.

Om man kan hylla förlorare vill jag hylla det här tappra, smarta Tre Kronor som var så nära det överhuvudtaget går att komma.

Jag varnade i krönikan i går för Viktor Ujcik, en av VM:s stora målskyttar och en spelare som knappt k a n passa. Hans 2–2-mål var lika avgörande som hans iskalla straff.

Så bittert.

Så fruktansvärt bittert.

Straffarna i OS i Lillehammer och straffarna VM i USA är väl två av de största pelarna i svensk idrottshistoria.

Foppas osannolika fint.

Ravellis osannolika räddning.

Det är sånt som håller nationen samman i kristider och sånt som håller svenska samtal i gång i tider av tunghäfta.

I går fanns chansen till en ny klassiker.

Men det blev inte så och det hjälpte inte att Jan Stenbeck flög in sitt hemliga vapen Mats Sundin.

Det hjälpte inte ens att det var namn som Sundin, Fredrik Modin, Daniel Alfredsson och Andreas Johansson som skulle få chansen.

Det hjälpte inte att det var Tommy Salo som var med redan i Lillehammer som stod i svenska målet.

Ordet orättvist finns inte i sport – men det känns så?

Det hjälpte inte för någon millimeter fel på ett skott från Modin och en något oskärpt fint och skott från Sundin gjorde att det hela var över.

Så bittert.

Så fruktansvärt bittert.

Det hjälpte inte att Sverige gjorde en fantastisk match och i åtminstone två perioder var överlägsna tjeckerna. Det känns nästan som om man vill ta fram ord som orättvist fast det vet man ju att såna ord inte existerar i sportens värld; det finns inga orättvisa segrar, den jobbar sig till millimetrarna och de ”små marginalerna” – den vinner.

Det gjorde tjeckerna.

Straffar är ett lotteri. Straffdramatiken är underbar när man vinner men aldrig är det så grymt som när man förlorar på straffar. Allt syns så tydligt och när Fredrik Modin kom ut till pressen efter matchen var hans ögon blanka och tomma. Inte förrän han efter en lång stund orkade tänka framåt syntes det en liten glimt av att det finns ett liv även efter en straffmiss.

– Det är inte så dumt med en bronspeng heller, sa han.

Nä, kanske inte. Men det är inget som skapar legender och eviga samtal. Det är det inte.

Mats Sundin var skön att se. Jag minns särskilt ett anfall när han plötsligt gjorde ett irrationellt ryck rakt fram i zonen och var någon millimeter från mål.

Men det var några chanser där han avslutade illa och det var väl kanske det som gjorde att man såg att han inte var inspelad på stor rink och mjuka puckar och i laget. Han gjorde allt rätt utom mål.

Mål är det enda som räknas – även för frälsare

Men målen är det som räknas. Även för influgna frälsare.

Men Mats märkte nog det han märkte redan 1998 i Zürich att det är ohyggligt svårt att ta sig fram även i den europeiska hockeyn, det är så tätt att det nästan krävs powerplay för att göra mål, i finalerna den gången gjorde ju varken han eller Peter Forsberg mål. Och i går blev det några bra chanser, det var allt.

Men Sudden var stor, på många sätt en gigant med sin pondus och sin skridskoåkning. Hade han inte suttit och sett de två straffarna som Alfredsson och Johansson la före honom med misslyckade backhandsskott och ändrat det han tänkt göra, sitt patenterade backhandsskott, världens effektivaste, så...

Så bittert.

Så fruktansvärt bittert.

Inget misslyckande – utan fantastisk underhållning

Hardy Nilsson tyckte att det var ”banalt” att tala om misslyckande efter matchen och det tycker jag också. Det v a r inget misslyckande. Det var ett stycke fantastisk hockeyunderhållning och svenskarna gjorde så gott det kunde. Det är det enda man kan begära.

Nästa gång de här spelarna träffas är i Salt Lake City vid OS och då tillkommer några bra backar hoppas jag, Mattias Norström och Nicklas Lidström, kanske. Backarna har varit svagast här i VM, även om det kändes som om Daniel Tjärnqvist fick sitt internationella genombrott i går med säkerhet och initiativkraft i världsklass.

I OS får vi också några målskyttar, framförallt Markus Näslund, om han blir frisk, några tunga centrar och där vet ni själva vem som blir viktigast – om han blir frisk.

Det är nio månader kvar. Det är inte mycket. Och säga vad man vill om VM – det här kändes ju trots allt bara som ett genrep för OS... eller?