Svensk hockey lever - men den är nära ett nervsammanbrott

HOCKEY

GÖTEBORG

Så djupt nere i skiten tror jag aldrig svensk hockey varit.

1-2 i en kvartsfinal på hemmaplan mot Tyskland bara 76 dagar efter Vitryssland.

Men Tre Kronor reste sig strax före åtta och lever vidare.

Jag tror att hela den svenska nationalidrotten ishockey andades ut i går.

Svensk hockey lever.

Den lever inte i all högönsklig välmåga, men den lever.

Skadeskjuten, utan självförtroende och på gränsen till nervsammanbrott. Hockeyspelande män nära avgrunden och en hel nation av hockeyälskare på gränsen till nervsammanbrott.

Det är vad det handlar om.

Det är svårt att säga vad som räddade Tre Kronor i går.

Flytten på Per-Johan Axelsson så att Kristian Huselius och Markus Näslund kunde spela ihop, kanske. De hittade varandra så att det nästan såg ut som ett segervapen. En konstellation som kan få fart på anfallsspelet.

Huselius har ju sett närmast skrämd du tidigare. Och Markus Näslund som kom till den här kvarten från Örnsköldsvik där han bytt blöjor i stället för att träna på skridskor såg också mest ut som en snäll svensk pojke när matchen började.

- Han ville väl på svenskt maner inte armbåga sig fram, sa Hardy Nilsson efter matchen.

En riktig analys.

Näslund fick fart på Sverige

Tommy Salo räddade några frilägen. Sverige var verkligen illa ute en stund. Klaus Kathan var fri precis innan tyskarna gjorde sitt ledningsmål. Salo räddade. Men sen kunde ingen Salo i världen rädda när svenska backarna Ronnie Sundin och Magnus Johansson trodde att perioden var över. En pinsam historia.

Men det är ändå svårt att inte tycka att det var Markus Näslund som var mannen som satte i gång Sverige.

I andra perioden efter några byten drog han upp flera anfall som fick folk här nere att för första gången ställa sig upp och ge stående ovationer för Tre Kronor.

Det har varit så tyst, så slipsigt och så halvtomt tidigare. Plötsligt brann publiken en smula och jag vet inte om det var den upplösta rädslan för att få se ännu ett Tre Kronor skämma ut sig eller känslan av att här kom i alla fall en svensk som vågade som gjorde folk lyckliga.

Det var då man just börjat undra om det inte var dags att trycka knappar med texten "Svenskar kan" för att ingjuta en smula mod.

Vitrysslandtraumat kan inte nonchaleras

Efter tolv minuter gjorde Näslund ett makalöst byte. Det var sån speed på skridskor och klubba att man verkligen anade hans storhet. Det blev tre poäng till slut för Näslund. Inte matchavgörande mål men hans vilja och mod var matchavgörande, tror jag.

Och Huselius och Näslund får gärna fortsätta ihop. Kanske är de det radarpar som kan ta Tre Kronor till den final svensk hockey så innerligt behöver. Så nästan desperat behöver.

- Klart vi tänkte på Vitrysslandsituationen, sa Hardy efter matchen.

Vitrysslandsituationen.

Det låter nästan som ett slags psykologmumbojumbo men det är kanske så det blivit. Ett psykologiskt trauma. Ett trauma som måste genomlevas och arbetas bort. Som måste segras bort eller kanske förloras bort men som inte kan nonchaleras. Det är en Vitrysslandsituation i svensk hockey och Slovakien är nästa anhalt i den psykoterapeutiska behandlingen. Semifinal på torsdag.

Jag vet inte ens om Tre Kronor är favoriter i den matchen. Slovakien har redan slagit oss en gång här i VM. Nu har de förstärkt med Los Angeles Zigmund Palffy och Bostons Jozef Stumpel. Och med tanke på Sveriges mediokra spel hittills är det väl egentligen inte mycket som talar för seger.

Men kanske är det bra om Sverige inte är favoriter.

Kanske är det egentligen det enda som talar för att Tre Kronor kommer att göra en bra match...