Det känns som om Slovakien vill vinna lite mer än Tre Kronor

HOCKEY

GÖTEBORG

Den dagliga promenaden till Scandinavium i dag, sker med en obehaglig känsla i maggropen.

Slovakien känns som en amerikan i en OS-final.

Ett lag som kan ta ut sig till den absolut sista svettdroppen för att vinna och komma hem till en nation i extas.

För svenskarna verkar det inte lika viktigt.

Det är VM-semifinal för Tre Kronor och det borde vara hockeyfeber.

Men det är det inte riktigt.

Jag skrev häromdagen att en förlust i en kvartsfinal mot Tyskland hade varit förödande för svensk hockey.

Nu vann vi med 6-2, men det betyder inte att patienten plötsligt är frisk.

Nej, det är snarare så att sjuklingen svensk hockey överlevde den akuta krisen, men fortfarande är en patient som behöver vård och omtanke.

När jag gick hem från Scandinavium i går, mötte jag inga öldrickande svenskar i vikingahorn och Tre Kronor-tröjor som brölade någon VM-låt.

Fotbollen lockar mer

Nej, jag stångade mig fram bland horder av tusentals fans, som var på väg längs Skånegatan, förbi Scandinavium och vidare till Ullevi.

Göteborg var inte blågult i går.

Det var blåvitt och en del röda inslag.

Derbyt mellan Örgryte och Göteborg lockade lika mycket folk som tre matcher med Tre Kronor i VM.

Nu vet jag att det omöjligt går in 37 000 i Scandinavium, men ingen VM-match med Sverige har ännu varit utsåld. I går eftermiddag fanns det fortfarande omkring 1 500 biljetter kvar till semifinalen mot Slovakien.

Det säger en del.

Samtidigt vet jag att varenda människa i Slovakien går omkring och väntar på den här matchen, att det är fullt i ölstugorna i Bratislava.

Där pratar man hockey, där flyger namn som Bondra, Satan och Palffy mellan ölklunkarna.

Det där smittar naturligtvis av sig på spelarna.

Varenda slovakisk NHL-stjärna kastade sig på planet när de hade chansen att spela VM och öppenheten på träningen i går var total.

Det går inte riktigt att säga samma sak om den svenska, men det är en annan historia, som jag inte ska gå in på nu.

Men skillnaden känns ända ut i tåspetsarna.

Hellre mätta kanadicker

Det är det som ger mig onda aningar.

Det hade faktiskt känts tryggare att möta lite mätta kanadensare, som inte varit så där överdrivet intresserade av VM och mest klagade på nivån på domarna och den europeiska spelstilen, innan de åkte hem till Kanada igen.

Slovakien däremot brinner.

De har fått vittring på en ung nations första VM-guld och de har en laguppställning som kan lyckas med det.

Så jag är inte förvånad om Sverige spelar bronsmatch redan i morgon.

Inte för att jag hoppas det på något sätt, men samtidigt kan jag inte låta bli att låta mig ryckas med av den slovakiska stoltheten och optimismen.

Äntligen lite hockeyfeber, känns det som.

Jag hade nästan glömt bort hur det kändes.

Finland jublade kanske mest efter kvartsfinalerna.

Äntligen slapp de tjeckerna som stoppat finländarna så många gånger de senaste åren.

Finland är mina stora VM-favoriter.

De har spelat den klart mest underhållande hockeyn hittills i detta VM.

Big Ice-hockey i sin prydno.

Inte ens Rickard Fagerlund verkar ha någon riktig VM-feber.

Han talar bara om gamla svarta rubriker, istället för att skapa några nya.

Det är ett oroande tecken.

Tidigare gick Fagerlund alltid ut och blåste till storm, då minsta stiltje drabbade hockeyn.

Han tog strid med varenda förbundskapten.

Men någon sista strid tycks han strunta i.

Karl’n har väl aldrig gått och blivit gammal?