Ångermanland 1988 – världens bästa tv-pucklag

Så gick det sedan för spelarna

HOCKEY

Spelarna i tidernas bästa tv-pucklag spreds vind för våg efter finalen 1988.

Peter Forsberg, Markus Näslund, Andreas Salomonsson och Hans Jonsson blev NHL-stjärnor, men vad hände med de andra spelarna?

Vi letade upp Ångermanlands bortglömda tonårshjältar.

Markus Näslund håller i tv-puckbucklan från 1988. Bakom honom står bland andra Peter Forsberg.
Foto: christer höglund
Markus Näslund håller i tv-puckbucklan från 1988. Bakom honom står bland andra Peter Forsberg.

Nya Norrland sparade inte på trycksvärtan när tidningen basunerade ut nyheten om BRAGDEN. Det var måndagen den 17 oktober 1988 och på bilden som förstärker den redan starka rubriken skriker fem svettiga pojkar ut sin gränslösa glädje.

Den togs i Nobelhallen i Karlskoga. Det var där Ångermanland slog Stockholm med 5-3 och vann Tv-pucken för första gången sedan 1969.

Nu hette den stora hjälten Markus Näslund. 15-åringen med det långa, lockiga håret gjorde tre av målen i finalen och blev utsedd till turneringens bäste forward. När han kom hem till Örnsköldsvik fortsatte hyllningarna av den spelare som på egen hand svarat för 22 mål och 13 assist. Christer Abrahamsson, landslagsmålvakten som då var tränare i Leksand, skickade blommor och gratulationskort, och på den nu nedlagda Platåskolan i Örnsköldsvik väntade klasskamraterna och deras hyllningsplakat.

– Det var väldigt uppmuntrande. Jag fattade inte att sådana saker hände mig, säger Markus Näslund drygt 14 år senare.

Han har precis mött en av sina gamla lagkamrater, Peter Forsberg. Det skedde inför 18 422 åskådare i General Motors Place Arena. Vancouver slog Colorado med 3–1, Näslund spelade fram till ett av målen, tog över sjätteplatsen i NHL:s poängliga och bordet lyrisk berätta om segern.

Han gör inte det.

Påminn Vancouvers svenske lagkapten om Tv-pucken och allt annat blir i det närmaste ointressant.

– Det är kanske det roligaste hockeyminne jag har. Jag hade sett fram emot Tv-pucken i många år och att vi vann var en väldigt stor händelse. Finalen mot Stockholm var väldigt speciell. Vi hade förlorat mot dem i gruppspelet, men fick till en drömavslutning. Det tog ett tag att haja att vi hade vunnit. Det var nog först på natten, i bussen på väg hem, som vi fattade vad vi hade gjort. Turneringen är bland det roligaste jag har upplevt under karriären. Allt var nytt och jag var där för glädjen att spela hockey. Nu är det så mycket politik som förstör spelglädjen.

Vad hade du för drömmar då?

– Att få spela i elitserien. Sedan höjdes ribban, till landslaget och att få spela VM. NHL var slutmålet.

Nu då, när du är där?

– Jag har en dröm kvar och det är att vinna Stanley Cup.

Det smäller till och med högre än Tv-pucken...

– Det tror jag faktiskt, men för tillfället känns det inte som att det skulle vara en större grej. Man trubbas av lite grand med åren. Entusiasmen i den åldern gjorde att det blev en så mäktig känsla.

Händer det att du tänker tillbaka på Tv-pucken, som nu, när du har mött ”Foppa”?

– Oftare än man kan tro, faktiskt. Jag pratar ofta minnen, om allt från skolan till Tv-pucken. Första gången Peter och jag spelade i samma kedja var i Folksam Cup två år innan Tv-pucken. Det var en riktig flopp, säger han och skrattar.

Dina gamla lagkamrater trodde att du skulle bli den största stjärnan i laget...

Markus Näslund svarar inte. Istället börjar han tala om Peter Forsberg i den hyllning som var avsedd honom.

– Det är ju han som har haft de största framgångarna. Han var väldigt bra då också, även i finalen, säger han.

Tråkiga första år i NHL

Själv var Markus Näslund, redan under Tv-pucken, ordinarie i Örnsköldsviks SK:s division 2-lag. När han året därpå började på hockeygymnasiet skrev han på för Modo. Trots att han bara var 16 år svarade han för 43 mål och 35 assist på 33 matcher under sin första säsong i klubbens juniorlag. 1993, som 20-åring, lämnade han tryggheten i Sverige för att bli proffs i Pittsburgh Penguins och NHL.

Tio år senare är han en av ligans största profiler.

Varför lyckades just du?

– Man måste vara disciplinerad och jobba sig igenom tunga perioder, men det finns tillfällen när jag har varit beredd att kasta in handduken. Framförallt mina första år i NHL var jobbiga. Då tyckte jag att det var tråkigt med hockey, samtidigt som jag trodde att jag kunde lyckas i NHL. Jag ville inte lägga av eftersom det hade känts som ett misslyckande.

Minns du Peter Lundin?

– Ja, jag vet att han kom från Antjärn. Han var en duktig skridskoåkare och visade otrolig spänst på alla tester. Jag har för mig att han kallades för Kängurun.

Han spelar i division 4 i dag. Tror du att han har lika roligt med sin hockey?

– Ja, det är inte omöjligt att han har ännu roligare. Jag spelar i världens bästa liga, men när det handlar om spelglädje har det ingen betydelse. Här är det så mycket krav från alla håll. Då är det svårt att njuta.

Har inte råd med slagskott

Det står Lundin på en liten röd lapp ovanför brevinkastet på en dörr på den tolfte våningen i hyreshuset vid Körsbärsvägen i Stockholm. Den snaggade mannen som öppnar dörren bär förnamnet Peter och är en av Ångermanlands bortglömda tonårshjältar.

1997 lämnade han barndomens Härnösand och flyttade till den kungliga huvudstaden. Anledningen ligger uppslagen på ett litet bord vid ett av fönstren i den lilla tvårummaren. Matematik, berättar omslaget till boken.

– Jag ska snart doktorera och håller på att ”sopa upp” inför det. I framtiden vill jag forska inom fysiken. Det ger inga stora pengar, men jag vill göra det jag tycker är roligt. Jag längtar efter att få sitta i en laboratoriesal, säger han och tar en klunk kaffe.

Markus Näslund har i dag en årslön på 50 miljoner kronor. Peter Lundin har inte har råd att slå slagskott på uppvärmningen inför matcherna med Nacka Flyers i hockeyns lägsta division.

– Ja, så är det faktiskt. En ny klubba kostar uppåt 400 kronor, så jag kan inte göra av med mer än ett par per säsong. Jag betalar för att spela hockey, 1 600 kronor i medlemsavgift plus utrustningen. Det är det värt. Jag blir äldre och sämre för varje år, men det är fortfarande kul. Under säsongen har vi två matcher i veckan. Då tränar vi inte. Det är lagom för en student, säger Peter Lundin.

Samma kväll är det dags för nästa hemmamatch på månskensrinken i Saltsjöbaden. Bara tio spelare dyker upp inför mötet med Mariefred och en av dem klargör tidigt att han inte är att räkna med.

– ”Rännskita”. Öh, får jag smaka lite cola, säger han och sträcker ut en vädjande hand.

– Vann vi senast, eller? undrar en annan.

– Ja, med 5-4, får han till svar.

– Då hade inte Mariefred någon spelare som var bättre än någon annan, säger Peter Lundin.

– Jaså, de hade ingen som har spelat med ”Foppa” i Tv-pucken?

Det är Peter Hansson som fäller kommentaren. Han känner, precis som de andra killarna i laget, till Peter Lundins förflutna. Det är med andra ord inte första gången han blir påmind om Tv-pucken.

– När det går dåligt brukar Örjan be mig ringa och värva, berättar han och skrattar.

Örjan, 41, sitter bredvid Peter Lundin i omklädningsrummet. Han heter Åström i efternamn och är något av Mr Nacka Flyers. Han spelar också i förstafemman, men det gör å andra sidan nästan alla.

– Ja, förra året spelade vi en match med en avbytare. Vi har inte ens någon som öppnar båsdörren. I den här serien finns det både ”läderlöpare” och lag som vill upp. Förra säsongen mötte vi några som hade tränare i träningsoverall. Det är så vi brukar kartlägga motståndarna. Värmer spelarna upp och har likadana träningsoveraller, ja, då är de riktigt bra, säger Peter Lundin.

Han får sin tröja med nummer 12 på ryggen, styr stegen mot utomhusrinken och snart är matchen igång. Det är kallt, mörkt och jävligt och den enda reklamskylten på sargens ena långsida ställer frågan: Fryser du om tårna?

Det är ett reseföretag som undrar. Peter Lundin fryser förmodligen som alla andra, men han längtar inte bort. Sedan spelar det ingen roll att försnacket handlade mer om helgens utgång och silikontuttar än taktik, eller att bara en bråkdel av de sörjande följer spelarna i Nacka Flyers. Det gör inte ens något att 14 man starka Mariefred vinner matchen med 3–2.

Kärleken är blind och ser ingen skillnad på NHL och division 4. Peter Lundin är, precis som Markus Näslund, förälskad i den idrott som heter ishockey. Tv-pucken är inte deras enda gemensamma nämnare.

– Det är klart att jag är lite besviken, speciellt nu när vi var så nära. Å andra sidan är det glömt när jag kliver ut ur duschen. Det finns ju bara fyra divisioner, så vi kan ju inte åka ur, säger Peter Lundin.

Tror du att Näslund kommer ihåg dig?

– Tveksamt.

Det gör han. Han berättade att du var spänstig och kallades för Kängurun.

– Då förväxlar han oss. Kängurun var Peter Hägglund, den stackar’n. Jag kan inte ens hoppa över en trottoarkant.

Vad tänker du när du ser Näslund på tv i dag?

– Det är bara kul att man en gång i tiden har spelat med honom. Att vinna Tv-pucken var stort, alltså.

Så gick det för spelarna i Ångermanland

Stefan Holm