Aldrig har en tv-match i VM varit så spännande - i radio

HOCKEY

Sällan har jag väl njutit så framför en tv-apparat.

Jag hade nämligen radion på.

Lasse Granqvist skrek:

- Först Lake Placid och nu det här - jag slutar , Jansson, det går inte att hålla på - DET GÅR INTE ATT HÅLLA PÅ!

Lasse och L-G.
Lasse och L-G.

Sen skar sig Granqvists röst som på en kastratsångare i en gosskör, jag tror banne mig karln fick en klump i halsen, och bisittaren Lars-Gunnar Jansson fick hålla en ovanligt lång monolog tills Granqvist hämtat sig.

Herrejösses, vilken show.

Vilket drama på isen och vilken vilken fantastisk radiojournalistik vi fick oss serverade.

- OCH DÄR GÖR AXELSSON 6-5! Ett skott så löst som alla lösa kan

vara - det här kan inte hända!

Smattrade Granqvist.

- Det har just hänt.

Sa Jansson.

Ja, jävlar.

Det stod alltså 1-5 och allt hopp borde ha varit ute, Finland spelade ut Tre Kronor, Teemu Selänne var kung,, vi såg för veka, för tunna, för Big Ice-inriktade ut och jag själv var färdig att döma ut coachen Hardy Nilsson för tid och evighet.

Och så inträffade Sveriges Miracle On Ice.

Andlös rapportering

Från ett lite allmänt smågnäll växte paret Granqvist-Jansson i takt med Tre Kronors upphämtning.

2-5, 3-5, 4-5, 5-5 - och 6-5.

Det var en fullständigt andlös direktrapportering som presterades.

Det var klassisk radiojournalistik, i omedelbar närhet av Hylands bästa.

Det var radiopratarnas svar på Peter Forsberg och Mats Sundin.

- Vad säger jag, vad gör jag, vad ser mina ögon, vrålade Granqvist.

- Du är väl lite upphetsad kanske, sa Jansson.

Sportradion har haft några fantastiska par genom åren, såna som gett idrotten en extra dimension och som fått allting att verka ännu lite mer spännande än det det verkligen varit. Jag tänker bland annat på klassiska konstellationer som Mats Strandberg-Uno Hedin i bordtennis (minns ni Mini-Stellans guld i VM i Nagoya?) och Åke Strömmer-Assar Rönnlund under ett otal stora skidäventyr.

Men frågan är om det någonsin har presterats bättre sport i radio än det som Granqvist-Jansson gav oss i går kväll.

Stora Journalistpriset borde vara i hamn.

Vilket i så fall skulle betyda att Lars-Gunnar Jansson, kisen med södersnacket, blir den förste hockeytränare som får ett riktigt erkännande i mediabranschen. För Rolle Stoltz fick väl aldrig nåt journalistiskt erkännande när han och Lars-Gunnar Björklund kamperade ihop i tv?

Nå, Granqvist och Jansson är alltså varandras motsatser. Som Åsa-Nisse och Klabbarparn. En galn ing och en filbunke. En käft som rusar iväg som en häxpipa och en annan som kommer med iskalla eftertänksamheter.

Sjuk spännande

Granqvist och Jansson är som en duett mellan Eminem och Barry White. Eller, som sagt, som några smarta direktpass mellan Forsberg och Sundin.

Hockeyklassikern i Helsingfors i går var nästan sjukt spännande, och jag som sett en massa VM-turneringar live ända sen 1974 (Helsingfors då också) har aldrig upplevt maken.

Det märkligaste:

Redan när Tre Kronor reducerade till 2-5 kändes det som om det fortfarande fanns en svensk segerchans.

Lars-Gunnar Jansson berättade i radio hur Hardy Nilsson borde coacha i fortsättningen, och ungefär så gjorde Hardy också.

Resten är historia.

Hockeyhistoria och radiohistoria.

När Forsberg på egen hand kvitterade till 5-5 och Pebben Axelsson styrde in 6-5 skrek jag som en galning framför den nedskruvade tv:n och den uppskruvade radion. Jag tappade koncepterna alldeles.

Jag skulle också ha behövt en Jansson vid min sida. Dock: i vissa fall finns det ingenting saom kan ersätta en tyst tv-bild.

SÅG ni Mats Sundins ögon efter segermålet? SÅG ni när han klappade om Axelsson?

Inte ens Granqvist hade kunnat göra den galna, lyckliga blicken rättvisa.