Tidernas mirakel

Suddens brinnande blick visar den starka vinnarviljan

HOCKEY

HELSINGFORS

I begynnelsen var Vitryssland.

Nu finns något mer.

Något annat.

Något större.

Nu finns Helsingfors 7 maj 2003:  Sverige–Finland 6–5.

Ett av de stora miraklen i svensk hockey.

Mats Sundins ögon brinner av glädje efter Per-Johan Axelssons avgörande 6–5-mål.
Foto: TV 3
Mats Sundins ögon brinner av glädje efter Per-Johan Axelssons avgörande 6–5-mål.

Jag går omkring i ett Helsingfors ibland ruiner.

Det står tomma flaskor, tomma öltält och tomma blickar runt omkring mig.

Det är glädjechocken som ledde till 5–1 som plötsligt bara är en chock och två sorgliga siffror på en jumbotron: 5–6.

Det är förlust mot Sverige och det finns de här i Finland som säger att de hellre äter en burk mask än förlorar mot Sverige. De har just förlorat mot Sverige och de mår inte bra.

En av dem sms:ar och säger att han just slagit sönder sin fjärde tv. De mår inte bra. Ingen av dem.

De hade allt och nu har de förlorat allt. Inom loppet av några minuter.

Jag går omkring i en stad av ruiner och jag vet inte om jag ska trösta eller flina. Jag väljer att gå undan. Jag var ju med om Vitryssland.

Jag vet en smula om hur det känns...

Historien är knappast full av såna här upphämtningar.

Jag minns ingen i en sån här viktig match.

Den man möjligen kommer att tänka på är Canada Cup 1984 där Sverige låg under med 6–1 mot Kanada och gjorde en klassisk upphämtning – till 5–6. Förlust alltså och det är ju inte riktigt lika kul.

– Amazing games, sa Hardy Nilsson med en nästan poetisk felsägning på presskonferensen om matchen i går. Amazing games. Amazing grace. Underbar nåd. Absolut.

Men finske tränaren hade sin egen ofrivilliga ordlek:

– It’s a nightmare finish. For finish hockey.

Det är kanske att ta i.

Det fanns ju ett liv även efter Vitryssland.

Men det var onekligen mycket som var finish och fullständigt slut den här kvällen.

För en del.

En av sportens stora klassiska floskler är ju Tommy Boustedts om att det finns inget svårare än att leda en hockeymatch med 3–1.

Det är överspelat nu.

Det är historia nu.

För nu vet vi: det finns inget svårare än att leda en hockeymatch med 5–1.

För den som leder med 5–1 kan börja tänka. Det är livsfarligt. Det är bisarrt. Man blir, onekligen, aldrig fullärd om hockey.

Det är svårt att säga vad det är som avgör den här matchen.

l När Hardy Nilssons beslutar att byta ut Tommy Salo efter 1–5. Det kanske borde ha gjorts tidigare men att det till slut gjordes blev en vändpunkt, trots att Salo inte varit särskilt dålig.

l När Jörgen Jönsson och de andra beslutar sig för att skita i Hardy Nilssons alla taktiska direktiv och bestämmer sig för att nu är det bara kamp och skitmål som gäller? Också det nån gång i trakten kring 1-5?

l När Peter Forsberg gör sitt osannolika mål?

Jag vet inte om jag sett något liknande. Han tog ju fart bakom eget mål (!) och körde med sin enhandsfattning över halva plan och tog klubban med båda handskarna först vid finnarnas blå linje. Körde vidare och körde vidare och körde oattackerad bakom mål och så sköt han det där lösa skottet mot målvaktens huvud och pucken studsade upp i nättaket.

Foppa bara åkte och åkte...

Det är väl klassisk, antar jag, men om man tittar noga så ser man att han knappt gör en enda fint under hela åkningen. Det kanske är det som är det stora och det märkliga. För det verkade ju nästan som om ingen vågade gå emot honom. Kanske hann de tänka att den där Forsberg från NHL och Colorado i full fart gör ju de där ohyggliga finterna och jag är inte den som tänker gå på just dem.

Jag vet inte. Jag vet inte vad de tänkte. Men Foppa bara åkte och sen sköt han och det är ett historiskt mål.

Lite Lill-Strimma.

Lite Nisse Nilsson.

Mycket Foppa.

Det ännu mer bisarra är Ronnie Sundin fick assist för målet. För vadå? För en pass i egen zon? För att han var med på isen?

Kanske var det Foppas mål som avgjorde.

Kanske det målet som gav 5–5 eller hans första mål som gav 3–5. För det var ju då både svenskar och finnar insåg att det var möjligt att komma ikapp. Det knäckte finnarnas psyken. Plötsligt såg de mycket mindre och mycket tröttare ut än svenskarna. Selännes line som spelat nästan konstant så långt orkade ingenting efter det.

Men det fanns andra giganter som kanske avgjorde ännu mer. Värmlandskedjan med Jörgen Jönsson, Peter Nordström och Jonas Höglund som producerade sex poäng. Jörgen Jönsson var bäst på plan och det är kanske en revansch för både Vitryssland och för ett rätt misslyckat slutspel.

Han skulle aldrig erkänna det själv men visst är det så.

En fjärde värmlänning gjorde ett enormt arbete i det tysta. Thomas Rhodin arbetade kopiöst och var faktiskt den svensk som var inne mest av alla på isen. Rhodin spelade 24 minuter och 31 sekunder. Ingen annan fick samma förtroende av Hardy. Rhodin har fått mycket kritik under turneringen. Den kritiken föll som en tappad 5–1-ledning till isen i går.

Han var dessutom bara inne på ett baklängesmål – ett powerplaymål.

Rhodin var en av de svenska giganterna.

Till mångas förvåning.

Man kan tycka att en sån här match bevisar så mycket.

Exempelvis att sport är ett av de märkligaste vågspel som finns. Dårarnas marknad.

Hardy Nilsson var några minuter från sitt livs näst största nederlag. Kanske hade det varit nästan lika stort som Vitryssland om målen fortsatt att strömma in efter 5–1.

Kanske bäst att låta Hardy åka hem

Då hade han varit den största förloraren i svensk hockeys historia.

Då hade alla media krävt hans avgång. Då hade han varit pest och kolera; en manliga version av Marika Ehrenkrona.

Nu blev han en vinnare.

Paradoxalt nog genom att spelarna sket i hans instruktioner.

– Vi skulle spela organiserat men vi sa vid 1–5 att nu gäller bara att köra, sa Jörgen Jönsson.

Det fungerade.

Det bästa vore kanske att skicka hem Hardy...

Det största enskilda upplevelsen tycker jag ändå var att se Mats Sundins blick efter att Per-Johan Axelsson gjort segermålet. Jag vet inte om jag sett maken till vrål och brinnande blick på Sudden. Det vittnar om att det finns så mycket mer av vinnarvilja i det här laget. Och det var ju Sudden som stod framför mål och tog stryk ihop med Axelsson så att Ronnie Sundins skott kunde studsa in i mål.

Murbräckan Sudden.

Ledaren Sudden.

Jag är övertygad om att det här var nyckelmatchen.

Slovakien i morgon.

Det kan gå. Det bör gå. Det måste gå.

Men det kanske är onödigt att ge dem 5–1-handikapp.

Det är det.