Hela folkets storebrorsor

Tre Kronor utan Foppa och Sudden – det är en trasig familj

HOCKEY

HELSINGFORS

Det är fest varje gång storebror kommer hem.

Ännu större fest är det när de båda storebröderna kommer.

Det är så det känns när jag ser Tre Kronor träna dagen före VM-finalen. Det är fest. Foppa och Sudden är hemma igen och äntligen ler alla när hela familjen är samlad.

Tre Kronor utan Peter Forsberg och Mats Sundin är som ett bord utan ett eller kanske två ben.

Som en flygel utan tangenterna c och g.

Som Peter Harryson utan Robert Wells och Anders Berglund.

En trasig familj.

Jag har sett hur ögonen lyser på medspelarna den här turneringen.

Jag har sett hur ögonen flackar på motståndarna. Hardy Nilsson pratar om att det är det svenska spelsystemet som skrämmer motståndarna men det är naturligtvis trams. Det är de svenska storebröderna som skrämmer. De vet att Sudden kan göra den där tempohöjningen som saknar motsvarighet i hockeyn i dag. De vet att Foppa kan göra någon av de där blixtsnabba dragningarna i farten där det ser ut som om pucken är klistrad vid klubban.

De vet mindre om svenska spelsystem men de vet allt om svenska spelare. Big ice hockey skrämmer inte längre. Den är sönderläst.

Stora svenska spelare skrämmer däremot.

Jag har sett hur ögonen lyser på de andra i Tre Kronor. De solar sig i glansen från de stora. De växer i glansen från de stora. Henrik Zetterberg blir bättre för varje match. Peter Nordström, Niklas Kronvall, Daniel Tjärnqvist, Mathias Tjärnqvist utvecklas lika mycket här som de utvecklats under flera år.

Peter Nordström kallar dem Gud och Jesus. Jag har inga synpunkter på det. Det är lite typiskt. Har man haft en storebror vet man att man länge ser honom som en sorts övermänniska och man lyssnar med stora tindrande ögon till hans berättelser från Världen.

Alla lyssnade på Sudden under Slovakien-matchen. Sudden ledde pratet vid den time out som motståndarna begärde i slutet av matchen. Sudden var den som drog upp riktlinjerna för försvarsspelet och det var Sudden som manade till lugn och besinning.

Hardy gick bakom och vankade. Han har uppenbarligen överlåtit det mesta av coachandet på Sudden nu. Och omgivningen har kunnat se att den berömda Big Ice-hockeyn – eller Torpedhockeyn som den hette i sin linda i elitserien – har blivit en allt mer traditionell defensiv, puckhållande hockey. De svepande långa passningarna blir allt färre. Storebror ser dig. Storebror styr.

Hardy påminner allt mer om ett slags hockeyns Bengan Johansson. Han finns i bakgrunden men han styr inte längre. Det gör de som ska utföra jobbet. En Wislander, en Lövgren, en Sudden, en Foppa.

Sudden och Foppa är inte som andra.

Sudden och Foppa är inte kamrater. De är inte osams, långt därifrån men de umgås inte. På träningen i går stod de däremot en lång stund och pratade. Alla hade öron stora som paraboler för att kunna höra vad de sa. Det gick inte.

– Vi pratade om powerplay, sa Sudden.

Ja, antagligen. Powerplay behöver de prata om. Sverige är uruselt på powerplay. Det finns experter som säger att det beror på att Foppa och Sudden är på isen samtidigt. De är för puckkära båda två. För att inte tala om Henrik Zetterberg som är ÄNNU mer kär.

Kanske. Hardy Nilsson sa att Sudden ska vara med för att han skrämmer slag på motståndarna bara genom sin närvaro. Några spelare nickade instämmande.

Jag antar att han har rätt. En storebror är bra att ha nära och skrämma de stora pojkarna med. Även om han inte alltid gör mål. Även om han i vissa korta stunder bara är stenrik och sprider doften av den stora världen och ger lyster i de andras ögon.

Foppa och Sudden är inte kompisar. Men varför är de aldrig bra båda två samtidigt? undrar någon.

Foppa skulle inte säga så. Han var inte med om Vitryssland. Han är inte nersolkad av det. Hade han varit med hade det aldrig hänt. Eeh?

Men även om de inte är bästa vänner finns det något speciellt i deras relation. Numera skulle jag kanske kalla det ett slags ansvar. Samtalet i går såg ut som två stora pojkar som insett att de måste ta ansvar och att de måste ta det gemensamt för om inte de gör det blir det inget ansvar taget. Utan mål i powerplay slår vi inte Kanada. Så enkelt är det.

Men deras relation har varit speciell hela tiden.

Jag minns när jag såg dem tillsammans i World Cup 1996 i Globen. Det var den turneringen som slutade med det hedersamma nederlaget i en oändlig sudden death mot Kanada i Philadelphia.

I Globen mot Finland såg jag den speciella trubbiga men varma relationen de har. Foppa hade gjort sitt makalösa mål ur ingen vinkel alls och det är ju fortfarande ett av den svenska hockeyns klassiska mål. Globen var i upplösningstillstånd och Tre Kronor var i upplösningstillstånd. 13 850 plus ett helt lag – minus en spelare – såg alla ut som Mats Sundin såg ut efter 6-5-målet mot Finland.

Alla kramade om Foppa och skrek. Alla utom en. Men när kramandet var på väg att ta slut var det en blick Peter Forsberg sökte och det var Mats Sundins och när han hittade den åkte han dit och fick den kram som den 22-årige spelaren ville ha mest av allt; av den något äldre världsstjärnans. Han fick den och han fick några ord och det var en rörande scen.

Jag tror inte jag tänkte det då men jag tänker det nu; det var som en kram från en storebror till en lillebror. Sammanhållning och gemenskap. Familjen framför allt.

Men det vore inte en familj om det inte fanns små, små sprickor i ytan.

I går var det en hjärtskärande scen när Tommy Salo stod i spelargången och blev intervjuad om sin nya situation som andremålvakt. Han blinkade ibland lite ansträngt och svarade artigt och vänligt. Han sa:

– Jag har hela tiden vetat att det en dag kommer en målvakt som är bättre.

Han hade en lite uppgiven och lite sorgsen blick.

Två och en halv meter ifrån honom stod Mikael Tellqvist. Den nya. Han strålade. Han berättade och han gestikulerade och han skrattade. Det här är hans fest. Han bryr sig inte om att en annan målvakt inte längre är älsklingsbarnet och att två förlorade söner kommit hem och förgyllt familjefesten. Han njuter av varje sekund och i hans värld är han ensam huvudperson.

Fast å andra sidan: några billiga mål i dag så är det Salo som åker in på isen igen... Nationens hopp. Familjens stora hopp. Frälsaren...?

I dag är det final mot Kanada.

VM-final.

Jag skrev inför VM att det här är en skitturnering. De bästa av de sämsta gör upp om det som finns kvar när man inte får vara med och slåss om Stanley Cup.

Jag skrev att VM är en skitturnering – om man inte vinner. Då är VM hur stort som helst.

Allt är värdelöst utom guldet.

Nu är vi nästan där.

Matchen i dag blir naturligtvis en rysare. Kanada spelar defensivt och kompakt. De backar hem och väntar på misstag.

Sist VM gick i Finland var det annorlunda. Då hade Kanada samma coach – den förtjusande Andy Murray – som hetsade sina spelare och det var grisiga matcher. Svenska spelaren Marcus Thuresson spearades och misshandlades. När kanadensiska spelare varit lite för brutala även för den gentlemannamässiga Murray så gjorde han själv utfall mot svenskarna på presskonferensen. Av allt att döma för att dra på sig medias uppmärksamhet och skydda sina spelare.

Det fungerade. Kanada vann guldet.

Men det var länge sen.

Och Sudden och Foppa var inte med då.

Familjen var inte fulltalig.

Det är den nu. Alla stora starka bröder är hemma.

En av dem lider av en liten slemsäcksinflammation i vänster arm. Han har armen stabiliserad med en babyblå skena. Det ser lite konstigt ut. Men han är hemma. Det är han.

Nu kan festen börja.

Anrells tre budord för VM-guld

Lasse Anrell