341 sekunder av ren tortyr

VM-finalen avgjordes efter världens längsta telefonsamtal

1 av 4 | Foto: BILDBYRÅN
Målet Anson Carter för in pucken i svensk zon och skjuter ett hårt slagskott som Mikael Tellqvist styr utanför. Carter snappar upp pucken bakom mål och åker runt buren. Samtidigt som "Tellan" slajdar till den andra stolpen skjuter Carter.
HOCKEY

Ring så spelar vi - inte mer.

Ingen VM-final är väl den andra lik, men det här var bara för mycket.

Det var första gången Tre Kronor förlorade per telefon.

Vad det kostade per minut vet jag inte, men det måste ha varit tidernas längsta samtal.

Ett tag satt jag och ansåg att alltihop var Lasse Granqvists fel.

Jag hade radioljudet på och märkte hur kanadensarna tvingades åka snabbare och snabbare ju längre matchen led, i sista perioden drev de upp ett rent virvlande tempo och har väl aldrig tidigare låtit pucken gå så kvickt mellan spelarna.

Självklart, de var ju tvingade för att hänga med i Granqvists referat.

Uj, så det gick undan.

Men sen kom alltså den långa, plågsamma döden.

Fem minuters dividerande per telefon mellan rättskiparen Zindler och videodomaren uppe under taket.

Härifrån till evigheten hade det varit ett nöje att följa dramat.

Nu blev det bara jobbigt.

Det är en sak att förlora på ett praktskott i krysset - en helt annan att behöva lida sig igenom en mansålders diskussioner om huruvida en fesen puck var över mållinjen eller inte.

Porrfilm eller VM-final?

Jag såg matchen med några vänner och grannarna måste ha trott att det pågick nån slags porrfilmsinspelning i mitt vardagsrum.

- DEN ÄR INNE, skrek Stefan.

- NEJ, DET ÄR DEN INTE, vrålade Linnea.

- JO, DÄR - MELLAN BENEN - DEN ÄR INNE!

- ÄR DEN? VÄNTA LITE SKA VI SE HÄR - JA TAMMEFAN, DEN ÄR INNE!

Det var ett liv och ett kiv, ska jag säga.

Det kändes lite tomt efteråt.

I början såg det ju så bra ut, mina tv-tittande kompisar hyllade Tellqvist i målet, den sjukt starke Forsberg, den ständigt farlige Sudden, den kämpande Renberg, den sensationelle Nordström, den grymme Norström.

Det börjades dra upp planer på ett rätt kraftigt guldfirande.

Linnea sa till och med:

- Så bra att Sverige vinner, då får vi ju arrangera VM nästa år.

Hon fick en blick lång som Sundin-dragning av mig:

- Det här är inte Eurovisionsschlagern.

Så småningom blev det annat ljud i skällan.

För en hockeysupporter framför tv:n existerar inga mellanlägen.

Efter 2-2 var Tre Kronors stjärnor plötsligt förvandlade till en bunt totala nollor.

- Den där jävla idioten har inte gjort en bra match på sju år, skrek nån.

Överdrifternas match

Det var överdrifternas eftermiddag. Det var ruggiga kast mellan hopp och förtvivlan. När dramat rasade som värst, när Sundin var fri i ena sekunden och en kanadensare helt ensam med Tellqvist i nästa, visste vi knappt vad vi sa eller vad vi befann oss.

- Och pucken går till Ronnie Jönsson, tjöt Granqvist i radion.

- Ronnie Jönsson? Är det en ny lirare det, sa L-G Jansson kolugnt.

Och vid ett annat tillfälle sa Granqvist:

- Och där får Mats Sundin två minuter för Höglund!

Hög klubba, skulle det visst vara.

Nå, när domare Schindler väl hade signalerat för mål i den äckligt spännande förlängningen inträffade - i alla fall i mitt sällskap - nåt ganska överraskande.

Kanada var tappert

Ingen kastade ut tv:n. Ingen misshandlade bordet. Ingen öppnade ens fönstret och skrek förbannade-helvittes-jävlar.

Det var ett slags tyst erkännande av det kanadensiska laget mitt i den svenska sorgen.

Alla med blott ett hum om hockey kunde ju se att Kanada gjorde en extraordinär, tapper, bragdbetonad VM-final mot ett Tre Kronor som spelade BRA.

Det enda som retade oss var att det slutade så snöpligt som det gjorde.

Har under hela turneringen suttit och tyckt att Kanadas coach Andy Murray är väldigt lik gamle skådisen Charlton Heston. Som bär, nästan.

Charlton Hestons paradroll var Ben Hur.

Andy Murrays skulle möjligen kunna heta Ren Tur.

Själv är jag inte förvånad. Men Sur.

Peter Wennman