Min dröm om klubblags-VM lever vidare

HOCKEY

Det är väl bara en tidsfråga innan banken börjar ta betalt för drömmar också, men än så länge är de gratis. Så jag drömmer vidare.

Samma gamla hockeydröm jag haft i så många år.

Tror det började nån gång i slutet av sextiotalet när Kanada skickade amatörlag som Drumheller Miners, Calgary Totems och Barrie Flyers till de svenska jul- och nyårsturneringarna, det handlade om tandlösa, överviktiga slagskämpar som kom till Ahearne Cup och Star Cup och oftast fick spö av dåtidens svenska gigant, Brynäs. Men det var ändå matcher på samma villkor, jämna och spännande.

Det var bara sex lag i NHL på den tiden, på sin höjd fick man se en svartvit journalfilm en gång om året som beskrev dessa fantastiska övermänniskor, de som spelade utan hjälmar och hade namn som Gordie Howe och Stan Mikita och Frank Mahovlic.

Brynäs mot Toronto Maple Leafs i Gavlerinken... det var en utopi, det skulle ha blivit 20–0 till kanadensarna, inbillade man sig.

Sjöberg skräckslagen

En story går till exempel så här: Brynäs mötte det vidriga buslaget Drumheller Miners i gamla Isstadion (jodå, jag var där), och nr 14 i Brynäs hette Hasse Sjöberg. Sjöberg var inte den tuffa typen, om man säger så. Under mötet med ”Drumlarna” var han skräckslagen.

Så hände det sig att han åkte på en märklig dubbelutvisning ihop med en av de mest hjärndöda kanadabusarna. På väg mot utvisningsbåset slängde kanadicken ur sig några hårda ord som innebar att ”vi ses igen om två minuter”, och Sjöberg började omedelbart blekna och frukta för sitt liv. Så vad att hitta på för att lindra smärtan?

Jo, den elegante brynäsforwarden lutade sig ut från syndabåset, över sargkanten, vinkade bort till busen några meter bort, nickade menande med huvudet, höjde ögonbrynen och skrek:

– Friends, va? FRIENDS, OKEJ?!

Den där historien har väl bättrats på lite genom åren, som vanligt, men jag drar fram den för att visa på perspektiven.

Det har varit en lång och rätt underbar svensk hockeyresa sen dess. Vi har kommit närmare, närmare och närmare, landslaget Tre Kronor har slagit superstjärnorna i Team Kanada – i till exempel Canada Cup 1984 och OS 2002 – och nutidens NHL-kungar heter saker som Forsberg, Sundin, Lidström och Näslund.

Min gamla dröm lever vidare: Att vi en dag ska få se matcher mellan svenska klubbar och NHL-lag, matcher som ingår i nåt slags VM för klubblag.

Tvivlet har tagit över många gånger. AIK möter ett fullständigt otränat Montreal Canadiens i Globen. 0–7. Djurgården, med ett effektivt 1–3–1-system och bättre spelare än i dag, möter ett semestrande, åldersstiget Team Gretzky. 3–9. Och så i torsdags: Djurgården-Toronto Maple Leafs. 2–9.

Den gamla drömmen dog nyss en smula igen, eftersom det är så uppenbart att NHL:s uppsugande av all tänkbar europeisk talang på nytt har gjort avståndet kolossalt stort mellan ligorna. Att se Fredrik Bremberg (tidigare Lindqvist) gå in i närkamp (gå ut, menar jag) med Torontos spelare var som att förflytta sig tillbaka till sextiotalets Brynäs och Hasse Sjöberg.

Men så, då: En ljusning.

Ett Färjestad som visar sig ha helt andra kvaliteter, en helt annan resning, en helt annan inställning, ett tryggare spelsystem, en radda skickligare spelare än det blyga Djurgården.

Fundera i 30 år till

Det blev 0–3 mot Toronto, men jag såg mycket i Färjestads uppträdande som lovade gott. Och jag undrade för mig själv: Om matchen gått i Karlstad, inför en vild hemmapublik, och det hade gällt en match typ Champions League i fotboll, är det så säkert att Mats Sundin och kompani hade vunnit?

Man kan fundera ett tag på det. Förmodligen trettio år till innan alla avtal det babblas om blir undertecknade, alla visioner som målas upp blir verklighet och alla drömmar till slut slår in.

Peter Wennman