Svenska hockeyproffs är mentala veklingar jämfört med fotbollsproffsen...

HOCKEY

GÖTEBORG

Svenska hockeyproffs är, till skillnad mot svenska fotbollsproffs, mentala veklingar.

Sniffa och känn doften från de finaste av världar:

Liklukten från Globen där stjärnor med hemadresser som Detroit, Toronto och Colorado blivit utspelade, utbuade och utslagna i tidernas hockeyfiasko på hemmaplan.

Känn däremot den fina aromen härifrån Ullevi där Juventus, Arsenal och Barcelona bidrar till Sveriges roligaste fotbollslandslag på många år.

Får man satsa Tre Kronor på svensk seger i kvällens VM-kval mot Kroatien?

Jaså, det går inte... För lite?

Då satsar jag väl en hundring då. På 3-1.

Men först ytterligare några rader om hockeyn, om hur de svenska hockeymiljonärerna än en gång vikt ned sig i en vinna-försvinna-match. Precis som mot Vitryssland i OS.

Ämnet går inte att undvika denna skammens dag, inte ens för en fotbollskrönikör.

Det sviktande psyket har med NHL att göra, där spelarna nästan alltid har råd att förlora. Det räcker med att vinna nästa match. Eller nästa... - av de 80 matcherna i grundserien eller de sju i slutspelet.

Aldrig råd att förlora

I ett VM, OS eller en World Cup kommer matcher som inte får förloras - och då darrar svenska NHL-proffs alltid.

Däremot har Tre Kronor blivit mästare i att vinna, när man inte behöver vinna - som första Kanada-matchen i OS 2002, som första Tjeckien-matchen nu. Och mästare i att blåsa upp sig efter dessa vinster.

Det är trots allt en enorm skillnad på en match i ett gruppspel där i princip alla går vidare - och på en kvartsfinal.

I fotboll har man nästan aldrig råd att förlora en match, som också Fredrik Ljungberg påpekar i dagens Sportbladet:

- Man lär sig att spela under en press där oavgjort eller förlust inte är på tal, oavsett vem man möter.

I kväll möter Ljungbergs landslag sin svåraste motståndare i detta VM-kval: Kroatien som började med att i lördags besegra Ungern, 3-0.

Ibrahimovic, Juventus - Ljungberg, Arsenal - Larsson, Barcelona.

Ib-Lju-La...

En sån trio har landslaget inte haft sen Gre-No-Lis tid, säger experter som tror sig veta.

Vi hade det inte ens då, kan jag avslöja.

Gre-No-Li blev en trio först i Italien, sedan Milan köpt Gunnar Nordahl (debut i januari -49) och senare Gunnar Gren och Nisse Liedholm (båda debut i september -49).

Den sista av sina 49 landskamper gjorde Gunnar Nordahl i november 1948, 1-2 borta mot Österrike, och sedan var han som proffs förbjuden att spela i det svenska landslaget.

När förbudet försvann, inför VM 1958, var Nordahl för gammal för landslaget, medan däremot både Gren (då i Örgryte) och Liedholm (kvar i Milan) gick direkt in i det lag som gick till VM-final.

Glöm alltså Gre-No-Li - men den trio vi hade i USA-VM 1994 var inte så dum: Martin Dahlin och Kennet Andersson med diagonallöparen Tomas Brolin strax bakom.

Men trions klubbar - tyska VfL Borussia Mönchengladbach, franska Lille OSC och italienska Parma AC - var knappast något att skrämmas med.

Skillnad det på Arsenal FC, FC Barcelona och FBC Juventus och en doft av den finaste fotbollsvärlden.

Kroatien i dag är en mycket svår motståndare. Minns utspelningen förra våren, 2-1 till Kroatien på Råsunda.

Men det var utan både Henke och Ljungberg, med Mikael Nilsson på Tobias Linderoths plats och den begåvade Wilhelmssons tunnlar var inte ens uppfunna då.

På några sommarmånader har det svenska fotbollslandslaget förvandlats från ett grått kollektiv till en gnistrande underhållningsensemble.

I lördags tog man den största svenska segern på över 30 år, och man var inte ens nöjda med 7-0 utan ville ha mer. Och mer...

Jag håller med. Jag tar hellre 4-3 än 1-0 - om man nu skulle kunna välja på det viset.

En svår match blir det, men jag lovar att några 1-6 blir det inte, och jag hoppas slippa få sluta krönikan så som jag gjorde 1 maj 2003:

"Tack för lektionen, Kroatien!".

Lasse Sandlin