Mats Wennerholm: NHL fick inte sin stora drömfinal

HOCKEY

TORONTO

Allt var bäddat för Kanada och USA i en World Cup-final.

Precis som NHL vill ha det.

Men det kom några heta finländare emellan.

Att Finland är i final ses nog bara som ett olycksfall i arbetet av nordamerikanerna.

Själv tycker jag att det är bland det största som hänt inom världshockeyn på senare år.

Jag håller med finske coachen Raimo Summanen att det till och med slår VM-guldet i Stockholm 1995.

Curre Lindström får utsäkta, även om det var det första och fortfarande enda finländarna någonsin vunnit.

Finland är allt det Sverige inte varit i den här turneringen.

Ett lag som spelar med hjärtat och som har en ny förbundskapten med nya, friska idéer och ett spelsystem som alla spelare ställt upp på.

Jag är full beundran för Finland.

Speciellt som jag på tidigt 90-tal skrev att finsk hockey var på väg att gå om oss svenskar.

Då blev det ett himla liv bland andra tränare.

Men historien har gett mig rätt.

Skalar vi bort alla NHL-stjärnor har Finland redan bevisat att de har en större bredd än Sverige.

Nu har de gått om - även då alla spelare är tillgängliga.

Finländarnas insats blir ännu större, med tanke på förutsättningarna i World Cup.

Här råder ingen idrottslig rättvisa.

Långt därifrån.

"Vi var verkligen trötta i benen"

USA spelade hemma i hockeytokiga Minnesota, den enda delstat tillsammans med Massachusetts där hockeyn är riktigt stor.

Finland fick flyga till USA i tisdags efter den knappa segern mot Tyskland i kvartsfinalen.

Det är en dygnsomställning på sju timmar.

Det finns en regel som säger att det krävs ett dygn per timmes tidsskillnad, för att kroppen ska hinna ställa om sig.

Hela den svenska OS-truppen åkte till Sydney nio dagar före spelen år 2000, då det skilde nio timmar i tid.

Finländarna fick knappt fyra dagar på sig.

- Vi var verkligen trötta i benen inför den här matchen, så jag visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss, sa också Saku Koivu efter segern.

Och så domarna på det.

Det är bara NHL-domare i World Cup och även om det är världens bästa hockeydomare, så har de ändå en tendens att höja nivån till kanadensares och amerikaners fördel.

Domarna tittade åt ett annat håll

Det är absolut inte lika uppenbart som i de tidigaste turneringarna, då det i princip var riskfritt att göra precis vad man ville med motståndarna.

I synnerhet om de hade CCCP på brösten.

Domarna tittade alltid åt ett annat håll.

Nu handlar det mer om nyanser.

När Canada Cup startade upp 1976 var naturligtvis den sökta drömfinalen Kanada mot Sovjetunionen.

Utmanarserien 1972, då de kanadensiska NHL-spelarna och de sovjetiska heltidsproffsen möttes för första gången, blev hockeyhistoria i Kanada.

Det skapade tanken på en turnering med världens alla bästa spelare på isen.

Så föddes Canada Cup.

Men Sverige, Finland, Tjeckoslovakien och USA sågs mera som utfyllnad på den tiden.

Jag minns särskilt turneringen 1987, då Tre Kronor flög mer än en heltidsanställd flygkapten under veckorna i Kanada.

Jag följde svenskarna och for som en pingisboll över det vidsträckta Kanada.

Ena matchen gick på västkusten, den andra så långt österut det gick att komma och den tredje var en fyratimmarsresa rakt västerut igen.

Hade det funnits bonuspoäng på flyget på den tiden, hade hela svenska truppen åkt hem med varsin jorden runt-resa att plocka ut.

Och som alla förstår var det inte meningen att Sverige skulle blanda sig i någon slutstrid.

Efter murens fall blev det annorlunda.

Därför känns det så härligt

Nu vill NHL ha en nordamerikansk final mellan Kanada och USA.

Kanada och USA har haft alla fördelar.

Korta resor, hemmaplan i alla viktiga matcher.

Därför känns det så härligt just nu.

Finland i final!

Det är ändå lite tröst för ett tungt svenskt hjärta.

Finlands sak är vår - även i hockey.

Skulle bara fattas att tjeckerna slår ut Kanada här i Toronto i natt.

Då är det frågan om det blir några fler World Cup-turneringar.

Mats Wennerholm