Äntligen fick Alfredsson en titel

”Ofattbart skönt”

Grattis, Alfie! Färjestads jätteback Zdena Chara gratulerar Daniel Alfredsson till SM-guldet.
Foto: SCANPIX
Grattis, Alfie! Färjestads jätteback Zdena Chara gratulerar Daniel Alfredsson till SM-guldet.
HOCKEY

Guldhjälm på huvudet och ett leende på läpparna.

Det viktigaste har Daniel Alfredsson på bröstet, hängande i ett blågult band runt halsen.

SM-guldet är hans första titel i hockeykarriären.

– Ofattbart skönt, säger Frölundas största stjärna.

Att han för ovanlighetens skull lämnade isen mållös spelar ingen roll där Alfredsson står med ena benet in i spelarkorridoren och det andra kvar i ett Scandinavium som inte slutar att koka.

På läktarna vrålar publiken hans namn.

Och Henrik Lundqvists.

Mest av allt vrålar de efter Niklas Andersson. Det gör Alfredsson också. Precis som Frölundatränaren Stephan Lundh säger ”Alfie” det som många andra tänker:

– Niklas var verkligen värd det här. Det är helt rätt att en sån killa kan få avgöra.

Men utan en sån som Alfredsson är det inte säkert att det hade gått.

Bäst i landet

Med tolv mål på 14 matcher satte Alfredsson inte bara nytt målrekord i elitseriens slutspelshistoria. Daniel Alfredsson visade att han också kan vara bäst när det gäller.

I Ottawa har han aldrig fått vara en vinnare. I Frölunda blev han det.

Bäst i ett slutspel, bäst i ett guldlag.

Bäst i Sverige.

Tillsammans med Andersson och Lundqvist är Alfredsson den stora hjälten i ett Göteborg som på tisdagen vaknar upp med guldsmak i mun och baksmälla i skallen.

När det gäller stjärnstatus är det knappast någon i landet som slår honom. Inte nu, inte efter en säsong där Alfredsson lagt hockey-Sverige framför sina skridskor och alltid dribblat sig förbi.

I skuggan av Forsberg

När säsongen just var på väg att börja var det annars inte Alfredsson som var det allra största namnet. NHL-lockouten var på gång, elitserien började skälva av förväntning och varje flygplats förberedde sig på stjärnträngseln som var på väg från Nordamerika. Men som vanligt talades det mer om Forsberg, Sundin och Lidström än om Alfredsson.

Peter Forsberg kom, men skadades.

Mats Sundin övervägde, men ställde in.

Nicklas Lidström stannade i Detroit.

Alfredsson landade och lyfte hela Frölunda, och i den form som han har varit hade ändå ingen kunnat slita ner honom från scenen.

Frölundatränaren Stephan Lundh har svårt att dölja sin beundran för det slit och det arbete som Alfredsson är villig att bidra med:

– Alfredsson är en stor stjärna, men ändå är han hela tiden villig att underkasta sig vad som gäller för laget. Det visar hur stor han är även som person, säger Lundh.

– Han är helt fantastisk.

Fantastisk och nu också SM-guldvinnare.

Det kan inte ens Peter Forsberg matcha.

Jakob Sillén/TT