Här räddas festen - av mina finska vänner...

HOCKEY

INNSBRUCK

Det var en mycket speciell kväll.

Tama finska lejon tittade med fuktiga hundögon på oss svenskar.

Finlands sak var vår - äntligen.

KIITOS Ilta-Sanomats hockeyreporter Pekka Holopainen tackar för att Sverige räddat Finlands fortsättning i VM. Niklas Kronwall fick ta emot en Finlandia-flaska - dock fylld med vatten.
Foto: LASSE ALLARD
KIITOS Ilta-Sanomats hockeyreporter Pekka Holopainen tackar för att Sverige räddat Finlands fortsättning i VM. Niklas Kronwall fick ta emot en Finlandia-flaska - dock fylld med vatten.

Det var en skitmatch.

Jag hade nästan glömt hur tråkig och själsdödande hockey kan vara när den är som sämst. Här fick jag allt på en gång; tomma läktare, halvpackad loj publik, de få som var där, två lag där det ena var så totalt utmattat av för många matcher att det inte klarade av att erbjuda ens ett anständigt motstånd.

Det var bedrövligt. Tre Kronor vann och något annat hade varit omöjligt.

De finska undren försvann

Men det var annat som räddade den här kvällen.

Mina finska vänner, till exempel. Jag känner många från olika VM och OS. De brukar vara ganska storfinska. Deras höjdpunkt var VM-guldet i Globen och segern över Sverige i Nagano. De vilade redan då på en solid grund av gamla friidrottssegrar och guld i skidspåren och hopparbackarna. Dessutom var de kraftigt på gång i fotboll och många såg den som Nordens Nya Norrmän, Nokiapengarna flödade.

Det var då.

Det finska skidundret rann bort i några provrör. Det finska fotbollsundret försvann i några nya misslyckade kval till VM och EM.

Backhopparundret rann ner i Nykänens strupe.

Kvar fanns hockeyn - och den nationella stoltheten hos ett folk som alltid brukade kunna skryta med att säga vad man vill om Finland, men här ställer i alla fall stjärnorna alltid upp i vårt landslag; det är inte som i Sverige där man spelar bara om man har lust men skyller lite på enkla skador.

I går var allt satt på sin spets.

Finland var en svensk välvillighet från att slås ut ur VM - före slutspelet.

Det var illa nog. Det var på gränsen till katastrof.

Och när jag petade lite i det känsligaste av allt - den nationella stoltheten - visade det sig att den var ganska bräcklig den också. Koivu, Selänne och Lehtinen är tre spelare som tackat nej till VM. Tre stjärnor. Tre finska superstjärnor och nationella klenoder.

De är inte här. Skadade, sägs det. Lite småskadade.

- Säg så här; det rör sig om... svenska skador? frågade jag en finsk kollega.

Han tittade sorgset på mig.

- Ja, det är nog... svenska skador, sa han.

Jag kände ingen skadeglädje. Ingen stor i alla fall. Men jag noterade deras rörda miner när målen trillade in ett efter ett. De jublade som finnar aldrig jublat förr över svenska hockeymål. Något som ju normalt framkallar akuta anfall av finsk magknip.

Så kul hade jag i går: Sverige vann - och jag tittade bara på finnar.

Värva Redlihs!

En sak till: alla elitserielag borde försöka värva Lettlands nummer 24 Mikelis Redlihs. Vackrare handleder har jag inte sett på länge.

???

Jo, en liten sak till glömde jag: Finland är bra i en sport fortfarande: boboll. Där är de världsbäst. Det bör de dessutom kunna fortsätta vara åtminstone så länge Finland är det enda landet där den sporten utövas.

Lasse Anrell